Politiskt

Kommunerna och stora, stygga staten

av Cecilia Garme

Ett kommunalråd brister i gråt i radio. Ett annat säger att migrationsministern är ”så dum så att klockorna stannar”. Det stormar i relationen mellan kommunerna och staten – igen.

”Det är som att dansa hambo i en garderob. Visst går det, men svängrummet är ganska litet.”

När Stig Henriksson (V), som var kommunalråd Fagersta i 16 år, jämför det kommunala självstyret med hambo tillhör han de välvilliga.

Andra, som kommunalrådet Bo Frank i Växjö (M), är ursinniga.

– Staten ger oss uppgifter utan att skicka med pengarna. Det hotar det kommunala självstyret!

Ilskan är inte ny, men har aktualiserats efter Oktoberöverenskommelsen som bland annat säkrade majoritet för en ny lag om att alla kommuner måste ta emot flyktingar.

Om man kommer från Mars och frågar varför kommunerna över huvud taget har rätt att bråka med staten, får man en historielektion till svar: den kommunala självstyrelsen har rötter i medeltidens städer, 1500-talets socknar och ståndsriksdagens bonderepresentation.

Kraften i den historieskrivningen är så stark att få ställer frågan. Historiken är ett uttryck för den svenska demokratins lokala förankring, tycker nog många.
I grundlagen från 1974 är den kommunala självstyrelsen inskriven i portalparagrafen.

Saken borde vara biff. Men icke.

Efter kommunsammanslagningarna i början 1970-talet följde en 20-årsperiod då kommunerna hade stor frihet. Kulmen nåddes, enligt experterna, i början av 1990-talet.

– Ja, det är rimligt att säga så. Därefter tippade det över och vi fick ett delvis nytt synsätt, säger Stig Montin, professor vid Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet.

Det var mycket som hände. Just när kommunerna hade fått fler uppgifter förbjöds de av regeringen att höja kommunalskatten. Visserligen en tillfällig åtgärd när den ekonomiska krisen bröt ut, men ändå: det visade att statens makt sträckte sig ända in i kommunernas egen beskattningsrätt.

Kommunerna tvingades då göra omfattande nedskärningar. Men eftersom de ekonomiska förutsättningarna varierade blev skillnaderna för stora för att fungera i ett land där alla ska ha lika rätt till vård, skola och omsorg oavsett vilken kommun de bor i.

Snart var det därför dags för staten att börja korrigera. Ett sätt för staten att garantera likvärdighet för medborgarna var att utvärdera och inspektera vad kommunerna gjorde. Ett annat var att öronmärka statsbidrag för olika ändamål.

I dag finns ett åttiotal specialdestinerade bidrag, vilket ofta gör kommunerna vansinniga.

– Vi ser en ökad tendens att de små kommunerna inte söker dem, för det kräver så mycket administration. Metoden leder fel. Vi trycker på väldigt hårt för att ändra detta, säger Lena Micko, ordförande för Sveriges kommuner och landsting, SKL.

 

Ungefär där befinner vi oss nu, när den nya anvisningslagen för flyktingar är på gång.

– Vi har sagt att vi vill ha en tidsbegränsad lag, säger Lena Micko.

Men i lagförslaget saknas inte bara tidsbegränsning. Besluten ska inte heller kunna överklagas.

Det är viktigt att säga att kommunerna inte motsätter sig flyktingmottagningen som sådan. Tvärtom. Och Lena Micko och flera kommunalråd som Tidningen Vi pratar med, anser till och med att kommuner som inte hjälper till med flyktingarna begränsar självstyret för de andra.

Men i remissvaren efter att regeringskansliet hade skickat ut lagförslaget i somras, syns irritationen gentemot staten.

”Förslagets påverkan på det kommunala självstyret är inte acceptabelt”, skriver Staffanstorps kommun. Nacka kommun lyfter frågan ”om lagförslaget är förenligt med det grundlagsfästa kommunala självstyret”.

Det kommunala självstyret kan frångås om det finns ett allmänt intresse som är större. Men även juristerna kan komma till olika slutsatser på den punkten. Den specialintresserade kan jämföra svaren från Förvaltningsrätterna i Härnösand och Malmö när det gäller just flyktingförslaget.

Att staten ska skicka med pengar samtidigt som den ger kommunerna nya uppgifter kallas ”finansieringsprincipen”. Den har varit i kraft sedan 1993. På papperet. Men verkligheten ser helt annorlunda ut.

– Finansieringsprincipen följs inte, staten har tolkningsföreträdet och man får gilla läget, säger Stig Henriksson (V).

Bo Frank (M) är upprörd.

– Det är en moralisk fråga. Den som beslutar måste betala. Staten skickar kostnaderna på oss för att de kan. Men vi i kommunerna kan inte skicka notan till någon annan.

Frågar man experten måste kommunerna i vilket fall som helst ta Stig Henriksson på orden och gilla läget.

– I grunden är Sverige en enhetsstat, vilket betyder att kommunerna är en del av staten. Vi är inte som Tyskland. Det är därför som riksdagen kan tvinga kommunerna att göra det ena och det andra, säger professor Stig Montin.

 

Kan vi ändå vara på väg mot en vändpunkt? Att pendeln ska slå tillbaka och öka det kommunala självstyret igen? Möjligen, tror Stig Montin.

– Det har varit mycket misstro mot kommunerna i den allmänna debatten och den nya regeringen har signalerat att den ska lyssna mer.

Lars Stjernkvist (S), som blev kommunalråd i Norrköping 2007 efter många år i riksdagen och partiledningen, tror att makten oundvikligen glider mot den centrala nivån, trots att det så ofta pratas om hur viktiga kommunerna är.

– Det handlar inte så mycket om medveten maktambition hos regeringen. Det handlar mer om ett starkt folkligt tryck på rättvisa, att det ska vara lika villkor över hela landet för skola och möjligheterna att bygga, till exempel.

Och – han tycker inte att det är fel.

– Jag är  vän av kommunal självstyrelse, men jag tycker att Kommunsverige ibland har gjort det till en sorts dogm. När man reser runt och ser hur olika och orättvist det kan vara mellan kommuner, reagerar man.

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar