politiskt-08-2013
Politiskt

Kina vill ha mer mjuk makt

av Anita Kratz

De kinesiska ledarna sneglar avundsjukt på USA och dess kulturella framgångar. Kan Kina åstadkomma något liknande? Mja, då måste man först lätta på censuren och lära sig vad omvärlden vill ha.

Varje gång blir man lika överrumplad. Efter mil av monoton tallskog utmed E4 i norra Uppland reser sig plötsligt en jättelik kinesisk byggnad med drag av pagod invid motorvägen strax före Dalälven.

Dragon Gate började byggas 2004. Dess historia har kantats av skandaler. 2008 var hotelldelen färdig, men öppnandet har försenats av dåligt brandskydd och problem med uppvärmningen.

Det är inte alltid så lätt för Kina att sprida sin kultur över världen. Men landets nye president Xi Jinping har ambitionen. Kina har på kort tid klättrat till andra plats efter USA på listan över världens största ekonomier. Kanske kan man på sikt gå om. Men för att verkligen bli nummer ett måste Kina också bli en kulturell supermakt.

Dragon Gate visar hur svår uppgiften är.

USA:s försprång på kulturens område är enormt. Det är ingen slump att halva Sverige fortfarande bänkar sig för att se Kalle Anka på julafton, eller att premiären på ännu en Stålmannenfilm ägnas kolossal uppmärksamhet. Den amerikanska populärkulturen får vi i oss med modersmjölken och frågan är hur Kina någonsin ska kunna uppnå något motsvarande.

Viljan finns. De kinesiska ledarna förstår att ekonomi och kultur hänger ihop och att kulturellt inflytande också betyder pengar. Däremot finns inte mycket som tyder på att de begriper vad som krävs för att kulturen ska blomstra.

Kommunistpartiet älskar kontroll och styrning lika mycket som man fruktar självständigt tänkande. Det är inget lyckat recept för levande kultur.

– Hela kontrollen av internet leder till att den kultur som intresserar omvärlden inte får spridning. Den kulturella supermakt som Xi Jinping drömmer om stannar just vid en dröm, säger Tomas Larsson, Kinaanalytiker vid Kairos Future.

Några kinesiska namn har vunnit stor publik i väst. Konstnären Ai Weiwei och regissören Ang Lee med filmer som Brokeback mountain, Crouching tiger, hidden dragon och nu senast Berättelsen om Pi är två exempel. Men ingen av dem kan regimen ta åt sig äran av. Ai Weiwei är en förföljd dissident och Ang Lee är amerikan, bördig från Taiwan.

De kinesiska ledarna är väl medvetna om hur långt efter Kina ligger. De såg vilken hit den sydkoreanske rapparen Psy fick världen över 2012 med låten Gangnam style. Videon där han dansar fram genom det trendiga distriktet Gangnamgu i Seoul är den mest sedda på Youtube. Men humorn bakom succén förstår de inte.

– Systemet med censur och kontroll tillåter inte att vara lite crazy. De ser inte det självironiska i till exempel Gangnam style, säger Tomas Larsson.

De styrande i Kina fortsätter i stället att stödja export av ett slags kultur som inte fångar publiken i väst. Konfucius är viktig. När Xi Jinping var i Sverige i december 2010 som vice president, var Konfuciusinstitutet vid Stockholms universitet ett av hans besöksmål. Över hela världen finns i dag cirka 400 sådana institut, varav fyra i Sverige. Deras uppgift är att främja undervisningen i kinesiska och kännedomen om kinesisk kultur.

Samtidigt sneglar den kinesiska ledningen lystet på de stora pengar som finns i populärkulturen. Men förstår kommunistpartiet vad som går hem hos publiken i väst?

Kina är efter Indien och USA världens tredje största filmland. Under 2010 producerades i Kina omkring 520 spelfilmer. Biointäkterna ökar snabbt och patriotiska filmer som hyllar kommunistpartiet har blivit stora succéer. Historiskt episka filmer är vanliga, liksom action och fantasyrullar.

På tvärs mot alla dessa dök lågbudgetfilmen Lost inThailand upp och spelade under 2012 in nästan en och en halv miljard kronor – hundra gånger mer än den kostat att göra. Filmen berättar om en stressad affärsman med familjeproblem som reser till Thailand på ett uppdrag, men längs vägen kommer till insikt om att livet rymmer andra värden.

Sådana allmängiltiga historier lär ha lättare att finna en internationell publik än filmer som hyllar kommunistpartiet.

Medan tecknade filmer från USA erövrat världen – senast Kung fu panda från 2008 med en uppföljare 2011 – har Kina producerat sådant som den gamla maoistiska serien om propagandafiguren Lei Feng. Figurerna är uselt gjorda, enligt Ola Wong som rapporterar från Kina för bland annat Svenska Dagbladet.

– Vem vill se 20 minuter av en stelt viftande bondesoldat som mässar om vikten av att använda tvål och lyda partiet?

Dramatikern och sinologen Oda Fiskum är utbildad i Peking. Hon har sett hur begåvade studiekamrater lämnat den konstnärliga banan för välbetalda jobb i reklambranschen.

– Pengarna styr, säger hon.

Det finns en historia som säger att tidigare premiärministern Wen Jiabao blev irriterad på alla framgångar för Disney och för Japans mangafilmer.  Som svar på signalerna uppifrån kom en äktkinesisk animerad film om den ulliga och gulliga figuren Xi Yangyang. Den blev väldigt populär bland barn i Kina. I väst har han knappast gjort något avtryck.

Även om Dragon Gate kan tyda på motsatsen begriper sig kinesiska företag i alla fall på affärer. Och precis som japanerna före dem försöker kineserna nu skaffa sig västlig knowhow genom att ingå samarbeten på populärkulturens område.

Vid den stora tv-mässan MIPTV i Cannes i våras offentliggjordes ett samarbetsavtal mellan det statliga kinesiska CCTV och det österrikiska publicservice-bolaget ORF. Kineserna tillför pengar. Österrikarna, som har lång erfarenhet av högklassig produktion av natur och vetenskap, tillför kunskap.

Frågan om att göra Kina till en kulturell stormakt dök åter upp på folkkongressen hösten 2012. Kina ska storsatsa på kulturindustrin för att stärka landets mjuka makt, ”soft power”.

Men samma folkkongress gick tydligt i konservativ riktning och den reform man beslutade om ska, enligt Ola Wong som citerar den statliga televisionen, skapa en ”blomstrande stark socialistisk kultur” åt en ”mäktig nation”.

– Censuren i Kina är en avgörande begränsning.  Chansen att nå målet om en kulturell supermakt är minimal, i alla fall inom en rimlig framtid. Och är det vad vi vill? frågar Si Han retoriskt. Han är intendent på Östasiatiska museet i Stockholm.

Kinakännaren David Shambaugh vid George Washington-universitetet är också skeptisk. Han menar att Kina saknar den universella attraktionskraften. Hans slutsats är att mjuk makt kan man inte bygga, bara förtjäna.

 

Text: Anita Kratz
Illustration: Graham Samuels

 

Du kanske också gillar