Politiskt

Lagen vs hjärtat

av Cecilia Garme

Flyktingkrisen och Sveriges förändrade politik ledde in oss i en moralisk labyrint. Går det att följa lagen och hjärtat samtidigt?

Hösten 2015 träffade Tidningen Vi några av Röda korsets volontärer i Vänersborg. Invid den svenska idylldiktningens huvudstad, Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”, låg nämligen Sveriges största flyktingförläggning.

Den ligger där fortfarande. Röda korsets volontärer finns också kvar. Liksom språkkaféet där de lärde flyktingarna svenska ord och svåra sje-ljud. Men Birger Sjöbergs idyll är mer fiktiv än någonsin.

I takt med att Migrationsverket tar sig igenom de 163 000 asylansökningar som lämnades in under 2015 kommer också avslagen. Och nu brister volontärernas hjärtan inför flyktingarnas ångest och tårar. Lika förkrossade är många lärare och socialsekreterare som möter ungdomarna.

För det är ungdomar det ofta handlar om, afghanska tonårspojkar med små chanser att få asyl. De var ungefär 23 000 stycken 2015. Sverige har sedan i höstas ett återtagandeavtal med Afghanistan.

– Dessa ungdomar är vettskrämda, de kan inte sova. Det är fruktansvärt. Ofta har de varit ambitiösa i skolan, nu orkar de inte längre, de tappar allt. I februari hade vi ett par självmord i närområdet, säger Marianne Barrljung, ordförande för Röda korset i Vänersborg.

– Det här är inte humant. Det är inte rimligt.

Sverige har reglerad invandring. Det hade vi redan innan regelverket stramades åt den 24 november 2015. Vem som får stanna avgör – nu som förr – Migrationsverket och migrationsdomstolarna, som tillämpar den lagstiftning som finns. Men hjärtat följer sällan lagen, och om man öppnar det – som så många volontärer gjorde 2015 – inträder en annan logik.

I ett försök att förena den stramare politiken med hjärtats logik drev regeringen den 3 maj igenom en ny lag, som innebär att en del av ungdomarna får stanna medan de går i gymnasiet.

Riksdagen var dock inte enig. Jag pratar med en djupt frustrerad Fredrik Malm (L).

– Gymnasiet är en frivillig skolform. Hur kan gymnasiestudier vara grund för att ge myndiga afghanska män rättighet att stanna i Sverige? Samtidigt som kvinnor och barn i Aleppo i Syrien får vänta i månader för att få chansen till en familjeåterförening i Sverige, och bara om pappan kom hit före den 24 november 2015. Vad är moralen? Det är inte rimligt, säger han.

 

I en demokrati måste myndigheterna följa lagen.

 

Det nya beslutet betonar en sorts arbetslinje. Killarna får stanna, på villkor att de klarar skolan och därefter får jobb inom sex månader. En tanke som är lätt att sympatisera med. Men den följer inte reglerna för arbetskraftsinvandring, och enligt Fredrik Malm lägger den i praktiken ansvaret att besluta om svensk invandringspolitik på rektorerna. Är det rätt? Hur ska de klara det? undrar han.

För Marianne Barrljung och vänersborgarna handlar det nu om ungdomarna som inte omfattas av den nya lagen. Och om vad man förband sig till när man öppnade hjärtat.

– När de kom så sa vi: ”Välkommen! Du är trygg!” Så i någon mening har flyktingarna blivit lurade, menar hon.

Vem var det som lurades? tänker jag. Volontärerna, som inte hade befogenhet att säga ”du är trygg”? Politikerna, som ändrade lagen och hänvisade till trilskande EU-medlemmar?

Alla kämpar med de moraliska frågorna i detta nya läge.

Hade det varit bättre med jättesnabba beslut och i förekommande fall snabb avvisning innan flyktingarna hunnit rota sig? Det är verkligen inte säkert. Det finns en gräns för hur snabbt en myndighet kan få fram underlag för ett rättssäkert asylbeslut.

 

Så vad ska vi göra? Hur ska vi tänka? Det är nu jag ringer en filosof.

Folke Tersman är professor i filosofi i Uppsala och forskar om moralfrågor. Han är också ledamot av Migrationsverkets etiska råd. Och han låter bekymrad.

– Det kan vara adekvat att protestera som enskild medborgare. Ofta handlar det om ömmande fall. Man kan ju också gömma flyktingar. Men en myndighet kan inte göra så. I en demokrati måste myndigheterna och deras tjänstemän följa lagen, säger han och fortsätter:

– Frågan är vem den enskilde egentligen ska rikta sin kritik mot, för vi har ju gemensamt röstat fram riksdagen. Jag kan tycka att det finns en ganska liten benägenhet att ta ansvar, och en brist på delaktighet i demokratin. Det finns ett vi-och-dom gentemot politikerna och få medborgare svarar på frågor som: ”Hur ska ett system egentligen se ut? Hur ska kommunerna göra? Hur kan en stor invandring förenas med den välfärdsstat vi har?” Det stannar ofta vid att ”det här är för jävligt”.

I denna tankegång befinner sig faktiskt också politikerna, menar han.

– Migrationsverket vill ha mer ledning från politikerna och tydligare besked. Men regeringarna distanserar sig. Det tycker jag också är ett problem. Migrationsverket agerar i ett sorts vakuum, säger han.

Eftersom även Migrationsverkets anställda är människor av kött och blod, kan det bli som i Vänersborg i stället. Där Migrationsverket och Röda korset tog kontakt med varandra efter vinterns självmord bland flyktingungdomarna.

– Vi har en deal. När Migrationsverket märker vid ett uppföljningssamtal att en ungdom mår dåligt erbjuds stöd via Röda korset eller andra volontärer i stödnätverket, säger Marianne Barrljung.

Något liknande gör traktens riksdagspolitiker, som Röda korset i Vänersborg nyligen kallade ihop.

– Vi fick inte respons för en flyktingamnesti. De sa ”pass”, kan man säga. Men samtidigt sa allihop med en mun att vi i Röda korset måste fortsätta vara en stark humanistisk röst, säger Marianne Barrljung.

När denna artikel går i tryck har både Stefan Löfven och Gustav Fridolin sagt att lagen ligger fast. Ingen allmän amnesti för afghanerna.

Så vad gör man, stående i den moraliska labyrinten? Jag räknar frågetecknen i denna artikel och får dem till tolv stycken. Då gör jag som man brukar göra. Jag ger upp och kastar bollen till regeringen i alla fall. För oavsett vad man tycker om den nya lagen kan man säga som Fredrik Malm (L):

– Man måste förstå att när man vrider om migrationspolitiken så kraftigt och så snabbt, får det konsekvenser. Regeringen har inte velat hantera målkonflikterna.

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels

 

Publicerat i Tidningen Vi, juli 2017

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar