Politiskt

Kompassen snurrar för (S)

av Cecilia Garme

Är Socialdemokraterna vänster eller höger eller världens största mittemellan? Vi pejlar riktning och mål inför 1 maj-firandet.

Palmesalen i ABF-huset i Stockholm är proppfull när en okänd socialdemokratisk gräsrot presenterar boken En annan socialdemokrati. Det är många som vill speja runt hörnet inför en valrörelse med osäker utgång. Ja, vad står det socialdemokratiska partiet för i dag egentligen?

Författaren blir entusiastiskt presenterad av arrangörerna i S-parnassen. Den här boken hade behövts tidigare, säger en av dem med emfas.

Ändå har 32-åringen med UD-bakgrund och namnet David Åhlén sannerligen inga insmickrande svar. Partiet måste ta till sig några obekväma insikter, säger han utan omsvep till ABF-publiken.

– Det är inte möjligt att skapa ett samhälle utan ekonomisk över- och underordning. Det är det ena. Det andra är att väljarna inte skulle acceptera mindre ekonomiskt välstånd och välfärd, så man kan inte bryta sig ur det kapitalistiska systemet heller.

Därför, menar David Åhlén, har det blivit ett allt större glapp mellan snack och verkstad i socialdemokraterna.

– Partiprogrammet är mer vänsterradikalt i dag än 1960, med den förda politiken är det tvärtom.

Oroligt sorl i salen. Men David Åhlén menar att man måste vara uppriktig i politiken.

 Partiprogrammet är mer vänsterradikalt i dag än 1960, med politiken är det tvärtom.

Efteråt berättar han för mig att han identifierat sig som socialdemokrat i hela sitt liv och jobbat med boken i flera år. Vänt ut och in på begreppet ’jämlikhet’, analyserat människans natur, kort sagt sökt svar på den politiska filosofins klassiska frågor i dagens globaliserade ekonomi.

– Jag var frustrerad över att vi socialdemokrater inte lyckas förklara vad vi gör. Vi skruvar upp jämlikhetsretoriken fast vi har svårare att leverera.

Det är detta glapp som förklarar partiets fallande stöd, menar David Åhlén.

– Därför vore det bättre om vi definierade jämlikhet på ett mer realistiskt sätt. Vi ska göra allt för att ge människor lika möjligheter i livet fram till att de är 25 år. Sedan får de träffa sina egna val. Och då kommer folk välja olika. Det går inte att få lika utfall i slutänden. Vi får inte tillräckligt många innovatörer och experter om alla får lika mycket betalt.

Sedan får livsvillkoren förstås inte glida isär för mycket, för då äventyras målet om lika möjligheter och att alla ska vara garanterade drägliga omständigheter. Mänsklig värdighet får inte tummas på. Men helt lika utfall kan inte vara ett mål i sig, menar Åhlén.

Omsatt i praktiken sätter Åhlénmodellen ett ackord tvärs över höger-vänsterklaviaturen, med förslag om allt från slopat skolval och återinförd värnplikt till uppmjukad LAS och sänkta lönekostnader för enkla jobb.

ABF-huset ska strax stänga, vi kollar kaffetermosen och finner den tom.

Bortsett från skolfrågan, är du inte en helt vanlig liberal?

– Absolut inte. Jag är socialdemokrat.

Är din analys provocerande för partiet tror du?

– Nja, det är nog lite ”kejsaren är naken” som provokation betraktat. Kanske är det självklart att socialdemokraternas politik inte kan bli som det står i partiprogrammet. Men jag tycker att man ska vara ärlig.

Ingen vet vad som händer efter valet. Om S vill samarbeta med den politiska mitten, kan de ha din bok som ideologiskt underlag då?

– Det vore ju jätteroligt om jag kunde bidra till tankestoff. Att vi tvingades ihop med Vänsterpartiet var inte bra.

Några dagar senare träffar jag Daniel Suhonen. Den kände vänstersossen dricker kaffet svart och gillar dagens partiprogram, men inte regeringens politik. Rätt ofta får han frågan om varför han inte är vänsterpartist.

Vad svarar du på det?

– Att jag är socialdemokrat.

Så … ?

– Det minsta man kan begära av vårt parti är att det lämnar nyliberalismen. Om den politik vi för i regeringsställning gav 45 procent i val så skulle jag hålla tyst. Men det gör den ju inte! Partiet har dessvärre inte längre särskilt mycket att säga till arbetarklassen och löntagarna. ”Socialdemokratin kommer aldrig att svika oss”, sa min mormor. Tack och lov dog hon 1987. De sista tre decenniernas socialdemokrati har förstört förtroendet för politiken.

Den tredje vägens socialdemokrater är obenägna att ta konflikter.

Jag gör ett försök att ge Daniel Suhonen mjölk i kaffet, men han tackar nej.

Vore det inte ärligare att ha ett realistiskt jämlikhetsbegrepp?

Daniel Suhonen skakar på huvudet.

– Framgång och samförstånd når man genom att vara beredd på strid. Då är retoriken i partiprogrammet en metod. Om man säger ”Vi kan inte nå jämlikhet, därför ska vi inte heller sträva efter det”, då har man förlorat från början. Om man däremot siktar mot socialism så når man i bästa fall socialdemokrati, någon gång.

Det ofta omtalade samförståndet i Sverige är ingen politisk metod utan ett resultat, säger Daniel Suhonen.

– Saltsjöbadsavtalet 1938 var ett fredsavtal, som socialdemokratin uppnådde genom att vara den mest bråkiga och stridbara arbetarrörelsen i hela västvärlden. Jag menar att man måste ha en fiende, och adressera den fienden. Tony Blair, Kjell-Olof Feldt, David Åhlén … den tredje vägens socialdemokrater är obenägna att ta konflikter. Jag vill ha en socialdemokrati à la Jeremy Corbyn, den nuvarande Labourledaren i England.

 

Ändå är de egendomligt lika, David Åhlén och Daniel Suhonen, i sin drift att kräva klarhet. Men hur kan de tillhöra samma parti?

På sista raden i ABF-huset harklar sig en äldre man som suttit tyst till slutet.

– Varför konstruerar du en motsättning mellan lika möjligheter och lika utfall? Det är väldigt liberalt att göra så. Lika utfall är ett kvitto på lika möjligheter. Den som har resonerat mest om jämlikhet i socialdemokraterna är Ernst Wigforss, säger mannen till David Åhlén.

Namnet han hänvisar till är bekant för alla i ABF-publiken: Ernst Wigforss var en socialdemokratisk ideolog och finansminister under 1930- och 40-talet.

Det förflutna som facit? Spännande. Jag kikar nyfiket bakåt i salen. Och ser att det är den tidigare finansministern Bosse Ringholm som talar.

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Mattias Käll

 

Publicerat i Tidningen Vi, maj 2018.

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar