Reportage

Kors vilket ställe

av Tomas Dur Fläckman

Litauens huvudstad må heta Vilnius. Men landets hjärta finns 20 mil därifrån – mitt ute på en åker. Vi har besökt Korskullen, en av Europas märkligaste religiösa installationer.

Sällan har väl uttrycket in the middle of nowhere känts mer passande.

Jag går längs en åker på den litauiska vischan, någon mil norr om den trista industristaden Siauliai. Landskapet är platt och ointressant, bara någon trädklunga här och där bryter monotonin. Vinden viner ödsligt och himlen är blygrå som den alltid är i Östeuropa, enligt den fördomsfulle västerlänningens meteorologiska världsbild.

Så får jag syn på den – Kryziu Kalnas. Korskullen. En folklig, otyglad, överdådig manifestation av fromhet och motståndsvilja.

 

Litauerna var det nästa sista folket i Europa som anammade kristendomen (bara samerna kom efter). Men denna senfärdighet har man senare tagit igen med råge, och landet är i dag ett av katolicismens starkaste fästen. 80 procent av befolkningen är katoliker, och för dem är Korskullen ett viktigt pilgrimsmål.

Jag har sällskap av Vilius Puronas, 65-årig lokalhistoriker, som just blivit klar med ett praktverk om Korskullen och dess historia.

⁃  Det här är ingen kyrkogård, korsen är inte i första hand till för de döda. I stället är detta en plats där man bejakar livet och sin tro, där man kan tacka, be om hälsa och välgång. Det finns folk som gifter sig här och döper sina barn här, säger han.

Kullen mäter cirka 60×80 meter och är tio meter hög. Och den är alltså täckt av kors, ingen vet hur många. De mer sansade gissningarna hamnar i spannet 100 000-200 000 stycken. De största är fem sex meter höga, de minsta bara några centimeter. De äldsta har stått här i decennier, de nyaste kom i dag. Det finns kors som är vackert snidade av namnkunniga konsthantverkare, andra är så enkla som de kan bli: två björkpinnar och en spik.

 

Korskullens ursprung är oklart. En teori hänvisar till ett blodigt slag på 1300-talet, då det låg ett fort på platsen. Kors ska då ha satts upp för att hedra dem som dog för litauernas sak. En annan story gör gällande att det första korset sattes upp av en desperat pappa, med en bön om att Gud skulle rädda hans svårt sjuka dotter. En tredje legend går ut på att en grupp lekande barn träffade jungfru Maria på kullen …

– Det vi vet är att Korskullen för första gången nämns i skrift på 1850-talet, då det berättas att kors ställdes upp på denna plats till minne av de stupade i ett uppror mot den ockuperande ryska tsarmakten, säger Vilius.

Försök till resningar mot överheten har det varit gott om i Litauens historia. Ryssar, polacker, tyskar, svenskar och sovjeter har i olika omgångar kuvat det lilla litauiska folket som fram till Sovjetunionens fall strängt taget bara var självständigt under åren 1918-40. (Då bortser vi från det litauiska storfurstendömet som på 1300-talet sträckte sig från Östersjön till Svarta havet!)

 

Korskullen var länge en lokal och ganska blygsam religiös företeelse.1938 gjordes en räkning, och man fann strax över 400 kors. Det var under den sovjetiska ockupationen, 1944-91, som kullen växte dramatiskt i både storlek och betydelse.

⁃  Under Stalinepoken deporterades tiotusentals människor från den här delen av Litauen till fånglägren till Sibirien. Hela byar tömdes på folk, säger Vilius.

Bara hälften återkom, och många av dem placerade kors på kullen för att tacka för att de överlevt. På många av korsen fanns antisovjetiska inskriptioner, och det här retade ryssarna till vansinne.

Min vän Vilius tar fram ett fotografi som visar ett långt led av människor som är på väg till kullen.

⁃  Det är KGB som har tagit bilden, säger han.

Den sovjetiska säkerhetstjänsten, alltså.

⁃  De var här och spanade hela tiden. De som fastnade på bild fick problem och kunde bli misshandlade eller mobbade på jobbet.

Nej, den ateistiska Sovjetregimen såg verkligen inte med blida ögon på Korskullen. Och supermakten försökte på alla sätt hindra litauerna från att nå sin heliga plats – med en frenesi som för en outsider ter sig närmast patetisk. De försökte med stängsel och vakter; de hotade och trakasserade; de grävde sönder vägen som leder till kullen; de spred ut falska rykten om en hemsk epidemi för att skrämma bort folk; de hade till och med planer på att dämma upp ett vattendrag i närheten för att lägga åkrarna under vatten och göra kullen till en otillgänglig ö. Inget hjälpte. Litauerna rundade alla hinder.

I maj 1961 tog sovjeterna till storsläggan.

⁃  De kom hit med en armada av bulldozers och förstörde allt. Tusentals träkors brändes, metallkorsen fördes bort och smältes ned, de som var av sten eller betong krossades och blev till fyllningsmassa, berättar Vilius och visar mig en suddig, smygtagen bild av den renrakade kullen.

Så visar han mig en annan bild, tagen strax efter den stora förödelsen. I skydd av nattens mörker har några litauer smugit upp på kullen och satt upp nya kors. Det är bara några stycken, decimeterhöga, gjorda av ynkliga pinnar, men ändå. Det är kors. Och en signal som säger: vi ger oss aldrig.

⁃  Det var nu Korskullen blev en nationell angelägenhet, säger Vilius. Den seglade upp som en stark symbol för vår motståndsvilja.

Sovjeterna gjorde ytterligare fyra försök att förstöra kullen. Inget lyckades. 1987 gav man upp.

 

Litauens efterlängtade självständighet 1991 innebar en massa nya tacksamma kors. Och 1993 kom påven Johannes Paulus II på besök. Han prisade såväl platsen som litauernas fromhet och skänkte ett stort krucifix som nu är det första som besökaren möter. Påvens välsignelse gjorde förstås att kullens status steg än mer.  Över 100 000 personer besöker nu Korskullen varje år. Högsäsong är april-oktober. Sista söndagen i juli hålls varje år en mässa här; då kommer tiotusentals troende.

Men i mitten av januari är jag helt ensam på platsen, sedan jag tagit farväl av min ciceron Vilius. Jag betraktar jättelika krucifix, insmickrande madonnabilder och billiga, grälla plasthalsband som hänger i klasar på allt som sticker ut. Ett kors är gjort av Legobitar; små ”dockskåpskyrkor” bebodda av figuriner är uppsatta på pinnar här och var. Det är inskriptioner och böner på allehanda språk; vartenda kors bär på en egen historia. Kitsch och hårdkokt katolicism i skön förening; ett enda stort hullerombuller. Jag skulle vilja använda ordet ”anarkistiskt”, men fattar att det är dålig tonträff.

 

Jag är i någon mån beredd på synintrycken, hade sett kullen på bild innan jag åkte hit. Det som är riktigt överraskande är ljuden – det klickar, knackar, klapprar och klånkar när alla dessa dinglande kors stöter ihop i den bistra blåsten. Det är som om kullen är en levande organism, där det förs lågmälda diskussioner om saker som vi människor inte förstår.

Det finns ett besökscenter och ett kloster några hundra meter bort, men annars tronar kullen i spendid isolation. Det tas inget inträde, och det finns inga stängsel. Det är öppet dygnet runt, året runt. Ingen äger kullen, ingen bestämmer över den, men en ideell förening håller snyggt och plockar bort saker som gått sönder eller börjat multna. Vem som helst får ta dit sitt kors, du kan hänga eller spika fast det på ett annat kors om du vill. Stället är inte ens strikt katolskt; symboler för alla möjliga livsåskådningar förekommer.

Och jo, jag har med mig ett eget kors som jag hänger upp. Vad det står för – det är en sak mellan kullen och mig.

 

SÅ TAR DU DIG DIT
Överlägsen enklast är bil. Korskullen nås via en två kilometer lång avstickare från vägen A12, som går mellan Siauliai (uttalas schoo-lej) och Lettlands huvudstad Riga.
Det går även bra att åka buss från Riga till Siauliai, det tar 2,5 timme. Sex turer om dagen i vardera riktningen. Därefter taxi eller lokalbuss till Korskullen. Det går både tåg och buss från Vilnius till Siauliai, men Riga är närmare.
Alla transporter i Lettland och Litauen känns billiga för en svensk besökare.

 

Text & Foto: Tomas Dur Fläckman

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar