Porträtt

Kerstin Meyer gör comeback vid 84

av Anna Hedelius

För 30 år sedan klev hon av scenen, nu kliver hon upp igen.  Kerstin Meyer, legendarisk operasångerska och före detta chef för Operahögskolan, gör ny karriär, nu som musikalartist i Malmö. Här berättar hon om sitt minst sagt händelserika musikliv.

En femårig flicka går med sin mamma upp till torkvinden för att hänga tvätt. På översta våningsplanet stannar hon, ringer på hos pianolärarinnan och ber att få börja spela.

80 år senare står samma flicka inför sin musikaldebut i Stephen Sondheims Sommarnattens leende på Malmö opera Hon ska spela Madame Armfeldt, den äldre kvinna med stil och elegans, som äger sommarslottet där den komiska musikalens kärleksintriger utspelar sig.

Under de år som gått har hon rest världen runt som operasångerska, arbetat som rektor och lärare vid Operahögskolan och utnämnts till hovsångerska.

– Jag har tjänat Fru Musica länge. Och för mig som inte är känd som sångare längre är det fruktansvärt kul att ramla in i den här föreställningen, som blir så rolig så det är inte klokt. Den är väldigt lekfull!

Det utbrister Kerstin Meyer när hon välkomnar mig och fotograf Daniel till sitt ”luxuösa palats”, det vill säga det lägenhetshotell på Norra Skolgatan där hon bor under Malmötiden, fortfarande med kläderna prydligt packade i två resväskor, ett paket sesamknäcke samt en box vin på diskbänken och rikligt med frukt och nötter på soffbordet.

Kerstin Meyer har inte svårt att känna sig hemmastadd på hotellrum. Hon har placerat sin tandborste på åtskilliga handfat världen över. I Hamburg, Berlin, Milano, London, New York, Hongkong, Bangkok, Japan, Nya Zealand och Australien. I vissa perioder har hon rest med fem nyckelknippor i handväskan och jo, det går inte att förneka, en känsla av ”statslöshet” som hon uttrycker det.

– Jag gifte mig inte förrän jag var 45 och några barn blev det inte. Det är det enda som är tråkigt, men jag fick koncentrera mig på mina hundar.

På sina hundar, och  förstås – på sången. Musiken fanns med henne från början i hemmet på Högbergsgatan i Stockholm. Farfar, som invandrat från Polen på 1800-talet, (Kerstin uttalar ordet 1800-talet med ett långt dramatiskt a i början) satte sju barn till världen. Sex av dem blev musiker och familjen turnerade med en egen släktorkester.

– Jag halkade in på musik utan vidare. Jag växte upp i den tid då Jeanette MacDonald och Nelson Eddy var på bio. De sjöng så himla vackert, jag dyrkade dem.

Kerstin Meyer himlar med ekorrögonen. Inte är det ett dugg svårt att se den drömmande flickan Kerstin i denna vithåriga dam. Inte heller att känna igen henne i den svarthåriga Carmen, som jag kvällen före vår träff har bläddrat fram i Sohlmans musiklexikon. Rollen, som hon gjorde på Kungliga Operan 1954, betraktas som genombrottet och var enligt artikeln en ”hetblodigt realistisk framställning” av Meyer, som beröms för sin ”sensuellt timbrerande, åt mezzosopran tenderande alt, sin känsliga nyanseringskonst och sina intelligenta och engagerande rollstud.”

Hon skrattar när jag berättar om formuleringarna. Rollen som Carmen kan hon sjunga om hon så blir nedkastad från månen, förklarar hon efter fotograferingen på Malmö opera.

Uppväxt som ensambarn, driftig som få. Pianolektionerna kirrade hon själv, liksom ansökan till Musikhögskolan.

– Hösten innan jag skulle ta studenten läste jag att de hade inträdesprov till sångklassen. Jag gick dit och blev antagen. Ingen visste att jag hade sökt, men jag började alltså före studenten. Efter fyra år blev en plats ledig på Kungliga Operan och jag halkade in där.

Det låter så lätt när hon berättar. Men halka in och halka in. Det gör man väl inte så där på ett bananskal på landets mest ansedda operahus, även om man, som Kerstin, har en väl placerad naturröst?

– Jo, lärarna i operaklassen kom från Operan, så de visste vilka vi var. Och det saknades en mezzo, så jag gick rakt in i repertoaren på en gång.

Kerstin Meyer sjöng tidigt de stora  rollerna. Vid tiden för Carmen-genombrottet var hon 26.

– Det var modigt att låta mig göra en sådan roll, efter att egentligen bara ha sjungit en huvudroll tidigare. Och tiden på operan var underbar. Göran Gentele och Sixten Ehrling gjorde föreställningar som lät tala om sig i hela världen. Birgit Nilsson, Erik Saedén, Nicolai Gedda, Elisabeth Söderström och jag var en liten grupp som var med i nästan allting. Jag sjöng jämt, ibland flera föreställningar per dag.

Men åren i Sverige fick ett tragiskt slut. Våren 1961 var Kerstin engagerad vid Glyndebournefestivalen i England. En dag fick hon telefonbud om att båda hennes föräldrar blivit överkörda.

– När jag fick budet – det var en torsdag – frågade jag om jag skulle komma hem, men nej, det behövdes inte, allt var under kontroll. På måndagen fick jag veta att pappa hade dött. Jag åkte hem och satt hos mamma tills hon dog onsdag morgon. På onsdagskvällen åkte jag tillbaka till England och fortsatte repetera. Tio, tolv dagar senare hade vi premiär.

Kerstin berättar lätt. Det är inte förrän jag frågar i vilken uppsättning hon sjöng , som rösten brister och hon börjar gråta.

– Det var en opera som hette Elegy for young lovers av Henze. Den var nyskriven och det fanns inga ersättare för de här rollerna.

Du hann inte ta någon tid ledigt för sorg?

– Då hade åtta föreställningar rykt, det hade aldrig gått, det var bara att hålla ihop. Och gör man en roll så går man in i den och tänker inte på sig själv. Det gick att skjuta undan, men det gör att jag aldrig har bearbetat det. Så småningom träffade jag min man, Björn Bexelius. Vi gifte oss och sedan dog han. Det var faktiskt lite onödigt. Han var 13 år yngre än jag men förståndigare.

Efter föräldrarnas död reste hon direkt ut i världen. Gjorde Carmen på Metropolitan i New York i en tajt, baraxlad klänning som hon ”hade ett helvete att vara kvar i under hela första och andra akten”, Orfeus och Eurydike på La Scala, Tristan och Isolde i Bayreuth, sjöng på Stora operan i Paris, på Wiener Staatsoper. Klassiska roller och mycket modernt. 1969 kom hon tillbaka till Stockholmsoperan för ett nytt kontrakt.

Som 56-åring anmodades Kerstin att bli chef för Operahögskolan, en post hon hade i tio år för att sedan fortsätta som lärare. Men sjukdom satte stopp för fortsatt sång.

– Jag kunde inte förstå varför jag blev så hes. Det visade sig vara cancer på stämbanden. Jag blev överstrålad och tappade toppnoterna.

Det måste ha varit ett förfärligt slag?

– Nej, jo, visst var det en chock, men det var väldigt väl tajmat. Och det var bara att skjuta ifrån sig. Jag hade annat i livet då. Det var fruktansvärt roligt på Operahögskolan. Jag hade ju inga barn, men där fick jag arbeta med alla de här unga människorna som hade samma hängivna inställning till opera som jag.

Sedan 2004 håller hon masterclasser och sitter i juryer. Och så ringde då Malmö opera och frågade om hon ville spela rollen som Madame Armfeldt.

– Jag tackade ja direkt. Jag spelar en gammal dam som sitter i rullstol. Inte heller jag rör mig särskilt bra efter alla operationer jag gått igenom. Jag har åldern inne och jag är hes. Jag behöver bara vara mig själv.

Må så vara, men hon är alldeles ovanligt flickaktig när hon berättar livfullt om en kär vän i Rom, en passion från förr som kommit in i hennes liv igen. Men det är en helt annan historia.

 

Text: Anna Hedelius
Foto: Daniel Nilsson

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar