Reportage

Kulturen räddar bygden

av Anna-Karin Palm

Konstnärerna flyttade in i det gamla pappersbruket och fick det att sjuda av kreativitet. Författaren Anna-Karin Palm besöker Fengersfors bruk och ser en motkraft till avfolkningen.

Vi kör på en slingrande väg förbi gårdar och blanka sjöar, några betande kor, ett vitt kyrktorn över trädtopparna. Så nerför en backe och där: Grindar på vid gavel, långa längor och stora byggnader samlade likt en egen by. Eftermiddagssolen glöder i det röda teglet, murade skorstenar sticker högt upp ovan taken och från bageriet på hörnet fläktar en förförisk doft av nybakat bröd. Vi följer skyltarna till en gammal fabrikshall. Tunga maskiner ruvar i hörnen, luften luktar svalt stendamm och metallmörker.
I det största rummet har träläktare byggts upp för publiken, scenen utgörs av det råa betonggolvet, med mystiska avsatser och hålrum i bakgrunden.

Nu kommer en kvinna gående, hennes röst är stor och varm och klangrik. Snart fyller rösterna hela rummet. När vi upprymda vacklar ut från föreställningen några timmar senare frågar vi oss: Men vad är det här för en plats?

– Det bubblar! säger Sara Vogel-Rödin. Det händer hela tiden något här.

Två månader senare. Jag har återvänt till Fengersfors bruk. Sara Vogel-Rödin är konstnär och verksamhetsledare för Not Quite. Och vad är det?

– Not Quite är dels en ekonomisk förening, dels en ideell förening, för konsthantverkare och konstnärer. Vårt mål är i princip att vi ska kunna försörja oss på det vi är utbildade för, och att vår verksamhet ska präglas av lek, lust och kvalitet.

I tio år har Not Quite funnits och från dem sprider sig ringarna på vattnet, skapar hopp om framtiden även i denna dalsländska avfolkningsbygd. Konstnärerna går före och tar riskerna ingen annan vågar.

 

Snickaren och formgivaren Elin Guldåker var med från start. Hon stänger av sågen, tar av hörselskydden när jag kommer in i snickeriet och berättar hur de var en sju–åtta personer som reste runt och tittade på lokaler över halva Västsverige. De hade just gått ut Stenebyskolan, som utbildar designers och konsthantverkare i närbelägna Dals Långed, och bestämde sig för att de ville fortsätta bo och arbeta tillsammans. De ville bo på landet och insåg att det skulle bli billigare att dela lokaler. Till slut blev det Fengersfors bruk.

– Vi hade nog tänkt oss något längre bort från skolan, säger Elin med ett ironiskt leende, men på bruket fanns både bostäder och lokaler att hyra. Vi fick också mycket stöd av ägaren Annie Rosenblad, som var mån om att få hit oss. Det avgjorde saken.

På bruket fanns redan ett par smeder, en fönsterverkstad och en fiskodling. Nu tillkom alltså ett gäng unga konsthantverkare. För Elin och hennes man Hans-Åke var det ett stort stöd att få hjälp med ekonomi och marknadsföring från Not Quite innan de startade eget. I dag driver de Guldåkers snickeri, deras trädgårdsmöbler och äppelplockarstegar har nått långt utanför Fengersfors. Trots att de nu står på egna ben är det sociala nätverket fortfarande viktigt.

– Det är roligt att ha utbytet och umgänget med människorna här på bruket. Vi lär av varandra. Jag fick nyligen hjälp i smedjan att göra precis de beslag jag ville ha till trädgårdsstolarna jag snickrade.

Sara Vogel-Rödin berättar att man redan har ett generationsskifte. 2005 omorganiserades Not Quite från att ha 12 delägare till 45, och man omsätter i dag cirka tre miljoner kronor per år, förutom medlemmarnas egna ekonomier. Nya medlemmar kommer in med friska krafter och de äldre kan gå vidare med egna verksamheter. Grunden för Not Quite har alltid legat i konsthantverket, men över åren har verksamheten breddats till att även omfatta trädgård, foto, musik, mode, bageri och kafé.

– Många av de nya delägarna är inte i första hand intresserade av att ha lokaler här. Det är nätverket de vill åt, säger Sara.

Själva bubblandet, det där som porlar och sipprar i luften, idéerna, möjlighetssinnet, entusiasmen. Hur tänker sig Sara bruket om tio år?

– Då finns det hotell! Och så har vi ett tak för hur många besökare vi tar emot, det ska inte bli något Liseberg här.

Balansen mellan att vara ett besöksmål och en plats för aktiva konstnärer och konsthantverkare måste upprätthållas.

 

Nästan alla gamla Fengersforsbor har någon koppling till bruket, och för bygden var det förstås en stor sorg när pappersbruket lades ned 1978.

– Somliga går aldrig in på området, säger Sara Vogel-Rödin, det är för svårt för dem.

Men hon berättar också om sin pensionerade granne, hur han frågade henne om de alla skulle flytta ifall Not Quite lades ner, ”skulle ni göra det så skulle det bli dött igen i Fengersfors”, tillade han. Fengersfors har ungefär 400 invånare, på en ort av den storleken gör ett 70-tal nya personer stor skillnad. Misstänksamheten och motståndet fanns nog där till en början, säger de jag talar med, men alla är också överens om att det har blivit bättre och bättre. Sara Vogel-Rödin sitter numer med i Fengersfors byalag. Många av de ursprungliga delägarna i Not Quite har etablerat sig på orten, köpt hus, har barn i skolan. Och alla handlar i den lilla Ica-butiken, som de stolt förklarar är Åmåls kommuns enda kvarvarande lanthandel.

– Bageriet har betytt mycket för att få ortsborna att komma till bruket, säger Elin Guldåker.

Sandra Ottosson och Lisa Maria Malm öppnade bageriet Brukets godaste 2011. De bakar i en vedeldad stenugn, allt från klassiska baguetter och surdegslevain till fantasieggande bröd med rödbetor, morötter och spenat i degen och vaniljbullar som smälter i munnen. De ordnar också pizzakvällar, som blivit mycket populära bland Fengersforsborna.

En av förklaringarna till Not Quites framgångar är nog just viljan att samarbeta, att bli en del av lokalsamhället. Man samarbetar också med andra kulturinstitutioner i trakten. Brukets ägare Annie Rosenblad menar att grunden för brukets överlevnad är att småföretagande, konst och konsthantverk samt industrihistoria samverkar.

 

På kaféet talar jag med Malin Robertsson Harén som kommer ut med grönsakssoppan jag beställt. Hon är fotograf och medlem i Not Quite, en av få med direkt anknytning till Fengersfors. Hennes farfar hade åkeri och körde åt bruket, hennes pappa jobbade på bruket. Malin växte upp i Åmål och tyckte att Fengersfors var en riktig håla.

Efter fyra år på en fotografutbildning i New York återvände hon ändå till Fengersfors och har inte ångrat sig. Förutom att hon är verksam som fotograf och jobbar i kaféet på bruket, sjunger hon också i den lokala kören. Vi talar förstås om operaföreställningen Det går bra nu, som gav mig mitt magiska första möte med bruket. Till min förvåning visar det sig att Katarina Tchaicha Andersson, som fyllde hela fabrikshallen med sin underbara mezzosopran, inte är professionell sångare utan sjuksköterska i Vänersborg. Sopransolisten och körens ledare Elin Andréasson visar sig vara musiklärare. Och Cajsa Branchetti-Hallberg, som nyss tog emot min beställning inne i kaféet, gjorde dräkterna till föreställningen.

Kanske är det vad som gör den här platsen så speciell. Amatörer och professionella, företagare och konstnärer, inflyttade och ortsbor, här kan alla mötas. Besynnerliga korsbefruktningar och oväntade möten. Att Fredrik Wretmans meditativa och andlöst vackra vatteninstallation i en av de gamla brukshallarna kommunicerar med Jessica Fleetwoods kraftfulla järnsmide; att klädmärket Julian Red med sin position på den internationella modescenen har sin hemvist på bruket lika självklart som de gulnade papperstravar som minner om platsens historia och den tid då man leverade papper till fjärran städer som Kapstaden.

Jag kan inte låta bli att undra om det kanske, lite varstans i Sverige, finns människor med röster som kan fylla tomma salar eller händer som kan skapa mirakler,
om de bara får chansen. Tänker att landsbygden inte behöver vara igenväxta åkrar och nedlagda industrier, fallfärdiga ladugårdar, rader av granplantor och ändlös modfälldhet. Att det går att vända utvecklingen, att det kan börja bubbla även i avfolkningsbygder.

 

Text: Anna-Karin Palm
Foto:  Lina Ikse

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar