Ur arkivet

Långt ifrån lagom

av Margit Silberstein

”Liberal rebell” satte Vi som rubrik på förstasidan i det nummer från 2008 där Birgitta Ohlsson porträtterades i stort format. Den gången var det striden om FRA-lagen som stod i centrum.
I dag, september 2016, toppar Ohlssons fajt med Liberalernas ledare Jan Björklund nyhetssändningarna.
Vi återpublicerar här intervjun med Birgitta Ohlsson från Vi nr 11/2008.

OBS att Liberalerna på denna tid alltså hette Folkpartiet.

Folkpartisten Birgitta Ohlsson är en av riksdagens mest profilerade ledamöter. Hon är ett ständigt orosmoment för partiledningen eftersom hon flera gånger överträtt den förbjudna gränsen och röstat emot partilinjen. Senast försökte hon mobilisera riksdagen att riva upp FRA- lagen*. Fast hon vet att karriären mår bättre av att hon sitter still i båten.

– Det som lönar sig bäst i politiken är att vara lagom ambitiös och mycket följsam, säger hon desillusionerat.

Vi har följt Birgitta Ohlsson på den dramatiska resan mot en ny FRA-lag.

 

Följsamhet och kameleontbeteende är inte Birgitta Ohlssons ledstjärna även om hon som barn var både lydig och stillsam.

– Jag var blyg, tystlåten och inåtvänd. Det kan jag nog vara i dag också. I sociala sammanhang håller jag låg profil och har inget behov av att vara festens medelpunkt.

På den politiska scenen har hon emellertid dragit uppmärksamheten till sig när hon tagit avstånd från sitt partis politik i frågor om djurskydd, buggning, språkkrav på invandrare, övergångsregler för nya EU-medborgare och så vidare.

Att gå emot partiet kan försämra hela ditt politiska liv.

Senast Birgitta Ohlsson klev ut ur stormens öga var när hon tillsammans med några andra riksdagsledamöter fick huvudrollen i triangeldramat mellan regeringen, riksdagen och FRA, Försvarets radioanstalt.

När vi träffas första gången för den här intervjun är det lugnet före stormen kring FRA. Än har ingen gråtit i talarstolen, ingen har talat om vare sig revoltungar i riksdagen eller regeringskris. Men Birgitta Ohlsson säger redan vid den här tidpunkten att FRA är Orwell.

– Både jag och Folkpartiet borde ha dragit i handbromsen tidigare. Vi har svikit i en fråga som handlar om frihet och integritet, det som är folkpartiets själ.

Vi talar om att slitas mellan lojaliteter; att vara sann mot sig själv, att vara lojal mot partiet och att leva upp till förväntningar hos dem som valt en och litar på en.

Då – när FRA ännu inte är bloggosfärens hetaste ämne – har Birgitta Ohlsson kommit fram till att hon ska välja det som kan tyckas vara den enkla vägen, att kvitta ut sig. Hon kallar det tur att den känsloladdade voteringen i riksdagen sammanfaller med en resa hon ska göra så att hon slipper att bestämma sig för ja- eller nej-knappen.

Birgitta Ohlsson hade kommit fram till att hon omsorgsfullt måste välja sina strider.

– Möjligheterna att påverka i andra frågor kan försämras om man gör sig till en persona non grata. Det är ett större lotteri än man kan tro. Att gå emot partiet kan försämra hela ditt politiska liv. Det är sorgligt att säga men det gynnar inte dina odds att gå emot strömmen. Det är inte vad som belönas.

 

Tidningen Vi:s förstasida, november 2008.

Tidningen Vi:s förstasida, november 2008.

När vi ses igen har sommaren börjat bli höst. Birgitta Ohlsson har första akten i det ännu inte avslutade FRA-dramat bakom sig. Dagen för voteringen flyttades fram och Birgitta Ohlsson kunde inte hänvisa till någon resa. Hon hade inte längre något giltigt skäl att vara borta, i stället gick hon till riksdagens plenisal och tryckte på knappen ”Avstår”. Den enda ledamoten som satte fingret på nej-knappen var Birgitta Ohlssons dittills ganska okända partikamrat Camilla Lindberg, som blev hjälteförklarad för att hon vågade.

– Det var strongt av henne. Delvis spelar det nog in att hon inte varit med i Folkpartiet så länge. Då blir man friare.

Kort efter omröstningen i riksdagen ångrade Birgitta Ohlsson att inte hon också röstade nej.

– Om jag inte varit utsatt för en så hård press hade jag röstat nej från början.

Så nu, vid vårt möte, har hon bestämt sig för att skriva en motion mot FRA-lagen. Det räcker att hon får med sig ytterligare tre borgerliga ledamöter för att lagen ska rivas upp, vilket ger hela regeringen stora skälvan.

– Jag tar striden nu, jag har kommit till point of no return, säger hon ödesmättat.

Trots att Birgitta Ohlsson med sina 15 år i politiken har sett och hört en hel del verkar hon mycket tagen av det som hänt runt FRA- beslutet.

– Jag har aldrig varit med om ett politiskt spel på så hög nivå. Jag har verkligen lärt mig hur det kan gå till.

I spelet ingick att FRA-lagens motståndare blev förhörda en och en av partitoppen, det kom ständigt nya utspel, det var hemliga möten bakom låsta dörrar.

 

Birgitta Ohlsson säger att det är psykiskt påfrestande att oftast vara den ensamma rebellen i en grupp.  Att gå emot partiet när det innehar regeringsmakten är förstås ännu tyngre.

– Man får ständigt höra att man måste spela sina kort väl. Men Mona Sahlin sa en bra grej en gång. När man fattat ett politiskt beslut ska det kännas bra både i hjärtat, hjärnan och i magen.

Birgitta Ohlsson är förstås ingen okontroversiell person i sitt parti. Att inte bara en gång, utan flera sätta sig på tvären och gå emot gruppen ger motståndare. Birgitta Ohlsson lämnar ingen oberörd. ”Antingen älskar man Birgitta Ohlsson eller också tycker man illa om henne”, formulerar sig någon. Med sin kulturradikala syn på till exempel familjepolitiken och även flyktingpolitiken hade hon varit mindre av en främmande fågel i Bengt Westerbergs folkparti än i Jan Björklunds.  Hon säger själv att hennes förebilder är Bengt Westerberg, Per Ahlmark och Maria Leissner.

– Ideologiskt känner jag mig väldigt nära Bengt Westerberg och Per Ahlmark. Men Maria Leissner står mig allra närmast. Jag har nominerat henne att toppa Folkpartiets lista till EU-parlamentsvalet och längtar efter hennes politiska come back. Jan Björklund är en mycket bra coach när det gäller att berömma och uppmuntra.

Birgitta Ohlsson har också många beundrare som ser upp till henne för att hon har integritet och mod att gå sin egen väg. Hennes anhängare hoppades att Alliansens jämställdhetsminister skulle heta Birgitta Ohlsson. Det blev inte så, och analysen är att hon är för kontroversiell och för långt från partiets mittfåra. Efter valet utsågs hon i stället till partiets utrikespolitiska taleskvinna.

Jag är narcissistisk. Jag är också tävlingsinriktad och luthersk i min arbetsmoral.

Birgitta Ohlsson är ett snille på att få ut sitt budskap och skapa rubriker i både tidningar och etermedia. Är hon blyg lyckas hon gömma det väl bakom politikerrollen. Hennes mediala framgångar utlöser inga ädla känslor hos omgivningen, både en och annan folkpartist är avundsjuk på hennes framfart i media.

– Jag är narcissistisk, tillstår hon. Jag är också tävlingsinriktad och luthersk i min arbetsmoral. Jag kommer inte ihåg senaste jag hade en ledig dag, säger Birgitta Ohlsson som är omvittnat duktig på att glömma att dygnet har 24 timmar.

Ibland får hon en överseende klapp på axeln av dem som vill ta ned henne på jorden och bagatellisera hennes engagemang.

– Då tänker jag att här har jag haft premiärminister Ehud Olmert till bordet när jag är i Israel och träffat horder av kända presidenter och utrikesministrar. Ändå ska jag bli klappad på huvudet.

 

För dryga tjugo år sedan, när Birgitta Ohlsson var i tioårsåldern. delade hon ut valsedlar. Hon säger själv att hon var mycket lillgammal. Som femåring visste hon vad Förintelsen var, hon kände till Idi Amin i Uganda och bilderna på svältande barn med uppsvällda magar hade etsat sig fast på hennes näthinna.

– I skolan var jag med om att samla in pengar till Etiopien. Vi täljde smörknivar och stickade koftor, även om det inte direkt var vad barnen i Etiopien behövde.

Hon har sina rötter i den östgötska slätten utanför Linköping i en typisk folkpartifamilj, som hon säger. Mamman och pappan är vänsterliberala och har aldrig röstat på något annat parti än Folkpartiet. Birgitta Ohlsson hade inte något ungdomligt behov av att revoltera mot sina föräldrar så hon följde dem. Att de skulle leda till politiken var dock inte självklart. Den unga Birgitta närde en dröm att bli krigsreporter.

– Jag har en Bigglesnerv, säger hon.

Kanske är det den som bidrar till att hon är en riksdagsledamot som flyger och far. Birgitta Ohlsson reser till Kuba för att träffa regimmotståndare, till förtryckets Zimbabwe och det krigshärjade Darfur.  Hon säger att hon funderat över om det är feghet eller bekvämlighet som gör att inte fler ledamöter gör som hon.

– De flesta politiker känner att det egna initiativet inte premieras, att det är bättre att vara anpassningsbar. Om man tog bort spärren i personvalet skulle vi ha en helt annan typ av politiker, sådana som var mindre partitrogna och mera lojala mot väljarna. Många skulle våga göra fler saker, gå emot, driva på, våga forma agendan för det de tror på. Det finns för lite passion i politiken säger Birgitta Ohlsson som påpekar att det var fler som kryssade henne i förra valet än Jan Björklund.

 

Birgitta Ohlsson är feminist och numera ordförande i folkpartiets kvinnoförbund.

– Jag grät en vecka när Hillary gav upp. (Hillary Clinton förlorade den demokratiska nomineringsstriden mot Barack Obama inför det amerikanska presidentvalet 2008. Reds. anm.) Jag kan bli ganska upprörd när jag hör unga feminister säga att det inte spelar någon roll om det är en kvinna eller en man som blir president. Det är klart att jag aldrig skulle stödja en kvinnlig abortmotståndare, det vill säga fel kvinna med fel budskap. Men att till och med världsstjärnor som Hillary ratas är trist.

Hon tycker att feminismen är på tillbakagång i Sverige. Ett tag var det till och med inne att kalla sig feminist, det är det inte längre. Inte ens Birgitta Ohlssons partikamrat i regeringen, jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, är feminist. ”Det ett ideologiskt tjänstefel att inte kalla sig feminist om man är folkpartist”, säger Birgitta Ohlsson strax efter det att Sabuni utnämnts till minister.

Jämställdhetsdebatten har blivit urvattnad, menar Birgitta Ohlsson. Den slår in öppna dörrar och handlar mest om det som alla kan vara emot, som mäns våld mot kvinnor, våldtänkt och andra grova brott.

– Men debatten måste också handla om vem som ska städa, hämta på dagis eller vem som ska få toppositioner.

Som feminist vill hon på sikt ha en lag som innebär att föräldrarna delar på föräldraledigheten. Men än så länge är partiet inte redo för ett så långtgående förslag.

Folkpartiet har stolta anor när det gäller jämställdhetspolitiken från tiden med Bengt Westerberg som partiledare. Han utnämndes till och till med till 1994 års hederskvinna av Kvinnor Kan. I dag befinner sig folkpartiets jämställdhetspolitik alldeles för mycket i mittfåran, enligt Birgitta Ohlsson. Kalla fakta kan avläsas i statistiken: Alliansen attraherar inte kvinnliga väljare. Lyft blicken, sluta trampa vatten, ställ partiet i täten för jämställdhetskampen, är hennes uppmaning till partiledaren.

– Jag sa till Jan Björklund häromdagen att smekmånaden på det här området är över. Det räcker inte att gå upp i talarstolen och säga: jag är feminist. Frågorna måste drivas med passion. Du måste brinna för dem.  Jämställdhet är mer än hushållsnära tjänster och mentorsprogram i näringslivet.

 

Birgitta Ohlsson talar fort som en fors rinner. Det skulle man inte tro från en som säger stopp och nej så ofta, men det ord som förekommer i var och varannan mening är faktiskt ordet ”absolut”.

Jag har ingått månggifte, jag är gift med partiet också.

Hon är en bokstavligt talat färgstark person, ingen main stream bland riksdagens ledamöter. Hon klär sig i färgstarka kläder med blommor och mönster, säger sig älska att shoppa, att det är ett fritidsintresse. Hon kan åka på semester och bara gå och handla på dagarna.

– Jag är mycket road av kläder. Förr var det ju förbjudet att gilla mode och flärd om man var feminist, det är det inte längre.

Nu är det inte så ofta hon tar sig ledigt. Hon säger själv att hon försummar sina vänner väldigt mycket, inte minst sin man, som hon inte hinner se så ofta.

– Jag har ingått månggifte, jag är gift med partiet också.

 

I rollen som folkpartiets utrikespolitiska talesman kommenterar och debatterar hon ofta konflikten i Mellanöstern mellan israeler och palestinier. Ofta försvarar hon staten Israel, vilket inte alltid sammanfaller med det politiskt korrekta. En dag kom hennes man, som är jude, hem och berättade vilka rykten som går om honom själv och hans hustru.

– Mark hade fått höra att det sägs i vänsterkretsar att jag är gift med en israelisk soldat eller möjligen en Mossad-agent. Och att det är därifrån mina åsikter om Israel kommer.

Hon säger sig inte ha några problem med att försvara Israel som ett demokratiskt och öppet land, där till exempel kvinnors och homosexuellas rättigheter respekteras mer än i något annat land i området. Hon kallar Israel en ekonomisk framgångssaga i en öken av diktaturer med ineffektiv ekonomi.

– Men jag tycker inte om allt. Jag gillar inte de illegala bosättningarna eller när Israel använder övervåld.

Men hon är upprörd över att, som hon ser det, svenska journalister ensidigt kritiserar Israel. Hon menar att Sverige, i synnerhet vänstern, har en tradition av att per definition ta parti för den part som framstår som underdog.

– Media behöver inte skriva hyllningsartiklar om Israel men de kan åtminstone vara lite neutrala. Det gullas i svensk media med Hamas och andra extremister, som påtvingar kvinnor slöja och som tycker att homosexuella ska dö. Ingen annanstans på jorden hyllas extremister som Sverige hyllar dem i Palestina. Det är fullkomligt absurt och oerhört sorgligt. Det palestinska folket är värt samma frihet och samma ideal som den övriga världen.

 

Birgitta Ohlsson säger vad hon tycker – även om det inte alltid är i samklang med partilinjen.

Birgitta Ohlsson säger vad hon tycker – även om det inte alltid är i samklang med partilinjen.

FRA blev en utdragen föreställning med många akter. Birgitta Ohlsson la aldrig någon motion i riksdagen om att FRA skulle rivas upp. Regeringen kom före med ett nytt förslag, som innehöll regler om hårdare kontroll av FRA. Birgitta Ohlsson säger vid min  tredje intervju, efter dramats upplösning, att hon inte är nöjd, men att hon kan leva med det nya förslaget.

FRA-striden är den värsta hon upplevt i sitt politiska liv. Hon har gråtit, legat vaken på nätterna, varit arg, utmattad.

– Det var påtryckningar in i det sista. Allt var så otroligt uppskruvat. FRA blev till slut ingen sakfråga, som vi skulle rösta om, utan en fråga om regeringsmakten, det blev som en kabinettsfråga.

Vad har du lärt dig?

– Att jag inte vill urholka min själ och det som jag ser som mitt varumärke, att ta strid när något inte känns rätt i hjärtat.

En annan reflektion är att personvalet kan ha fått sig en rejäl törn. Varför rösta på en särskild kandidat när det ändå är partiet som bestämmer?

Innan vi skiljs åt avslöjar Birgitta Ohlsson att hon skriver en roman, som, enligt hennes egen beskrivning, handlar om maktspelet i politiken med en stark dos av feminism.

Det låter inte som en bok av en följsam författare.

 

* FRA-lagen var, i korthet, en rad lagändringar som gav Försvarets radioanstalt (FRA) rätt att bedriva signalspaning på kabelburen trafik som passerar Sveriges gränser, bland annat telefon samt en stor del av internettrafiken.

 

 

Text: Margit Silberstein
Foto: Louise Billgert

 

Publicerat i Tidningen Vi, nr 11/2008

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar