Porträtt

Konstrebellernas möte

av Stefan Westrin

Konstnärerna Ulrica Hydman Vallien och Makode Linde inspireras av varandra. En gör svarta ansikten och en röda tulpaner, men de har samma vilda inställning till skapande och är bra på att reta upp folk båda två. Vi sammanförde dem i en småländsk stuga med en död katt fastspikad på väggen.

– Men Makode. Hur kan du se så fantastisk ut jämt?

Makode Linde har precis fått av sig skor och jacka, står ännu i stughallen.

– Äsch, svarar han med en inövat blygsam gest, medan han fortsätter att posera för Ulrica Hydman Valliens mobilkamera.

Han har rest hela vägen från Berlin för att hälsa på henne här i dag.

Stugan i Åfors, Glasriket, Småland, ser ganska liten ut från utsidan men blir på något märkligt sätt jättestor när man kommer in i den. Väggar, skåp och lister är målade med starka färger och överallt dyker det upp en massa inredningsöverraskningar: dockor, uppstoppade ödlor, en skallerorm i en plastklump, handmålade Ulrica Hydman Vallien-lampskärmar, ett tittskåp som föreställer den yttersta domen som antingen kommer från Marocko eller Mexiko, ingen minns längre. Ett färgglatt kohovud mötte oss redan utanför dörren och inne på en av väggarna hänger en död och bara sparsamt råttäten katt. Jo, det är sant! Ulrica Hydman Vallien måste vara den enda människan i Småland som kan ha ett kattlik på väggen utan att det ens ser särskilt groteskt ut. Excentriskt kanske, men i sammanhanget smälter det in rätt bra. Det var när hon och hennes man, Bertil Vallien, började rusta stugan på 60-talet, som de slet upp golvet och hittade katten. Den hade dragit sig undan till just Bromsastugan för den sista vilan. Ulrica blev rörd, tyckte att dess ande hörde till huset och spikade upp den på väggen, som en av många husgudar.

Hur kommer det sig att du tog just den kniven? Så snopet!

I Åfors hamnade hon när Bertil (”Vi träffades på Konstfack, jag tyckte att han var en förfärlig sprätt först, men sedan när vi dansade – då hände det grejer!”) fick jobb på glasbruket här. Ulrica ägnade sig först åt keramik, måleri och textilkonst, men blev sedan indragen i glasbruket hon med. Det hände efter en dans det också, den här gången med brukets företagsledare. När de dansat klart frågade han: ”Bertil gör ju så maskulina saker, men du är en riktig kvinna! Skulle inte du kunna göra någonting romantiskt för oss?”. Någonstans längs vägen upplyste han också, i en helt annan ton, om att bruket minsann inte var någon lekstuga. Ulrica gav honom hans romantiska glasserie, den blåtonade Opticon, men också en presentskål som hon hade målat stora fula råttor på. Det var hennes sätt att säga: Visst kan jag formge glas som säljer, men jag har andra sidor också, och jag leker väl om jag vill. Då gav sig chefen. Han sade: ”Du har rätt, man ska blanda!”.

Med tiden har hon blivit en av våra mest folkkära konstnärer och formgivare, med ett helt eget uttryck. Exklusivitet har aldrig varit hennes grej. Hon är mer en Andy Warhol-typ, sätter sina bildvärldar lite överallt, ju mer desto bättre. Så de har hamnat på tyger, på kläder, på muggar och litografier, på flygplans bakvingar, på vinflaskor, chokladförpackningar, möbler, mobiltelefoner, brandsläckare, duschväggar och likkistor. Men mest kanske på målat glas. Har du levt i Sverige de senaste decennierna har du sett hennes konst, vare sig du vet om det eller inte.

Makode Linde sitter med en kniv och försöker tälja in sitt förnamn i paret Hydman Valliens matsalsbord. Ulrica är otålig och tycker att det blir för ytliga rasp.

– Jag skissar upp det lite först, säger Makode.

– Jaså! Det trodde jag inte, att du skulle vara så noga!

– Jag överraskar folk hela tiden.

Under tiden visar Ulrica inristningarna från alla konstnärer, formgivare och fotografer som varit här och karvat under de senaste 40 åren. Det är massor av namn i det här bordet, en tjock bit svensk kulturhistoria.

– De är döda nu nästan allihop, säger Ulrica. Men nu har vi ju en levande här!

– Vi får se hur länge till, säger Makode.

– Men det blir urdåligt synligt tycker jag, klagar Ulrica.

– Det är för att mitt namn är så delikat.

– Vad betyder Makode?

– Det betyder ”Den älskade”.

– Åhhhhh. Men du tog ju en så liten kniv! Hur kommer det sig att du tog just den kniven? Så snopet!

 

Makode Linde slog igenom i konstvärlden med ett skrik på ett födelsedagskalas. Konstnärernas riksorganisation, KRO, firade 75 år på Moderna museet. Makode Linde var tårtan.

Tårtan var både en tårta och avbildning av en Venusgestalt omtolkad till afrikansk kvinna, den svarta marsipanen var hennes hud. Tårtan skulle skäras från hennes underliv. Under bordet satt Makode Linde vars ansikte också var tårtans ansikte. Den dåvarande kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth stod med tårtkniven i handen, vände sig till Makodes ansikte och sade: ”Jag tror att ditt liv kommer bli bättre efter det här.”.

Så skar hon i tårtans underliv, och Makode började skrika, som i smärta. Situationen blev chockartad, absurd, obehaglig – och en ögonblicklig världsnyhet.

– Jag älskade det, jag tyckte det var det bästa som hänt på länge. Jag vrålade av lycka, säger Ulrica.

– Jag beundrade fräckheten och modet. Att han vågade busa så mycket – med de fina gubbarna, med Moderna museet, med kulturministern.

 

Ulrica ser på medan Makode ristar in sitt namn i hennes köksbord.

 

Tårtkvinnan på Moderna var bara en av många delar i en konstserie som Makode Linde kallar för Afromantics. I den använder han olika traditionella konstföremål eller populärkulturella figurer och målar dem svarta i så kallad ”blackface”stil, en traditionell rasistisk nidbild av ett stereotypiserat afrikanskt utseende. Det är meningen att det ska bli obekvämt för den som betraktar hans Afromantics. Det är meningen att det ska framkalla ambivalenta tankar och känslor.

Makode får ständigt möta protester mot sin konst. Många tar illa vid sig och menar att den bara förstärker rasism genom att reproducera nidbilderna om och om igen. Senast i somras polisanmäldes Galerie Leger i Malmö för hets mot folkgrupp när Makode hade en utställning där och tillfälligt döpte om stället till Galerie Neger.

Själv menar han att hans konst tvärtom är antirasistisk, att den tvingar publiken att möta de rasistiska strukturer som finns vare sig vi vill det eller inte – som i blixtbelysning.

– Din lilla tokstolle! utbrister Ulrica då och då.

Hon och Makode är väldigt rara med varandra. De kramas mycket. Och småpratar i köket om relationer, familj, vardag (det visar sig att båda brukar köpa lax på Lidl).

 

Makode och Ulrica träffades för första gången i somras, då Makode hade en utställning på Vida konstmuseum på Öland, som drivs av Ulricas och Bertils son. Deras relation verkar ha varit varm och öppen och okomplicerad från första stund.

– Vi träffades och kramades och skrattade och blev glada. Det där är kemi bara, säger båda.

Makode gjorde bland annat en muralmålning på en av museets ytterväggar. Han ville skildra kärleken, både som konstruktiv och som destruktiv kraft. Av bara farten målade han då också in några av Ulricas stiltypiska tulpaner, som en hyllning till henne.

Som konstnärer är de helt olika. Makode Linde är kontroversiell. Ulrica Hydman Vallien är folkkär. Makode säljer dyra föremål via gallerier. Ulrica gör tryck för brickor, muggar och paraplyer. Makode bråkar med sin samtid. Ulricas bilder är mer intima och existentiella. Drar ofta åt det mytiska. Ulrica tycker om att måla sig fram tills ett verk blir färdigt. Makode målar bara om han måste. Han tycker det är mer njutbart att få fram en idé. Allt efteråt upplever han mest som ett tidsödande och tråkigt felfinneri, säger han. Det står snart klart att de är olika noggranna också.

– När jag var yngre, då var det riktigt äkta från mig. Nu går det snabbt, jag är inte så kinkig längre, säger Ulrica.

Jag tror att jag har ett auktoritetsproblem.

Makode verkar avundas henne som nått en ställning där hennes karriär inte hänger på nästa jobb.

– När jag gör en utställning så är det på liv och död! All min tid går åt till den, alla mina pengar går in i den, jag börjar slarva med saker som mat och hälsa för att bli färdig. För det känns alltid som att kritikerna bara sitter och väntar på att få syn på någonting som de kan hugga på.

– De gör så, säger Ulrica. Och sedan vill de se en kravla sig upp igen inför dem.

Hon säger att hon brukar få blandad kritik.

– Förr fick jag bättre. I alla fall om jag gjorde allvarliga utställningar, och det ville jag göra ibland då.

Hon säger att hon beundrar Makode för att han är så radikalt orädd, men där håller han inte med henne.

– Nej, jag känner mig inte orädd. Jag är väldigt känslig. Det är jobbigt att behöva vara så känslig.

Ulrica säger att det är starkt att våga utmana så mycket ändå i så fall, men Makode beskriver det mer som en slags drift.

– Min mamma säger till mig: ”Är det någonting du är bra på så är det att driva folk till vansinne!”. Och det är sant. Jag vet inte hur många gånger folk har fått skriva om reglerna när jag varit framme, för att jag har hittat något kryphål som ingen hade tänkt på.

Han berättar om när han gick på Konstfack. Då hade skolledningen en regel om att man inte fick sova över i ateljéerna. Så Makode startade en hotellverksamhet i galleriet på skolan i stället, där folk kunde ligga utslagna bäst de ville.

– Så där har jag alltid hållit på. Jag tror att jag har ett auktoritetsproblem.

Sedan är det också det att han vill ha lite roligt här i livet, resonerar han vidare. Och det roar honom med saker som ligger i gränslandet, situationer som väcker mångbottnade tankar och känslor.

– Det är väl därför man drivs mot kanten hela tiden.

Om jag inte får måla det jag brukar måla, vad ska jag måla då?

Till slut blir Ulrica ändå nöjd med hur djupt Makode lyckats karva in sitt namn i bordsskivan. Vi äter gräddstuvade kantareller och lax från Lidl och enas om att på ett sätt är deras båda konstnärskap ändå väldigt lika. Båda är extremt tydliga formmässigt, i färger och linjer.

Jag har aldrig tyckt att jag behövt förnya mig.

Ulrica börjar prata om sin motivvärld, som precis som hennes stil hållit sig väldigt konsekvent genom årtiondena.

– Innan jag fick mitt första barn fick jag tre missfall. Jag var helt förtvivlad, visste inte om jag skulle kunna få barn över huvud taget. Och det var sena missfall. Usch! Då kunde jag bara måla mor- och barnmotiv. Och de har stannat kvar. Men sedan kom barnen ändå. Hampus var först, han som nu driver Vida konstmuseum. Ulrica ska ställa ut där i sommar, och Hampus har bett henne komma med något nytt den här gången, vilket besvärar henne.

– Jag har aldrig tyckt att jag behövt förnya mig. Då måste jag anstränga mig, och det brukar jag inte gilla. Jag är mer easygoing så där. Men Hampus är sträng. Nu har han lagt det här på mig. Hampus får inte skämmas. Men om jag inte får måla det som jag brukar måla, vad ska jag måla då? Ska jag måla mig själv när jag sitter och tittar ut genom fönstret eller?

Hon frågar sig högt om det är värt det, att förnya sig? Är det inte bättre att bara ösa på som hon brukar?

Också Makode har varit väldigt konsekvent i sina teman och uttryck ända sedan han gick på Konstfack. Det är högst medvetet, ett sätt att göra ett djupare avtryck som konstnär.

– Om jag bara skulle ha följt mina impulser hade jag först gjort en utställning. Sedan, när den var klar, skulle jag lämna den bakom mig och göra någonting helt annat. Men nu tänker jag tvärtom: Nu har jag gjort det här. Då gör jag det igen. Och igen. Och igen. Och sedan 3 000 gånger till.

Det är inte ointressant, säger han. För medan man gör saker och ting om och om igen så händer det någonting längs vägen. Ibland förstår inte folk poängen med det. De vill ha någonting helt nytt.

– Jag brukar fråga dem ibland: Hur många motiv känner du till av Claude Monet? Det är ett enda, eller hur? Men vet du hur många gånger han målade den där jävla bron? säger Makode Linde.

Konstnärer är inte kända för sina spridda skurar, säger han, utan för sin konsekvens. Det är samma som med vad som funkar på tv ungefär, hjärnan vill ha någonting som den känner igen.

– Egentligen känner jag mig rätt fri nu. Jag tycker nog att jag har pissat in mitt revir rätt bra. Men varje gång någon frågar: ”Är det inte dags att du gör något nytt nu?” går jag hem och gör 100 afromantics till.

 

Ulrica Hydman Vallien och Makode Linde träffades för första gången när Makode ställde ut på Vida museum, utanför Borgholm, i somras.

 

I början av 2000-talet väckte konstnären Björn Kjelltoft uppmärksamhet då han kopierade Ulrica Hydman Valliens berömda konstglas från Kosta Boda. Han målade hennes ögon, hennes ormar och hennes tulpaner, med hennes linjer och hennes färger. Twisten var att han målat dem, inte på dyra glas, utan på PET-flaskor.

– Han hånade mig. Han tyckte att jag var världsbottendålig, säger Ulrica.

Men hon snodde bara tillbaka. Tog hans PET-flaskor och lät tillverka dem i samma form, fast i riktigt glas, och givetvis handmålade. Pressutskicket för den nya kollektionen hade rubriken ”Tack Björn!”. För uppmärksamheten och inspirationen, får man förmoda. Den sålde massor. ”Hydmans hämnd”, kallades tilltaget i Dagens Nyheter.

– Han blev så paff, Björn. Där fick han, haha!

Nationalmuseum köpte in ett exemplar av varje och ställde ut dem bredvid varandra.

Makode har också fått arbeta med att inte betrakta sina hatare som ovänner.

– Jag tänker att de hatar bara för att de inte kan fatta vad det är jag håller på med. Och jag kan ju inte hata någon bara för att den inte kan fatta. Senare har jag förstått att det kanske är för att de inte vill fatta, men för mig spelar det ingen roll egentligen.

I stort sett varje gång Makode Linde ställer ut någonstans blir det debatt. Och det är på ett sätt tacksamt, för tydliga konflikter passar bra i media och Makode Linde får ofta stor uppmärksamhet. Samtidigt är han frustrerad över att diskussionen alltid stannar vid konfliktlinjerna. Hatarna hindrar bevakningen från att komma vidare.

Många har beskrivit Makode Linde som en provokatör, och det gör Ulrica också. Men han vill nyansera den bilden.

– Det är den som blir provocerad som får bestämma vem det är som provocerar. För pastor Åke Green är jag en provokatör bara på grund av att jag är homosexuell, för han blir provocerad av alla som är det. Vad är det i min konst som provocerar dig?

Makode Linde har ett sätt som är på samma gång milt, smart och ironiskt. Jag blir inte förvånad över att han vänder den här frågan tillbaka till mig. Hans oomstridda förmåga att ställa till med skandaler vittnar om att han omöjligt kan vara omedveten om hur man lyckas med det. Samtidigt är det naturligt för en konstnär att hellre vilja tala om sin konst än om sina skandaler. De kan vara ett sätt att nå ut med konstnärliga frågeställningar, men de kan också ställa sig i vägen för dem, om de skymmer allt annat.

 

Makode bor i Berlin sedan tio år tillbaka, för avskildheten och för luften, den mentala, säger han. Han berättar att när han är i Sverige är det vanligt att folk försöker komma åt honom, säga något som de tror provocerar. Typ: ”Hade inte din konst varit mer intressant om det var en vit konstnär som gjorde den?”.

– Då svarar jag: ”Men jag är ju vit!”. Sedan tittar jag på dem med en oförstående blick tills de börjar må dåligt.

Han skulle bli tokig om han bodde i Sverige och ständigt behövde höra diskussionen om sig själv, konstaterar han.

Ulrica har bott i de offentliga konstsamtalens periferi här i Småland i över 50 år. Jag frågar om hon också har gjort det för att hålla kotterierna på avstånd.

– Nej. Det är för stillheten. Hon pekar på dammen utanför fönstret. Där brukar hon och Bertil ta ett dopp. Varje morgon. Året om.

Det har redan blivit mörkt igen, och Makode och Ulrica tar ett långt farväl innan vi skjutsar Makode till tågstationen i Lessebo för vidare färd mot Tyskland. Kanske kollar han Instagram på tåget och ser att Ulrica lagt ut hans delikata namnristning i bordet, med bildtexten ”Makode Linde today!!!”.

 

Text: Stefan Westrin
Foto: Henric Lindsten

 

Publicerat i Tidningen Vi, februari 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar