Reportage

Korto Korkulas sista andetag

av Magda Gad

Magda Gad utsågs i förra veckan till Årets Journalist vid den stora Tidskriftsgalan. Utmärkelsen får hon för sin rapportering om ebolakatastrofen i Västafrika, som publicerades i bland annat tidningen Vi. Här är hennes reportage från Vi nr 1/2015.

• • • • • • • • • • • • • •

23-åriga Korto Korkula dör ensam. Ingen torkar hennes tårar. Inte ens med dubbla handskar. De som arbetar på kliniken i Liberia är rädda och trötta – de har inte fått lön på flera månader. I ett land där det flödar in miljarder till kampen mot ebola.

”Allt har sin tid. Det finns en tid för allt som sker under himlen. En tid för födelse, en tid för död. En tid för att plantera, en tid att rycka upp. En tid att riva ner, en tid att bygga upp. En tid att gråta, en tid att le.”

Korto Korkulas pappa står med armarna utslagna som Jesus och ber framför gropen där hon ska läggas ned. Byxorna och den vida skjortan har samma färger och mönster som den omgivande regnskogen. Han säger meningarna sakta och andaktsfullt, läpparna är åtskilda som i ett fastfruset, ansträngt leende, eller om det är ett skrik, med tänder som blottats.

Det är en far som kämpar för att ge sin dotter en fin begravning.

Runt honom väntar fyra män i munskydd, plasthandskar, förkläden, gummistövlar. När han blir tyst lyfter de ner liksäcken i hålet. Man förstår att det är Korto som ligger i den – säcken är nästan tom.

Efteråt ställer de sig på kanten, tar av sig skyddskläderna och slänger ner dem över henne. ”Handskarna behåller de, de kan desinfekteras och användas till nästa kropp, liksom båren som hålls över graven och sprejas med klorin. Männen böjer generade på sina svettiga huvuden, de är inte vana vid att anhöriga vill vara med när de utför sitt arbete här i skogen.

Det ljuder av jord som träffar plast när Korto Korkulas sista vilorum skyfflas igen.

Hennes pappa tar ett steg fram och viskar:

– Gud välsigne dig.

Kortos man, Emmanuel, har hållit sig en bit bort under ceremonin, med tummarna i jeansfickorna, spända armar och sammanbitna käkar. Nu vänder han sig om, försvinner i väg nerför slänten och ut på vägen, där han stannar upp och sjunker ner på huk. Axlarna skakar under den blå T-shirten.

Hemma väntar barnen, en flicka och två pojkar – sex, tre och ett år gamla. De har på mindre än tre veckor förlorat sin mamma, sin mormor och sin moster.

Bakom Emmanuel står två vita Land Cruisers på tomgång. Motorerna har mullrat hela begravningen. Inne i bilarna sitter biståndspersonal i den svala luftkonditioneringen.

tidningen-vi-korto-korkula-ebola-02

Patienterna får bara tillsyn två, max tre, gånger om dagen. Resten av tiden får de klara sig själv.

Två dygn tidigare har Morris Sirleaf, 40, och hans lillasyster Youngor Davis, 22, haft en lång natt i mörka rum, byggda av träreglar och grå presenningar, där liv plågas och liv lämnar. I gryningen går syskonen ut och ställer sig nära bambustängslet som omgärdar ebolakliniken i Tubmanburg i Bomi County, Liberia. Det är så långt de kan gå.

Denna smitthärd i djungeln ligger tio mil nordväst om huvudstaden Monrovia. När solen stiger över det korrugerade plåttaket och den första frivilligarbetaren kommer till platsen, en överlevare som själv varit inlagd här, kliver Morris ännu närmare stängslet och berättar med en röst som kryper av fruktan:

– Loba dog i går.

Loba Goll, 41, var Morris och Youngors storasyster.

Vid den våta avdelningen, där patienter som har diarré, kräkningar eller blödningar är inlagda, står Morris svärmor Alice, 46, med en orange sjal runt håret och tittar långt bort, som om hennes ögon kunde ta henne härifrån. Hennes dotter, Morris fru, dog för två veckor sedan.

– Börja inte gråta nu. Nästa sak som händer är att ni får panik och så blir ni nästa offer. Var starka, peppar överlevaren.

Han fann själv styrka i att en kvinna stod här utanför stängslet och pratade med honom när han befann sig på andra sidan. Nu gör han sedan två månader samma sak – utan att få betalt, trots löften om ersättning. Beslutsamt säger han:

– Jag stigmatiserades när jag kom ut härifrån. Ingen ville komma nära mig. Men jag blev frisk, ska jag inte hjälpa andra då? Jag vill ge dem hopp, det var det som hjälpte mig.

En medlem i ett begravningsteam sprejas med klorinlösning efter att ha hämtat en kropp.

En medlem i ett begravningsteam sprejas med klorinlösning efter att ha hämtat en kropp.

Morris och Youngor vill inte gå in till sängarna, där Lobas kropp ligger. Morris ber om att få klorin för att tvätta sig. Ett ebolalik är extremt smittsamt. Så länge den sjuka lever håller sig viruset inne i kroppsvätskorna, men när den sjuka dör söker sig viruset, som ser ut som små maskar, ut till huden för att leta efter en ny kropp att leva i.

Det räcker att få i sig en sådan virusmask för att man ska bli smittad. En otäck tanke, även för den som redan har ebola och kämpar för att överleva.

På andra sidan grusvägen, vid den lilla kuren där personalen samlas, hörs en skarp röst. Sjuksköterskan Mardea, 34, är arg. Hon sitter på en plaststol i gräset med hopskrynklad haka och ett ilsket veck mellan ögonbrynen. Orden flyger ut ur munnen på henne:

– Du ser hur jag mår! Jag sover inte på grund av de här patienterna! Jag riskerar mitt liv och jag får inte betalt! Jag gör det här för att mitt hjärta är hos patienterna. Det kan bli jag som ligger därinne nästa gång.

Åk hem till ditt land och berätta! Berätta vart alla miljarder tar vägen!

Hon sliter åt sig en tetra pak med vätskeersättning och börjar dricka den lika häftigt som hon pratar.

– Vi har inte fått betalt på fyra månader! Jag vet att regeringen har fått en massa pengar. Jag vet inte vad de gör med pengarna! De kanske stoppar in dem på sina egna sparkonton. De har inte sina familjer här. Deras barn går i skolor utomlands!

Mardea kastar den tomma dryckeskartongen i gräset, reser sig häftigt och börjar plocka fram skyddskläder till sig själv och sina kolleger. Hon dubbelkollar att allt finns i varje hög – dräkt, förkläde, stövelöverdrag, dubbla handskar, munskydd, glasögon – och rättar till dem så att de ligger perfekt.

– Åk hem till ditt land och berätta! Berätta vart alla miljarder tar vägen! skriker hon åt mig.

Sjuksköterskan Mardea delar ut ett matpaket till Morris Sirleaf.

Sjuksköterskan Mardea delar ut ett matpaket till Morris Sirleaf.

Liberias antikorruptionskommitté LACC har anklagat regeringen för korruption av ebola-pengar. Det finns bland annat misstankar om att bilar som köpts in för att användas i kampen mot ebola körs runt av politiker. Sverige har skänkt en halv miljard kronor. Världssamfundet har skänkt över tio.

Politiker och tjänstemän tjänar mellan 80 000 och 200 000 kronor i månaden. Flera sjuksköterskor som arbetat här, utan lön, har blivit smittade och dött. Deras familjer har inte fått någon ersättning. Mardea har en femårig son, som hon knappt hunnit träffa sedan hon började det här jobbet. Hon drar åt sin rosa hårsnodd och ropar över axeln:

– Om jag dör så får han ingenting!

Personalen klär om, krånglar med glasögonen, varför täcker de inte ordentligt? Drar i huvorna, trycker till munskyddens metallskenor över näsorna, knyter varandras förkläden. De har gjort detta hundratals gånger, ändå är rörelserna nervösa. Temperaturen i dräkterna sticker upp till 40–50 grader innan de ens är färdigklädda.

Sköterskorna går först. De ber en bön om att Gud ska skydda dem och hjälpa dem ta hand om patienterna och avslutar med ”amen”. Sedan sparkar Mardea upp grinden – och de är inne.

 

Varje kudde och madrass som ligger i gräset inne på ebolakliniken i Tubmanburg kommer från en död människa. De sprejas med klorinlösning och läggs här ute för att torka i solen. Loba Golls madrass kan inte kastas ut än. Sköterskorna får inte ta bort kroppen, de måste ringa ett speciellt begravningsteam som sköter den farliga uppgiften.

70 procent av alla som smittats med ebola har gjort det vid begravningar, därför hämtar och begraver nu speciella team alla avlidna på ett säkert sätt. Det har väckt motstånd bland folket, då många i Liberia tror att livet efter döden är viktigare än detta, och att en traditionell begravning – där familjerna själva tvättar kroppen och pussar den adjö – är det bästa sättet att försäkra sig om att själen når dit den ska. Vissa vägrar fortfarande lämna ifrån sig sina döda.

Lobas kropp, ansikte, säng och betonggolvet i rummet där hon ligger, sprejas med en hård stråle klorinlösning av en person i skyddsdräkt. Lobas händer har formats som fågelfötter när de stelnat. Det luktar lik och kommunalt badhus.

Morris och Youngor har satt sig i skuggan på varsin plaststol, Youngor med fötterna under sig. De försöker dricka vatten. Personalen plockar upp skräp, sköljer bort diarré.

I rummet längst till höger sätter Mardea dropp på en ung, avmagrad kvinna. Hon vågar inte hålla vänsterhanden som stöd ovanför armvecket där nålen ska in, utan trycker in nålen underifrån med högerhanden och väjer undan med resten av kroppen. Ett nålstick eller ett blodstänk kan innebära slutet för Mardea.

De dubbla handskarna gör händerna klumpiga, synfältet hindras av glasögonen och huvan, hon ser bara rakt fram. Svetten blöter ner munskyddet, det är tungt att andas, hela kroppen är blöt.

Den smala kvinnan som får dropp är Korto Korkula. Hon är naken under det vita lakanet, ligger på rygg med uppdragna knän och har bara ett snöre runt midjan. Hon gråter, en sådan gråt som kommer när varje minut är outhärdlig. Tårarna rinner över groparna i det torra, insjunkna ansiktet.

Ingen torkar dem. Inte ens med dubbla handskar.

 

När personalen ska ta av sig skyddskläderna, vilket måste göras i en viss ordning för att virus från utsidan av dräkterna inte ska hamna på huden, är de så trötta och törstiga att de inte minns hur de ska göra. Personen som sprejar dem med klorinlösning får leda dem genom processen:

– Lite längre upp, lite längre upp … där ja, där har du dragkedjan. Nudda inte huden!

Nu måste patienterna vänta till i eftermiddag innan någon kommer in till dem igen. Sköterskorna klarar två, max tre, ronder per dag. Resten av tiden är patienterna ensamma.

Vårdpersonal har vittnat om scener som utspelar sig inne på ebolakliniker: Sjuka mammor som sett sina barn dö och kryper genom rummen för att leta efter andra barn, som de sedan vägrar släppa, döende som får psykoser och stapplar runt med blod rinnande från kroppsöppningarna, patienter som dör i latrinerna.

För Tewah Tambah, 35, var skulden värst. Att hon inte klarade av det en mor förväntas göra. Hennes man hälsade på släkt i grannlandet Sierra Leone och kom hem sjuk. Hela familjen blev smittad och togs till en ebolaklinik. Mannen dog samma dag.

– Jag var förberedd på att vi alla skulle dö, säger Tewah.

Hon klarar först inte av att berätta något mera. Sedan sätter hon händerna för ansiktet och fortsätter prata bakom dem:

– När mina barn dog var jag väldigt sjuk. Jag ville gå fram till dem … men jag orkade inte. Jag orkade inte ens gråta för jag var så svag.

Tewah ryser till. Hennes hud gnistrar i solen, men ögonen har slocknat. Barnen var tre och tio år gamla.

– Jag tänker på dem varje natt och drömmer om dem. Det var så hårt för mig att se barnen dö. Jag har inte besökt gravarna. Jag vill inte det nu. Det är för tidigt. Jag skulle inte klara det.

Syskonen Morris och Youngor tittar bort när storasyster Loba hämtas av begravningsteamet och slängs upp på en flakbil. Kroppen studsar bak på flaket när de kör i väg på den skumpiga vägen. Uppe i backen möter de en ambulans. Personerna som sitter i framsätet av ambulansen är båda klädda i full skyddsutrustning, det går inte att skilja dem åt.

Jag har inget val, jag måste göra det här jobbet. Hur ska mitt land annars räddas?

På ebolakyrkogården möts begravningsteamet av fyra gravgrävare, män i 20-årsåldern som var jordbrukare före epidemin. Nu gräver de ner död istället för liv. De får 40 kronor för varje grop. Täckta av svettdroppar och smuts står de i den potentiellt smittsamma jorden – i sandaler.

– Vi har inte fått stövlar! Vi har inte ens vatten att dricka! Men jag har inget val, jag måste göra det här jobbet, hur ska mitt land annars räddas? frågar sig en av grävarna som har en hajtand runt halsen.

Arbetet med att lägga ner Lobas kropp går mekaniskt. Ingen anhörig är på plats. Precis när hålet skyfflas igen börjar det åska, blixtarna skär genom regnskogen och det ljuder av järnspadar som klyver jord.

Loba Golls döda kropp forslas bort från kliniken.

Loba Golls döda kropp forslas bort från kliniken.

Kvinnan som kommit i ambulansen, Mamai Kandakor, 46, kan inte stå på benen. Hennes man, James Kandakor, 54, började tidigare på dagen bära henne från hemmet på sina axlar. När han inte orkade längre övertygade han en man att ta henne bak på en motorcykel. Sedan kom äntligen ambulansen.

Vägarna är leriga och svåra att ta sig fram på och ambulanserna få.

Två pojkar som går förbi kliniken ställer sig och tittar när Mamai lyfts in. Det rinner blod ur hennes mun, den ena pojken håller en fisk i handen. Åskregnet har sänkt temperaturen med säkert tio grader. Huden drar ihop sig.

James Kandakor släpper ner axlarna och gråter. På andra sidan stängslet står Morris och Youngor och betraktar honom med blickar som sett lika mycket som de gråfärgade presenningsväggarna.

Klockan åtta nästa morgon står James kvar på samma plats och skriker rakt ut. Han slår sig för ansiktet, slänger sig ner på marken och kryper ihop med knutna nävar. Personalen hjälper
honom upp och han grinar:

– Min fru! Min vackra fru! De sa i går att om jag tar hit henne så ska de behandla henne! De ljög! De gjorde ingenting!

Han kippar efter andan. Sjuksköterskan Mardea säger mjukt:

– Kom, nu går vi och sätter oss och dricker lite vatten.

James ser inte in i rummet där Mamai har avlidit på en madrass på betonggolvet, liggande på rygg, likstel med gulnade fötter och torkat blod på kinderna.

En ny patient sitter på en tröskel. Plötsligt ramlar han bakåt, slår huvudet i betongen, börjar krampa i hela kroppen och tuggar fradga. Han har fått ett anfall, sköterskorna ser det men går förbi. De har lite ork och tid och vill börja med den ensamma kvinnan i rummet längst bort till höger, med Korto Korkula.

Hon ligger i exakt samma position som i går, men utan lakanet. Hennes skelett täcks bara av skinn. Det finns inte längre några tårar att torka. Hon är för uttorkad och utmattad för att kunna gråta. Ögonen är uppspärrade och tycks vädja: ”Hjälp mig, jag dör, hjälp mig!”

Mardea ger henne smärtstillande och glukos i armvecket. Korto jämrar sig när Mardea trycker in spruta efter spruta, stående på behörigt avstånd. Rädslan finns där hela tiden, det gäller att inte sitta nära eller böja sig över en ebolasjuk.
Patienter kan i dödsskräck och förvirring råka slita av en del av skyddsutrustningen.

Ska jag gå fram och trösta. Eller ska jag gå ut?

När sköterskorna går vidare för att ta hand om mannen som fått ett anfall, och snart ska kräkas blod och dö, blir jag kvar hos Korto. Jag står ett par meter ifrån henne. Hon gnyr av smärta. Det prasslar när jag rör mig. Jag andas in min egen svett. Glasögonen har immat igen. Jag känner mig lika omänsklig som jag måste se ut. Som en rymdvarelse som kommit ner till jorden och ser människor plågas till döds.

Det kan vara svårt att förstå varför sjuka hålls i hemmen när det finns lediga sjukhussängar. Men ebolakliniker är inga vanliga sjukhus, de är inte främst till för vård, utan för att isolera sjuka. För att de inte ska smitta andra. Läkaren som är ansvarig här, en energisk liberian som heter Gabriel Logan, experimenterar med en medicin som i vanliga fall ges till hiv- och hepatit B-sjuka, men någon behandling mot ebola finns inte.

Skulle jag själv lägga in mig här om jag blev smittad? Skulle jag lägga in mitt barn här? Eller skulle jag ta risken att behandla mitt barn hemma för att få finnas där, torka, klappa, hålla om?
Tanken är för plågsam.

Jag överväger en sista gång. Ska jag gå fram och trösta Korto eller ska jag gå ut?

Jag gör som alla andra. Jag går ut.

 

I ett skjul sitter Jefferson, 14. Han är en av dem som blev kvar. På ett par veckor har han förlorat sin mamma, pappa, mormor och fem syskon. Han pillar på shortskanten och får ur sig:

– Det vore bättre om jag också dog. Döden vore bättre för mig än det här livet.

Sedan familjen dog har Jefferson inte fått någon hjälp. En barnrättsorganisation känner till hans fall men säger att deras hjälpprogram för barn som blivit föräldralösa inte har hunnit implementeras ännu.

– Jag kan inte sova på nätterna. Jag är hungrig och tänker på mamma och pappa, säger Jefferson och torkar snoret med baksidan av handen.

Jag vill ge upp. Det här livet är för hårt för mig.

Han vill bli fotbollsspelare. Förut träffade han alltid sina kompisar på fotbollsplanen men nu kan han inte gå dit längre. Ingen vill spela med honom. De är rädda för ebola.

Jefferson tar fram fotografier på sina föräldrar, lägger dem i knät och tittar på dem länge. Sedan börjar han gråta och säger igen:

– Jag vill ge upp och dö. Det här livet är för hårt för mig.

Inne på kliniken tar Korto Korkula sitt sista andetag. Sköterskorna hittar henne i gryningen, i fosterställning, som om hon har försökt trösta sig själv.

Korto är en av de sista som dör på den statliga ebolakliniken i Tubmanburg. Morris och Youngor får nästa dag veta att de inte längre testar positivt för ebola, och släpps ut. Veckan därpå stänger kliniken och den amerikanska biståndsmyndigheten USAID öppnar en ny. Den har elektricitet, tvättmaskiner och hög säkerhet för personalen, till och med luftkonditionering – men när de första siffrorna kommer visar det sig att den gamla kliniken hade en högre procent överlevare.

– De internationella läkarna vägrar lyssna på den lokala personalen, säger Moses Brown, en liberiansk journalist som kommit till platsen.

Han berättar också att flera av de kvinnliga överlevarna, som är utstötta och utsatta, har blivit våldtagna. Att matpriserna stiger och att folket där han bor är traumatiserade och desperata och inte längre orkar hålla sig till ”ebolareglerna”: att alltid tvätta händerna, inte ta i hand och inte ha kroppskontakt.

Trebarnsmamman Korto Korkula läggs till den sista vilan. I bakgrunden, vid trädet, står maken Emmanuel.

Trebarnsmamman Korto Korkula läggs till den sista vilan. I bakgrunden, vid trädet, står maken Emmanuel.

Svenska medier rapporterar samtidigt om
minskat antal nya ebolafall i Liberia och återvändande lugn i huvudstaden Monrovia. Men Liberia består av mer än en huvudstad och på andra sidan landgränsen i Sierra Leone, en gräns som människor både odlar, handlar och gifter sig över, hade man i november rekordhöga 1 800 nya ebolafall, tre gånger så många som i Liberia.

Det osynliga kriget är långt ifrån över och skadorna kan ha kastat landet flera år bakåt i utvecklingen och slagit ut en hel generation barn, som blivit föräldralösa och inte går i skolan.

Men för Korto Korkula är det över. Hennes pappa håller ut armarna som Jesus och ber vid begravningen i skogen: ”Allt har sin tid. Det finns en tid för allt som sker under himlen. En tid för födelse, en tid för död … ” Sedan bryter han av en gren från ett träd och sticker ner den i jordhögen. En pinne i statistiken.

 

Text: Magda Gad
Foto: Niclas Hammarström

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar