Reportage

Kärlek är den bästa medicinen

av Karin Wallén

Zawadi hjälper schimpansungar till trygghet och framtidstro.  Samtidigt försöker hon läka sig själv. I det konflikthärjade Kongo är sexuellt våld ett ständigt hot, och att återhämta sig efter övergrepp  är en tung resa. Bara med mycket kärlek är det möjligt. 

Det är tidig morgon när Zawadi Balanga stänger dörren till sin brädlappskåk och börjar promenaden till jobbet. Det har regnat och det kletiga underlaget på lervägen fastnar som tuggummi under sandalerna när hon passerar gröna odlingar med bönor och kaffe. Den stigande solen kastar långa skuggor bakom spretiga bananträd och högrest avokado.

Vid en av portarna till personalhusen på Centre de Rehabilitiation des Primates de Lwiro skrapar hon sulorna rena innan hon smyger in. En kort stund senare kommer hon ut igen, med Kalima på höften. Schimpansungen gnuggar sig sömnigt i ansiktet.

– Jag fick väcka henne, viskar Zawadi och plockar fram bananer och en nappflaska med mjölk, som hon tar med ut i trädgården.

Det tar inte mer än en minut innan Kalima är klarvaken. Nyss klängde hon sig envist fast på Zawadis kropp, men nu börjar hon göra nyfikna utflykter från hennes trygga famn. För ett år sedan, när Kalima räddades undan handeln med vilda djur, var hon skygg och hade skavsår runt midjan där repet gnagt sig in. Nu är hon en morskare, modigare varelse.

Zawadi vet att den här tiden bara är till låns. När Kalima blir större kommer hon att bli fem gånger starkare än en människa. Hon kommer att vara potentiellt farlig, men världen där ute kommer att vara ännu farligare. Även om visionen är att någon gång kunna erbjuda henne ett liv i frihet, är utsikterna för att det ska lyckas tämligen små. I Demokratiska republiken Kongo dödas gorillor och schimpanser för att mätta hungriga magar. Beväpnade rebellgrupper rör sig fortfarande i skogarna, och hos arbetarna vid de illegala gruvorna långt ute i vildmarken finns ett sug efter allt som går att äta eller göra pengar på. Men i dag finns en handfull internationella organisationer i Kongo som bedriver verksamhet för att hjälpa primaterna, och samtidigt ge våldsutsatta kvinnor en chans till rehabilitering. För dessa kvinnor är jobbet med djuren betydligt mer än en inkomstkälla. Det är ett sätt att få tillbaka vad de förlorat i form av trygghet, tillit och glädje – genom att ge just detta till schimpanserna.

Zawadi kittlar Kalima på magen och får henne att spricka upp i ett stort gult leende. Det är i de här ögonblicken de mår som allra bäst.

Hembyn Bunyakiri ligger fyra mil från Lwiro, på andra sidan nationalparken Kahuzi-Biégas smala höglandskorridor. Fyra mil är ganska långt här. Vägarna är långsamma, skogen tät. Rykten färdas däremot snabbt. Bara några dagar innan vårt möte nåddes Zawadi av nyheten att rebeller än en gång intagit hennes hemby. Hon stannade hemma i brädhuset hela den dagen, paralyserad av oro. När hennes föräldrar äntligen svarade i telefon berättade de att de flytt ut i skogen för att inte bli upptäckta. Den här gången kom de undan det besinningslösa våldet. Men minnena väcktes i henne. De känns som knytnävar i magen och ibland måste hon böja sig framåt när tankarna kommer.

 

Den fysiska och sociala närheten till mamman är självklar och nödvändig för en schimpansunge. Det behovet måste ersättas om ungen förlorar sin familj.

 

 

Det har gått åtta år sedan första gången det hände. Zawadi var 21 år och hade återupptagit den skolgång som pausats under kriget. Klockan var tre på eftermiddagen när hon och hennes kompis Nema var på väg hem efter dagens sista lektion. Bara hundra meter från skolan dök de upp, mitt i vägen.

– Om rebellerna kom för att plundra så brukade de komma på natten. Inte på dagen. Vi trodde inte att det skulle kunna hända.

I det ögonblick då Zawadi och Nema drogs in i skogen började ett tre månader långt helvete i händerna på den rwandiska hutumilisen Interahamwe. De tvingades leva och jobba med rebellerna i skogen. Våldtäkterna blev vardag.

Tre veckor efter kidnappningen blev de fastbundna i ett träd medan gruppen plundrade ännu en by. När de kom tillbaka hade de med sig allt de tagit från byn, och ytterligare tre fångar som bar på stöldgodset. De sa åt Zawadi och Nema att de också skulle bära, men Nema var utmattad. Hon sa att hon måste få vila. Männen nickade och sa okej. Sedan sköt de ihjäl henne.

– Ibland frågade de mig om jag längtade hem. Men en kvinnlig rebell hade tagit mig åt sidan en gång och sagt åt mig att alltid svara att jag ville stanna med dem. Annars skulle de skjuta mig.

Efter någon månad tillkom fler kidnappade kvinnor i gruppen, och med tiden började de få lite större frihet att röra sig. Men nedbrytningen och det ständiga hotet om våld hade börjat göra Zawadi nästintill apatisk. En dag när kvinnorna fått gå till floden ensamma för att tvätta, tog en av dem initiativet att fly.

– Jag sa att jag hellre skulle ta en kula och dö där i skogen. Jag skulle inte orka ta mig därifrån. Men de gav sig inte. Så vi började gå i vattnet för att inte lämna några spår. Efter någon timme hörde vi skotten, när de förstod att vi var borta.

I en månad gick de utan att veta var de var. Drack flodvatten och tuggade jord. Blev allt svagare. Zawadi föll ner i ett hål med vassa grenar och fick ett köttsår på vaden som gick ända in till benet. Räddningen kom när en man från pygméfolket, batwa, en dag dök upp i skogen.

Några dagar senare kunde Zawadi krama om sin familj hemma i Bunyakiri, utmärglad och med en stank omkring sig från den svåra infektionen i benet. Hennes namn betyder ”skatt” på swahili, och det var som en sådan hon mottogs den gången, innan hon fördes till Panzisjukhuset i Bukavu för kontroll och vård. Där, vid den vackra Kivusjöns södra strand, konstaterades det hon redan förstått: Zawadi var gravid.

Zawadis jobb är att finnas där, att ge närhet.

Att ta hand om en schimpansunge är ett fulltidsjobb. I vilt tillstånd är ungen helt beroende av sin mamma för att överleva de första fyra-fem åren, och de sociala banden håller livet ut. En unges behov handlar inte bara om att få mat eller att bli buren när förflyttningen blir för lång. Den fysiska och sociala närheten till mamman är självklar och nödvändig. Det behovet måste ersättas om schimpansungen förlorar sin familj.

Zawadis jobb är att finnas där. Att ge närhet, mat och omvårdnad. Leka och vila. Finnas där, precis som schimpansmamman skulle ha gjort. Så småningom kommer Kalima att integreras i en av schimpansfamiljerna i de större hägnen. Redan nu leker hon med den ett år yngre Busakara om dagarna.

Zawadi och Busakaras skötare tar med schimpansungarna in i en bur på några få kvadratmeter. De är ganska intensiva små varelser och ute i det fria kräver de ständig tillsyn. I inhägnaden får kvinnorna möjlighet att slappna av för en stund. De pratar lågmält medan schimpanserna grabbar tag i varandra och ser ut att kramas, innan de tumlar omkull. Att de var med om ett trauma när deras familjer dödades råder inga tvivel om. Men på ett sätt har de haft tur. De blev inte sittande bundna eller instängda i små burar i flera år innan de fördes till Lwiro.

 

Panzisjukhuset ligger bara några mil från Kalimas bur. Rullad taggtråd ovanpå det höga staketet. Beväpnade vakter. Säkerheten är synlig, och behövlig, i ett samhälle där arbetet med våldtagna kvinnors rätt till vård och upprättelse inte uppskattas av alla. Chefsläkaren Denis Mukwege, flera gånger nominerad till Nobels fredspris och tidigare mottagare av priser som Right Livelihood Award och Olof Palme-priset, har överlevt ett mordförsök. Sedan dess bor han på sjukhusområdet med sin familj när han är i landet.

På avdelningen för Sexual Violence Survivors, SVS, står 36 sängar i postoperationsrummet. Ljusrosa rockar, tomma blickar och vaggande gång kännetecknar de kvinnor som nyss opererats i underlivet.

– Fistula och framfall är vanliga åkommor. Många är svårt sargade och kommer att ha bestående problem, säger läkaren Kenny Raha, en av sjukhusets specialister på underlivsskador.

Sjukhuset startades 1999, under Andra Kongokriget. Men även om kriget officiellt tog slut 2003 fortsätter det sexuella våldet att skörda offer, när beväpnade grupper massakrerar, plundrar och sätter skräck i hela samhällen. Även om det är färre nu än under de värsta striderna, är siffrorna fortfarande höga, och mörkertalet stort. 2016 vårdade Panzisjukhuset (inklusive dess mobila kliniker) 3 151 kvinnor och barn som våldtagits i östra Kongo. Det var fler än 2015 och 2014.

– Det vi märkt de senaste fem åren är att det blivit fler barn bland offren. Det är som en smitta som sprider sig. Det finns myter om att kraften från ett barn ska kunna göra dig odödlig och det är förstås ett effektivt sätt för rebelledare att manipulera sina män. För ett litet tag sedan sydde jag ihop en två månader gammal bebis, säger Kenny Raha.

De beväpnade grupper som fortsätter sätta skräck i byarna är ofta odefinierbara. Snarare ute efter pengar än ett större politiskt övertagande, i ett land vars rikedom också är dess förbannelse. Utbredd fattigdom och politisk turbulens i kombination med tillgång till mineraler som guld, diamanter och coltan (som behövs till våra mobiltelefoner), bidrar till kaos.

Våldtäkterna var som en förbannelse och en smitta.

Den första tiden på Panzisjukhuset kunde Zawadi Balanga inte berätta utan att få våldsamma smärtor i magen och huvudet. Hon blev utmattad av att försöka sätta ord på det hon varit med om.

Efter en tid fick hon lämna sjukhuset och flytta in hos en bror i staden Goma. Men hans fru ville inte ha en våldtagen kvinna i hemmet och visade det med tydlighet. Om Zawadi satte sig i en stol kunde svägerskan inte sitta i den efter henne. Och magen växte sig allt större.

– Jag ville ju egentligen inte ha barnet. Men pappa sa att det är ju inte barnets fel, allt som hänt. Och när han föddes så kändes allt plötsligt annorlunda. Jag döpte honom till Trésor, en skatt. Samma namn som mitt, fast på franska, säger hon tyst, samtidigt som Kalima suger i sig mjölk från nappflaskan.

Motvilligt återvände Zawadi till Bunyakiri, denna gång med lille Trésor. Där fanns familjen, men där fanns också prat bakom ryggen och skuldbeläggande från delar av omgivningen. Om något negativt hände – då skylldes det på Zawadi och hennes olycka. Våldtäkterna var som en förbannelse och en smitta. En skam och ett stigma.

En natt i februari 2011 var det dags igen. Milisgruppen Interahamwe var tillbaka. Den här gången kom de in i familjens hus. Zawadis pappa skulle hjälpa dem, sa de, och gav honom facklan som skulle göra det lättare att se. Sedan började våldtäkterna, inför hela familjen.

– Det var en, två, tre, fyra. När den femte började tappade jag medvetandet. Jag minns inte mer men jag vet att det var fler som våldtog mig efter honom, säger Zawadi.

Hon böjer sig framåt en stund. Magvärken är tillbaka.

Den här gången blev hon söndertrasad. Förlorade mycket blod. När allt var över låg hennes pappa och mamma på golvet, misshandlade. En tolvårig lillasyster hade också våldtagits, men var inte lika skadad. Farmor var död. Och hela tiden hade tvååriga Trésor varit i samma rum.

Zawadi togs till intensiven på Panzisjukhuset, där ett flertal operationer krävdes för att reparera det förstörda könsorganet. Denis Mukwege utförde dem.

– Jag kunde inte ens gå de första tre månaderna. Jag fick lov att lära mig på nytt, som ett barn. Jag ville inte leva längre. Så här kunde det inte fortsätta. Men doktor Mukwege sa att jag skulle få terapi.

På gruppterapin fick hon höra andra kvinnors historia och förstod att hon inte var ensam.

– Vi fick lära oss att vi fortfarande har ett värde. Men vi var alla rädda för att lämna Panzi, säger Zawadi, som den här gången blev kvar i sex månader.

 

Huvudsyftet för centret i Lwiro är att hjälpa övergivna schimpansungar. Men vårdarna får lika mycket hjälp tillbaka.

 

Hon hade fått frågan om hon ville bli tränad för att kunna hjälpa och stötta andra i hembyn, andra som råkat ut för rebellernas våld. Ett år senare började hon jobba, åter i hembyn Bunyakiri. Vissa av kvinnorna hon jobbade med var så traumatiserade att de hade blivit apatiska. De hade slutat tvätta sig och ta hand om sig. Zawadi försökte nå dem, få dem att tro att de kunde gå vidare, och medlade med män som inte accepterade sina våldtagna fruar.

– Det fanns mer än 150 kvinnor i mitt område som hade drabbats av det sexuella våldet. Jag fick åtminstone fem män som hade vägrat att ta tillbaka sina fruar att ändra sig. Det kändes bra.

Men det blev alltmer problematiskt med Trésor. Dragen av hutu syntes i hans ansikte, och det fanns människor i byn som hotade att döda honom.

Efter en tid blev Zawadi erbjuden att jobba med Coopera, den spanska biståndsorganisationen som driver schimpanscentrat i Lwiro. Uppdraget var att jobba med ett av deras sociala projekt – rehabilitering och reintegration av våldtagna flickor och före detta barnsoldater – i Bunyakiri.

Men det tog bara tre månader innan allt rasade igen, en dag på väg hem från jobbet. Den här gången var det en lokal rebellgrupp, och bland männen som stoppade henne och våldtog henne kände hon igen ett par ansikten från hembyn.

Misshandeln som följde var så grov att hon inte trodde hon skulle överleva efter att hon lämnats i skogen. Med sina sista svaga krafter lyckades hon släpa sig ut till vägen och få hjälp.

När Zawadi för tredje gången hamnat på Panzisjukhuset bestämde Lorena Aguirre Cadarso, som driver de sociala projekten på Coopera i Kongo, att mardrömmen måste få ett slut. I stället för att återvända till byn Bunyakiri fick Zawadi flytta till Lwiro och börja jobba med djuren. Hon skulle slippa jobba med män, åtminstone till en början. Helst ville hon inte jobba med andra människor över huvud taget.

Efter tre dagar började vi leka och skratta.

Aisha blev hennes första schimpansunge. Det har nu gått två år sedan hon träffade henne för första gången.

– Aisha var tre år när hon kom. I början var vi båda lite rädda för att ta i varandra, jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Men efter två dagar började vi kramas. Efter tre dagar började vi leka och skratta. Och efter en vecka skrek hon när hon skildes från mig. Precis som ett barn, säger Zawadi, och ler stort åt den nu ganska stora och intensiva schimpansen, som kraftfullt svingar sig bland grenarna i en stor bur intill Kalimas lekhage. Där inne bor de unga schimpanser som blivit så stora att de snart ska vara redo att introduceras till någon av familjerna i de mer naturliga, grönskande inhägnaderna på området.

Med Aisha kunde Zawadi bli av med ångesten för en stund.

– När hon skrattade skrattade jag, och tvärtom. När jag fick ont i magen och böjde mig framåt blev hon orolig och kramade mig. Om jag flöt iväg i tankarna ville hon ha kontakt. Hon lät mig inte försvinna.

Zawadis son Trésor bodde med henne i Lwiro i början, men blev ofta sjuk – fick malaria och var ständigt förkyld. Nu bor han hos en släkting i Bukavu, och Zawadi träffar honom varje helg.

Hon sträcker ut armarna och gör ett stötande ljud som får den äventyrliga Kalima att snabbt återvända till hennes famn. Schimpansungen må bete sig modigare för var dag som går, men att riskera att bli lämnad ensam, det vill hon absolut inte.

Med mycket, mycket kärlek går det.

Zawadi säger att de är offer för kriget båda två. När schimpanserna kommer hit är de traumatiserade och stressade.

– Men är man snäll mot dem, så är de snälla tillbaka. Och de struntar i vad du varit med om i livet. Schimpanser dömer inte, säger Zawadi och kliar Kalima på kinden.

Schimpansungen sträcker sig i sin tur efter hennes kind och hittar ett litet hårstrå att dra i. Zawadi skrattar.

Ärren i underlivet ger henne fortfarande besvär. Och även om de psykiska ärren aldrig läker helt är varje dag med djuren en ganska bra dag. Hon känner sig behövd, och hon ser hur hennes arbete ger resultat. Varje litet steg i rätt riktning gör henne glad. Att få se Kalimas skavsår runt midjan växa bort. Att uppleva hur hennes självförtroende blir bättre och bättre.

– Med mycket, mycket kärlek går det. Ju mer kärlek de får, desto bättre blir de. De är som oss. Kärleken är den starkaste medicinen

 

Text: Karin Wallén
Foto: Marcus Westberg

 

Publicerat i Tidningen Vi, februari 2018

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar