Politiskt

Kvinnor på toppen – hur märks det?

av Cecilia Garme

Finansminister – check. Arbetsmarknadsminister – check.
Utrikesminister – check. Men vilken betydelse har det för samhället att kvinnor når topposterna?

Det är mer än 20 år sedan det hemliga nätverket Stödstrumporna bildades som en reaktion mot att kvinnoandelen i Sveriges riksdag hade sjunkit från 38 procent till 33 procent i valet 1991. En feministisk våg tog fart. ”Varannan damernas” var parollen, och i valet 1994 steg andelen kvinnliga riksdagsledamöter till 44 procent.

I dag är det inte socialt acceptabelt att strunta i könsfördelning. Det finns rent av särskilda supportorgan som hjälper organisationer att jämställa, som Rättviseförmedlingen.

Men handlar det bara om att båda könen ska ha lika rätt att nå makten? Eller förändras samhället faktiskt när kvinnorna får höga positioner?

Fi-ledaren Gudrun Schyman går på den första linjen. Rättigheten. Hon citerar ett enigt riksdagsbeslut från 2006: ”Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva medborgare och att forma villkoren för beslutsfattande.”

Men hon pekar också på att allt som ska göras blir bättre om man rekryterar bland både män och kvinnor.

Till Tidningen Vi säger hon:

– I verksamheter och på poster där det finns mansdominans är kvaliteten på det som görs sämre. Det blir ytterligare besvärligt om detta koncentreras till maktpositioner i samhället. All kunskap säger att blandat är bättre. Vi får en högre utbildningsnivå, bättre kreativitet, ofta bättre ekonomisk effektivitet och bättre lönsamhet.

C-ledaren Annie Lööf är på samma spår när hon får frågan om politiken förändras med fler kvinnor:

– Ja, det gör den, till det bättre. Det behövs en mångfald av perspektiv, infallsvinklar och erfarenheter. Det är viktigt för att ett beslut ska bli så bra som möjlig.

Just kvalitetsargumentet är vanligt. Det framhölls när Norge införde kvotering till bolagsstyrelser 2006. Och var en bärande bjälke i fjolårets bästsäljare Lean In: Women, Work, and the Will to Lead av Facebook-chefen Sheryl Sandberg. Boken har utkommit i 30 länder.

”Våra gemensamma resurser skulle förbättras om vi tog vara på alla resurser som finns”, skriver Sandberg.

Just nu ser det ut som om hela världen har gjort samma analys. Tyskland står på toppen av sin ekonomiska förmåga under Angela Merkel. Internationella valutafonden (IMF) har en kvinna i ledningen under en sällsynt utmanande tid, den förra franska finansministern Christine Lagarde. Och 2009, när Island inte längre var ett land utan en kraschad riskkapitalist, fick en kvinna, Jóhanna Sigurðardóttir, ta över som statsminister sedan den isländska allmänheten hade protesterat i 16 veckor(!) mot hennes manliga företrädares krishantering.

Annie Lööf har två kvinnor som sina politiska förebilder: Förra C-ledaren och utrikesministern Karin Söder, samt Hillary Clinton.

Men hur är det egentligen med samhället? För det är ju inte samma sak som politiska beslut. Påverkas samhället i riktning mot jämställdhet bara för att kvinnor finns vid makten?

Ja och nej, visar det sig.

Lena Wängnerud, professor, och en kollega till henne, har granskat Sveriges kommuner från 1971 till 2006. Kontrollerat kvinnoandelen i kommunfullmäktige och gjort en lång serie datakörningar som höll isär påverkande faktorer. Detta var särskilt viktigt för att kunna särskilja effekten av att kvinnor hade maktställning från effekten av att de tillhörde partier som förde ”kvinnovänlig” politik.

Wängnerud undrade alltså: vilken effekt har en hög kvinnoandel i kommunfullmäktige för kvinnornas levnadsvillkor i samma kommun? Hur blev det med inkomstnivåer, heltidsarbete, uttag av föräldraledighet? Och vilken betydelse hade det för kvinnors hälsa, arbetslöshet och fattigdom?

Svaret, svart på vitt, var att jo! Det fanns en effekt!

I kommuner med många kvinnor i fullmäktige var lönegapet mellan män och kvinnor mindre. Kvinnorna arbetade oftare heltid och de delade föräldraledigheten mera jämnt med sina män. Oavsett parti och vem som styrde kommunen. En annan studie har visat att mer pengar läggs på barnomsorg i kommuner med fler kvinnor i kommunfullmäktige.

Men.

Kvinnlig representation påverkade inte kvinnors arbetslöshet, hälsa eller fattigdom.

Dags att lägga sig ner och dö, för att resultatet blivit mindre än många hoppats?

Verkligen inte, menar Lena Wängnerud.

– Det är väldigt viktigt att tänka på att det tar lång tid att få effekt. De kommuner som är mest jämställda i våra mätningar har också haft hög kvinnorepresentation under lång tid.

Forskarna gjorde även en kontroll med 1921 års val, det första där kvinnor fick rösta. I kommuner där det kvinnliga valdeltagandet var högt 1921 har kvinnor i dag bättre hälsa än män, och jobbar oftare heltid. Jämställdhet har långa rötter.

Jämställdhetsminister Åsa Regnér pekar på att politiska beslut ofta tar bättre hänsyn till kvinnors och barns villkor när fler kvinnor bestämmer. Hon värjer sig samtidigt för att lägga ett särskilt politiskt uppdrag på kvinnor.

– Man ska ha samma positiva förväntningar på kvinnor och män i politiken, säger hon.

Samtidigt märker hon utomlands, i både EU- och FN-sammanhang, att bemötandet är speciellt. För att hon är svensk.

– Det finns väldigt höga förväntningar på att Sverige ska driva jämställdhetsfrågorna, säger Åsa Regnér, som förbereder sig för mars månads 20-årsjubileum av Pekingkonferensen 1995, då FN satte upp långsiktiga mål för kvinnors villkor och politiska representation.

– Tyvärr är det långt kvar innan världen når dem.

 

Ur Tidningen Vi, nr 3/2015

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar