Porträtt

Kamikaze-konstnären

av Pontus Dahlman

Vad har encelliga organismer med rasism att göra?  Fråga Ernst Billgren som i en kommande bok utforskar hur åsikter är konstruerade. Vi möter konstnären som ständigt försöker rycka undan mattan för sig själv – och andra.

Huset är så högt och han som rör sig längst där uppe är så firad och berömd. Jag har gått förbi här många gånger men nu trycker jag in koden i den pampiga portalen och går in. Tar trapporna upp till takvåningen i det urgamla stenhuset vid Södermalmstorg där en av Sveriges mest kända, nu levande konstnärer har sin ateljé och också bor. Han öppnar och här är tyst och stilla och utsikten över Stockholm och den sårigt söndergrävda Slussen är hisnande, ja i det närmaste brutal.

Det är en fuktkall vintereftermiddag det politiska krisåret 2017 och Ernst Billgren är i färd med att göra det igen. Ruska om, ja kanske också reta upp kritikerna och sin publik.

Frågan jag fick hela tiden var: ”Är det på riktigt?”

Nyss agerade han domare i SVT-tävlingen Konstnärsdrömmen, där ivrigt målande amatörer lyssnade på hans råd som verkligen var hands on: måla himlen före träden så slipper du kladda runt kring kronorna, placera ögonen mitt i ansiktet så blir porträttet rätt. Medan han i sina filosofiska texter, för han är ju också bland annat författare, gärna gör en logisk saltomortal:

– Det går bra att göra precis tvärtom emot mina råd, och göra utmärkt konst. Tipsen jag gav i tv är just för nybörjare. Ett sätt att tänka, så att man ska kunna lära sig andra sätt som kanske går stick i stäv.

– Så det är inte osant någonting jag säger, men motsatsen är lika sann.

Men domarinsatsen i rutan var inget mot hans nya, typiskt kamikazeaktiga projekt. För vilken annan svensk målare skulle få för sig att mellan varven med penslarna skriva en bok om det tyngsta och mest våldsamt och tragiskt laddade ämnet i vår samtid: Rasism.

 

Men innan vi pratar om den vill jag ta er tillbaka, för att se om där finns någon rödglödgad tråd i det han gör. Tillbaka till när Ernst Billgren ännu inte skymdes av sin mediepersona. När han inte hunnit klassas som ”Konstvärldens Mozart” – alltså underförstått halvtokig men omhuldad som helgenial. Före ”professorskäggstumpen” på hakan och solglasögonen. Innan de monumentala mosaikrävarna – Per Gessle köpte en! – och reklamkanalernas frågesporter och reality-program där han ideligen dök upp.

Före namnbytet häromåret till Wilhelm von Kröckert, som han gjorde för att prova hur hans varumärke skulle klara en sådan skräll och kritiken ta emot alter egots medeltidsmörka måleri.

Nu står han här i sin lediga ateljéklädsel – mysfodrad dragkedjekofta, gråvita sneakers – och jag vill veta hur allting började.

Ditt rum där hemma, hur såg det ut?

– Som barn målade jag Amenhoteps gravkammare på väggarna, han var en egyptisk farao, jag kopierade hieroglyferna och de här stora figurerna som jag sett bilder på, berättar han.

– En ganska underlig grej, och att de tillät det, i ett radhus där i Farsta. Mamma var ganska tillåtande, jag gjorde lite som jag ville.

Din första galleriutställning?

– Jag var runt 20 och tänkte: nu har jag gjort några målningar och vill ställa ut. Jag har alltid sökt en form av oberoende, så jag hyrde själv en klädbutik och täckte in provhytterna med papper så att det skulle se vitare ut.

– Handlingen i sig var det viktiga. Att jag kunde säga till mig själv: du är en sådan som ställer ut, du målar tavlor och du är konstnär. Och inte beroende av någon. Det är bara att måla på.

Första mediegenomslaget är riktigt rekorderligt. I Dagens Nyheter den 20 januari 1984 står ”Kårordföranden på Valands konsthögskola i Göteborg” på ett fotografi framför en målning; man ser honom i profil. Paletten fläckig, frisyren blond i tidstypisk skejtkalufs.

Visst är det han, Ernst Billgren. ”Hela elevkåren vill att skolan ska flytta till stan, men vi är rädda att vi har blivit bortdribblade”, säger han i reportaget.

Konstskolan där han gick skulle verkligen flytta in till västkustsstadens centrum, på 1990-talet, när Ernst Billgren redan hunnit bli ett namn.

– Det var en politiskt väldigt radikal skola, och på 70-talet ville de flytta ut lokalerna ”till arbetarna vid varven”, säger han på Kal å Ada-göteborgska.

– Men så flyttade varven, och då var det bara skolan kvar. Inte så lyckat, tyckte vi.

Hur blir man som konststudent, i en sådan miljö?

– Jag hörde på stan att det hade börjat en punkrockare hos oss, och jag tänkte att det låter ju spännande, vem kan det vara. Tills jag förstod att det var mig de menade. Det fanns något irriterande över mig, och mitt förhållande till konst.

Redan då?

– Ja, det var någonting som folk retade sig på. Mina motiv var ju, man kanske inte ska säga larviga, men det var så tydligt att man tyckte att nån måtta får det vara, det kan ju inte vara en älg i en soluppgång på en konsthögskola, det är ju självklart! Och frågan jag fick hela tiden var: ”Är det på riktigt?”

 

”Jag kan tycka synd om de unga konstnärerna i dag, när så många utbildas och konkurrensen är så stor.”

”Jag kan tycka synd om de unga konstnärerna i dag, när så många utbildas och konkurrensen är så stor.”

 

Han skiftar ställning i stolen där han sitter, för nu har vi slagit oss ner i våningens kontor och vid hans väldiga skrivbord i modernistisk stil: ”Det är från Hylands hörna, jag köpte det när SVT rensade ut sitt förråd.”

– Till exempel blev jag uppringd en natt av en ordförande i en konstförening som skällde på mig och berättade att han haft en grupp människor som han undervisat i många år, och talat om hur konsten gick mot förenkling och abstraktion.

Den modernistiska evolutionen, alltså?

– Ja, och så kommer du och förstör allt med en bofink!

Därmed är vi framme vid greppet i hans konst som han ännu i dag oftast förknippas med. Hans ogenerade infogande av motiv från det som kallas ”hötorg” eller ”folkkonst”; vilda djur, i smäktande vacker natur. Han fick hyllande kritik redan från början i karriären. Men det är samtidigt tydligt att Ernst Billgren med sin ”lågt blir högt”estetik hade detonerat sin första bomb i svensk offentlighet.

Inför intervjun har jag lyssnat på ett P1-inslag från den 6 juli 1989 och där finns de där skräckblandat förtjusta beskrivningarna av hans målningar. ”Sockersöta rådjur”, pratas det om, ”jag tycker faktiskt att det fula är snyggt”, hävdas han ha sagt. Och när Ernst Billgren frågas ut är reportern i det närmaste i chock. ”Du tycker alltså om den här konsten”, säger hon misstänksamt. Och senare: ”Du gör ju verkligen väggprydnader.”

Varför var människor i kultursvängen så skärrade inför det Ernst Billgren så sorglöst sysslade med då? Varför skakade marken under konsthallarna när han sa saker som ”jag försöker göra så trevliga saker som möjligt”, och vägrade gå med på att han skulle arbeta med ironi? När han samplade ”lågkultur” på ett sätt som knappast skulle orsaka en axelryckning i dag?

– Det var som att jag raserade ett helt tempel, som hade sin egen logik. Det var ju en hel grupp som hade skapat sig bilden av sig själva som de som förstår sig på konst, mot resten då, och det var väldigt viktigt att hålla uppe den gränsen på den tiden.

– Folk har berättat för mig om första gången de såg mina målningar och blev alldeles perplexa, inte för att de tyckte det var dåligt eller bra, utan för att de inte kunde placera in det som konst än, det hamnade i fel miljö.

Och så har vi kändisskapet.

– Jag vill absolut ha en publik. Om jag hade varit den sista människan på jorden tror jag inte att jag skulle ha gjort några målningar.

Men varför började du synas i alla möjliga mediesammanhang? Och tackade ja till att till exempel
vara med i ett TV3-program, där du skulle spendera 24 timmar i ett hus med Jannike Björling?

– Den traditionella kulturvärlden är ju så liten och begränsad! Och jag hade en period där jag skippade hela idén med att välja. Det tar sådan tid och energi att ”välja rätt” och många är väldigt upptagna med det. Så jag tog bort hela valsituationen i en period, för att se vad som händer. Jag struntar fortfarande ganska mycket i vad jag själv tycker, man blir en robot till slut om man lyssnar till sin egen inre röst. För min vilja är förstås som alla andras styrd av färdiga föreställningar och konventioner.

– Jag samlade information, för att se hur den världen funkar, avslutar han ämnet. Jag är förbluffande ointresserad av mig själv för att vara konstnär, men jag vill se hur saker och ting är konstruerade, och då kan man använda sig själv som verktyg.

Det blir tyst en stund. Ernst Billgren säger:

– Jag försöker rycka undan mattan för mig själv, hela tiden.

Det får mig att tänka på bergsklättrare, som går i gång på att ta risker och sätta sina liv på spel.

– Absolut! Jag kan tänka mig bilden av att man liksom står på toppen av ett berg och faller sakta baklänges, den känslan eller situationen är någonting som jag letar efter. Man är ju väldigt levande i det läget, och kreativ.

Bakom honom på kontoret finns en minneshylla med ett brev från Anna Lindh som han tänkte svara på men aldrig hann. Varför då?

– För att hon blev mördad. Då lärde jag mig att inte vänta med saker.

Där finns också tackkortet från Kronprinsessans bröllop och fotot av första barnbarnet. Det är dottern Elsas son som heter Lynn, och Ernst säger att han brukar läsa dotterns blogg och att hon är konstnärlig och kreativ.

Här finns förstås också saker som ett uppstoppat rådjurskid i ett stilleben tillsammans med en bild-LP med den pojkrumskitschiga 80-talsikonen Samantha Fox. Hela rummet är fyllt av kulturkollisioner och det verkar som om Ernst Billgren, som vanligt, är alldeles, alldeles lugn. Fast han liksom sitter på dynamit.

För nu går vi in på det som verkligen kan rycka undan mattan, av förhandsoron hos de inblandade att döma.

Du gillar lasagne. Prova nu att inte gilla det.

Boken av Ernst Billgren som var tänkt att redan ha kommit ut, men skjutits framåt av förlaget, heter Rasism för nybörjare. Inför intervjun har jag inte fått läsa någonting, och får till sist fyra sidor som knappt berör dess tema. En ändå inte helt igenom olycklig omständighet; nu kan ju inga frågor vara för dumma.

Varför är den så försenad?

– Tydligen är det ett känsligt ämne och det kan man ju förstå, manuset ses över och det finns en oro för hur en del partier ska uppfattas.

Hur kommer det sig att just du skrivit den här boken?

– Någonstans är det en logisk fortsättning på hur jag alltid jobbar. Jag tycker mig se hur saker och ting hänger ihop, och då vill jag förklara det. Man märker ju att det finns en ökad polarisering ute i samhället, det är Brexit och Trump och högerpopulistiska partier ute i Europa och jag undrar: hur ska det sluta? Och har tänkt: detta borde man göra någonting åt.

Det är ju en gigantisk uppgift … Vad är det du kommer att lägga fram?

– En del kommer kanske att bli arga. För oftast går det väl till så här i den här situationen: man har åsikter, och så tar man ställning för de åsikterna i boken och så uttrycker man lite fakta för den andra gruppen, så att de ska ändra sig. Jag ställer snarare ett antal frågor: Vad är åsikter gjorda av, hur är de konstruerade, hur får vi till oss åsikter och hur sitter de fast sedan, i medvetandet? Hur kommer det sig att vi föredrar vissa åsikter framför andra? Och kan man byta åsikt?

Prova själv, säger Ernst Billgren överrumplande pedagogiskt.

– Ta någon enkel sak, som att du gillar lasagne, prova nu att inte gilla det, det går ju inte. Det finns så mycket som styr vad vi tycker om och inte tycker om, som man måste väga in …

Vi måste ju inte göra som vi tänker.Eller känner.

Han fortsätter:

– Tänk på Hillary Clinton, när hon ledde med tio procent höll hon tal och beskrev Trumps väljare som homofober, rasister och kvinnohatare. I nästa undersökning var ledningen borta och hon förlorade valet.

Ernst Billgren tystnar, och jag är fortfarande förbluffad över att han gått rakt in i den internationella politiken.

Hillary Clinton gjorde ett misstag alltså?

– Ja, det är något som inte fungerar i det sätt vi brukar hantera sådana här frågor! Man påtalar motståndaren dess fel, och tänker att då ska den ändra sig, men det är helt andra mekanismer som ligger bakom en åsikt. Och det är dem jag tar upp, i ett brett perspektiv, inom olika områden.

Och innan jag hinner fråga om vilka mekanismer han egentligen menar, drar han undan mattan igen. Och börjar prata avancerad neurologisk biologi.

– Ta till exempel detta med toxoplasma, alltså encelliga parasiter som bland annat fortplantar sig i katter, och lever i miljarder av människor. Just den sorten är väldigt vanlig, och de människorna tycker om att ha katter i sin närhet, de tycker om doften av katter och umgås gärna med dem. Och sedan finns det bakterier till exempel som lever på socker, och den skickar signaler till hjärnan att du är sötsugen.

– Så om du sitter framför brasan, du har katten i knäet och kaffe och en liten bakelse så kanske du inte har bestämt någonting av det själv.

Jag har katt …

– Då har du garanterat den parasiten, och den här boken som jag har skrivit är full av fakta som tar upp alla sådana här aspekter. Och det skapar en väldig oro, tror jag; jag menar, var är jaget någonstans, hur mycket har jag att säga till om mina åsikter över huvud taget?

Vad stödjer du dig på?

– Det pågår en intensiv forskning kring detta, och upptäckterna kring bakterieflorans samband med hjärnans utveckling är ganska dramatiska. Och detta med toxoplasma, man har statiskt kunnat säkerställa att de som bär den tar större risker och oftare är inblandade i bilolyckor och begår självmord, och jag menar IS-krigare, de är en självklar grupp som har förhöjda halter av den …

Kattparasiten alltså?

– Ja. Men det finns också tusentals andra parasiter som påverkar vårt sätt att tycka och tänka. Vi har ju fler ickemänskliga DNA i oss än mänskliga.

Men det låter ju helt ödesbestämt att vi ska handla och bete oss på ett visst sätt …

– Vi måste ju inte göra som vi tänker. Eller känner.

Och det kan du hjälpa till exempel rasister med, i den här boken?

– Det jag kan göra är att rycka undan mattan som man står på, så att man hinner tänka: herregud, de här tankarna, den här rösten är det verkligen jag? Eller är det någonting annat?

Men det handlar om en så livsavgörande sak som rasism … Är det därför förlaget är oroliga, att du inte tagit tillräcklig ställning?

– Exakt. Man vill ju ha en pamflett där det står: rasism är dåligt.

Men vad tycker du själv? Är rasism dåligt?

– Jag är inte så förtjust i rasism, nej. Men det hela boken går ut på är att det inte spelar någon roll vad jag säger. Det vi måste titta på är vad de rasistiska åsikterna är gjorda av. Om det inte ändrar någons åsikter att säga att de är dåliga, varför då säga det? Om det finns helt andra mekanismer som får folk att ändra åsikt, är det väl bättre att leta reda på dem och prova något annat.

– Hela den här bokens syfte är att skapa en smula höjdräddhet. För då kanske man ser sig omkring och lyssnar två sekunder, fast man inte vill.

– Jag försöker sprida lite förvirring runt ämnet. För utan det finns det ju ingen dialog, och då sker ju bara saker och debatter nästan automatiskt, säger han.

Jag andas in djupt. Och berättar för Ernst Billgren att jag själv är fruktansvärt höjdrädd, och minns när jag var uppe i ett vattentorn när jag var pojke och kröp omkring på golvet, för att jag inte vågade resa mig upp.

Finns det risk att ingen lyssnar när man låter bli att sätta upp ett skydd som tar emot, en trygg förvissning om att här är någon som tagit ställning för det rätta?

– Jovisst, sådant känns bra! Men jag vill komma bortom hur det känns, varför lita på hur det känns? Det är ju det som är motorn i konflikten, andra sidan litar ju också på hur de känner sig.

Och så lägger Ernst Billgren till:

– Man kan ju förresten numera ta bort rädsla för höjd med ett par enkla tabletter, som blockerar känslan som finns kopplad till ett minne.

Kan man ta bort rasism också, med ett piller?

– Det skulle kunna fungera, rent teoretiskt. Det handlar ju om det man kallar hjärnans associativa nätverk också där.

Han fortsätter:

– Jag kan tänka mig att människor som kommer att läsa den här boken först blir störda av bristen på medkänsla för endera sidan, men om man ändå härdar ut tror jag att man kan få en större förståelse för vad det är frågan om. Och har man förståelse för någonting, då kan man ju börja hitta en lösning i stället för att bara vara med och bygga upp någon form av situation som till slut kommer att explodera.

 

”Problemet med ordet ’rasist’ är att det är rasistiskt, eftersom det uppmuntrar folk att tro att det finns fler än en ras”.

”Problemet med ordet ’rasist’ är att det är rasistiskt, eftersom det uppmuntrar folk att tro att det finns fler än en ras”.

 

Omskakad lämnar jag ämnet, och vi går ut i ateljén, till hans stora oljemålningar som ännu är under arbete. Märkliga ödesmättade landskap, folktomma dalar som breder ut sig framför betraktaren. I ett av dem kan man ana ett spöklikt ljussken som strålar i en giftgrön himmel. Det ser ut som en atombombsdetonation.

– Ja …

Och där är en jättefigur av stenar, som ser ut som en orm, vad är det för något monster?

– Jag målar det som kommer för mig, och motiven kan se ganska litterära ut, som om de föreställer en händelse, men vad de föreställer har jag inte en susning om.

Jag tänker att den skulle kunna vara ett slags egyptisk gravskulptur?

– Ja, det ser ut som något beläte, kanske. Och man ser ju en till där borta, som reser sig över en stad, säger han och pekar vidare in i målningen.

Det är rätt kusliga motiv?

– Ja, lite apokalyptiska. Och så detta att de gräver ner sig.

På flera av målningarna ser jag vad han menar; uppgrävda gropar där inga människor syns, men där lyktor sänder upp ett flammande ljus.

I ett av landskapen finns en ark, ett skepp av den sort som Noa byggde, som ligger strandad högt upp på land. Eller väntar den på att sättas i vattnet? Ernst Billgren berättar att den återkommer som motiv i flera av verken han gjort på senare tid.

 

I ateljén här högst upp i huset har flera andra målarstjärnor före honom arbetat; det var en gång Anders Zorn som inredde den, och Astri och Evert Taube har också hållit till här. Han säger ”du får passa på att se dig omkring” och så släpper han in mig i lägenheten som tillhör den hyrda ateljén och jag säger ”Wow, ni bor här alltså?” och han säger ”Ja, det har blivit så, man kommer ju aldrig hem annars.”. Han berättar också att hans fru Julia just kommit hem från en resa till Los Angeles och att han då ”knappt varit utanför dörren på tio dagar, om man inte drog i mig skulle jag aldrig lämna staffliet, någonsin”.

I salongen, som är klädd med organiskt slingrande blomstertapeter, hänger ett märkligt objekt med sirliga guldinslag, och en stor medaljong med den laddade symbolen hammaren och skäran. Den har han förstås själv skapat; ”jag brukar säga att det är Stalins gamla spegel”.

Sovrummet ser oväntat neutralt ut, som en fristad från barocka designexperiment.

Nu när du nått så långt i karriären, och kan se ut över hela staden från den franska balkongen mellan varven, hur känns det då?

– Blir man president i USA är det märkvärdigt i tre dagar och sedan är det vardag, så är det med allting. Men jag måste säga att ibland slås jag ju av utsikten, även om jag är van. Det kan vara ett speciellt ljus eller ett himlafenomen, säger han.

Och när vi står där och ser ut över den uppgrävda Slussen med dess uppslitna armeringsinälvor där de isblåa svetslågorna flammar i det tidiga kvällsmörkret och maskinerna som borrar och gräver rör sig stela som urtidsmonster; när man ser ut över vyn där Djurgårdsfärjan glider över fryskallt vatten och man då och då, den här vintern, kan höra varningsmistlurarna tjuta och sprängsalvorna avfyras. Då kan man slås av den skrämmande tanken att det är denna hans utsikt, över detta söndriga och larmande landskap, i just detta politiskt laddade land, som inspirerat de ödesmättade vyerna och flammande lågorna på målningarna i Ernst Billgrens ateljé.

Jag frågar honom om detta och till sist säger han:

– Alla som bott här har målat landskapet som de ser.

 

 

Text: Pontus Dahlman
Foto: Johan Bergmark

 

Publicerat i Tidningen Vi, nr 3/2017

 

 

BILLGRENS RÖTTER
Ålder: Född 1957 i Danderyd, uppvuxen i Farsta utanför Stockholm.
Familj: Gift med Julia Billgren. Tidigare gift med konstnären Helene Billgren, som han har barnen Elsa, Sigge och Andrea med.
Husdjur: Finska lapphunden Chipso.
Om släkten: ”Min mamma växte upp i Tyskland, och var i Dresden under bombningarna i andra världskriget. Morfar stred för tyskarna och dog vid slaget i Stalingrad. De såg verkligen till att vara på platser där det hände saker.”
Aktuell: Ernst Billgren vs Wilhelm von Kröckert. Utställning på Kulturens hus i Luleå  t o m 29 mars. Batalj mellan åttiotalsmålningar av Ernst Billgren, och verk som hans alter ego Wilhelm von Kröckert signerat.
Utställning på Galerie Forsblom, Helsingfors, 5-28 maj. ”Det blir en utställning med en serie stora apokalyptiska målningar”, berättar Ernst. ”Jag ser Finland som mitt andra konstnärliga hemland eftersom jag ställt ut där många gånger och har en stor skulptur på ett av stadens torg.”
Uppför en stor offentlig bronsskulptur i Napa Valley, USA. ”Det blir en tre meter hög bronsskulptur föreställande häst, krukor och vågor, som ska stå på en hög kulle omgiven av skulpturer av Ai Weiwei”
Boken Rasism för nybörjare är planerad att ges ut under försommaren av Albert Bonniers Förlag.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar