Porträtt

Lill & Lill-Babs: 112 år på scenen

av Johan Norberg

Fortfarande lika aktuella – och fullbokade. I sammanlagt tolv decennier har de underhållit svenska folket med allt från buskis till djupaste poesi.  Vi:s Johan Norberg, som spelat med dem båda, sammanförde  showbiz-legendarerna, Lill Lindfors och Barbro ”Lill-Babs” Svensson för ett samtal i dur och moll.

Lill kommer först, och jag får den där kramen – avlång med kroppskontakt från smalbenen ända upp till kinderna – som jag minns från början av 1980-talet när jag spelade i hennes orkester. Den känns lika bra nu, 37 år senare, och är de artiga luft-pussarnas absoluta motsats. Man känner sig invaderad, på ett trevligt sätt.

Vi har stämt träff klockan tio på hotell Mornington i Stockholm och slår oss ner i frukostmatsalen. Att prata med Lill är en direkt förlängning av kramen, hon har ingen farstu utan går direkt på väsentligheter och har ett sätt att lyssna som öppnar upp. Jag får anstränga mig att inte prata om mitt, det är inte därför vi är här.

 

En servitris kommer in med kaffe och när det gått 30 minuter ringer jag Barbro för att höra om hon missuppfattat tiden. Det har hon och säger ”jag är där om fem minuter”, vilket är en omöjlighet med tanke på var hon bor, men Barbro sölar inte när det gäller. Eftersom hon satt och fixade håret när jag ringde har hon rest sig rakt upp, -dragit ner en fantastisk gubbhatt över frisyren; på  med jackan och ut till taxin.  Sju minuter senare kommer hon in genom svängdörrarna till lobbyn. -Barbro hatar att  låta någon vänta. En hederssak.

Jag har spelat även i hennes orkester, för 35 år sedan, och hennes kram är av ett annat slag. Hon klämmer på en, rufsar i håret, backar och säger  ”få se på dig” som en mormor, och precis som med Lill känner man sig sedd.

När vi reser oss för att gå till ett mer avskilt rum är Barbro blixtsnabb med att plocka kaffekoppar, bära Lills mineralvatten, ta min väska. Jag försöker: ”Snälla Barbro, låt mig …”

Men det är för sent.

 

Barbro och Lill på i en av logerna på anrika Berns salonger i Stockholm, där de båda har uppträtt. 

Barbro och Lill på i en av logerna på anrika Berns salonger i Stockholm, där de båda har uppträtt.

 

Vad tänker du om jag säger Lill Lindfors?

BARBRO: Hon är underbar, en riktigt bra människa. Jag kan inte säga det på bättre sätt. Dessutom är hon ”intellektäll”.

På vilket sätt?

BARBRO: Hon är ju skolad på alla sätt och vis, och kan skriva låtar. Det kan inte jag.

LILL: Skolad vet jag inte … Meningen var att jag skulle fortsätta läsa på universitetet och jag har väl gått några kurser, lite sånglektioner kanske.

Och vad är din bild av Lill-Babs?

LILL: Med- och inkännande, hon står verkligen för epitetet ”bussig”. En robust person och det menat som en stor komplimang. Som nu: ”Jag tar den här väskan åt dig, jag bär glaset”, så funkar hon. Barbro var redan kändis när jag kom in i branschen så första gången vi möttes tyckte jag det var väldigt märkvärdigt att träffa ”Lill-Babs”,  i verkligheten!

BARBRO: Nu är det tvärtom!

LILL: Nej, men jag vet att du kan känna dig osäker ibland. Du sa: ”Jag är inte skolad.” Det där finns hos dig. Men livet handlar ju inte om att vara skolad.

BARBRO: Jo visst är det så, men jag säger det också med glimten i ögat.

LILL: Jag kan känna igen det där när jag jobbar med körer. Alltså vad kan jag egentligen? Inte sjunga tjusigt som sopranerna, inte visa vid pianot hur jag menar. Jag borde lärt mig skriva noter. Varför tog jag inte tag i det?

BARBRO: Jag håller med. Jag bad pianisten Bengt Hallberg lära mig harmonilära, men det blev inget.

LILL: Vi har alltid haft skickliga musiker, då blir man lite lat. Det räcker att sjunga ”do do do” så fattar de direkt.

BARBRO: Jag hör ju när någon spelar fel, men kan inte peka ut det i noterna.

Men ni har alltid blivit behandlade med respekt av era musiker?

BARBRO: Nästan alltid. En gång hade jag en amerikansk kvartett här som inte gillade att vi spelade på två–tre olika platser varje dag på sommarturnén, så de tände eld i papperskorgar på hotellrummen och annat. Jag tvättade deras skitiga kalsonger och skjortor för att de skulle trivas i Sverige.

Varför tvättade du deras kalsonger?

BARBRO: För att de inte gjorde det själva.

Förväntades den kvinnliga sångaren ta hand om sådant på den tiden?

BARBRO: Nej, med mina svenska musiker hände det kanske att jag tvättade och strök några skjortor.

När jag blev sjuk i feber på en turné 1983 kom Barbro till hotellrummet med varm choklad, Albyl, serietidningar och godis. Bäddade om mig och lade en sval hand på pannan. 

LILL: Det är Barbro, att se och ta ansvar för sin omgivning.

BARBRO: … så därför går jag och hämtar lite mer mjölk till kaffet, för den är slut nu.

Nej, men det kan jag …

För sent. Barbro är redan på väg innan jag hinner resa mig.

Man sjunger ju inte för en folkmassa, utan till var och en.

Det är lugnt i deras sällskap. Inga telefoner som ringer eller pip om sms, men det var inte enkelt att bestämma tid för möte. När jag sökte dem under november var de på varsitt håll antingen i New York, London, Costa Rica, Florida eller Mallorca. Till slut lyckades vi avtala en tid, och när vi väl satt oss ner är det total närvaro. Till och med Barbro, som alltid har tusen bollar i luften, sitter stilla och låter telefonen vara.

Efter en timme byter hon batteri i hörapparaten, helt okommenterat. Det är enda gången under samtalet något indikerar att det är två äldre kvinnor jag pratar med.

LILL: Jag försöker också vara förekommande – inte alltid som Barbro men på scenen försöker jag ta in allt. ”Ser alla bra, är ljuset och ljudet bra?” Om jag märker att några i publiken inte kan se avbryter jag och säger: ”Träng ihop er här framme, här finns det plats.” Kanske ingen bra början på en konsert, att bryta stämningen. Det är en balansfråga.

Jag har turnerat med yngre artister och …

Barbro och lill, unisont: Va!? Finns det yngre artister? Ha ha ha!

… jag tror den ”vidvinkeln”, att se sin publik, är en generationsfråga.

LILL: Vi två är väldigt lika där, det kommer från vår skolning. Få av dagens unga artister har den erfarenhet vi redan tidigt hade. Att kunna hantera allt från lastbilsflak till symfoniorkestrar. Hagge Geigert sa till mig: ”Ta kontakt med första bänk, för det sprider sig i salongen.” Eller som Karl -Gerhard sa:  ”Oavsett om det kommer 100 eller 2 000 personer så har de betalat och rätt att kräva det bästa jag kan göra.”

BARBRO: Man sjunger ju inte för en folkmassa, utan till var och en.

LILL: Vi har båda spelat i revy, som inte ungdomarna fått möjlighet att göra i så unga år. Att komma in och leverera sin enda replik: ”Kaffet är serverat i lilla salongen”, och få jobba med gamla scenrävar, jag med Karl Gerhard, du med Stig Järrel …

BARBRO:  … Carl-Gustaf Lindstedt.

LILL: Kombinationen av skådespelare och underhållningsartister med bredd som Lars Ekborg …

BARBRO: … Inga Gill.

LILL: … den gamla teatertraditionen som inpräntades av Karl Gerhard, diktionen naturligtvis och att aldrig sitta ner i sina scenkläder utanför scenen eller bära privata ringar.

När vi började blev man känd för att man hade gjort någonting.

Ni var med under televisionens födelse. Hur har det förändrats?

LILL: Tv-program då var stora produktioner. Man repeterade i tre veckor och fick bra betalt dessutom.

BARBRO: Jag får mindre betalt nu än för 40 år sedan. De säger: ”Det här är ju reklam för din nya skiva.” ”Men jag har ju inte gjort någon ny skiva … ”

LILL: I dag är ”att bli känd” i fokus. När vi började blev man känd för att man hade gjort någonting.

BARBRO: Och då tog man hand om allt själv. I dag ringer de och frågar: ”Har du någon stylist med dig?” Nej, ha ha ha!

LILL: När jag var med i tv-programmet Så mycket bättre anlände sångerskan Agnes med åtta resväskor kläder, som hon hade till låns. De själva eller stylisterna går in i en affär och säger att de ska vara med i ett tv-program. Har du gjort så Barbro?

BARBRO: Nej, aldrig.

Ni köper era egna kläder?

LILL: Det är väl självklart.

BARBRO: När jag går in i en affär skäms jag för att gå ut utan att ha köpt någonting, så hemma hänger en massa plagg, med prislappar på, som jag köpt för att vara snäll.

Hur känns det att gå in på en scen i dag?

LILL: Det känns svårare att komma in och bara göra en låt, Allsång på Skansen till exempel.

BARBRO: Sådant är alltid svårt, man får inte bygga upp någonting, ta kontakten.

LILL: Det måste också finnas en trovärdighet i vad man kan göra som vuxen kvinna. Man kan bli jazzsångerska, där får man vara gammal. Eller sjunga episka berättelser, visor där man kan göra en ingress som förklarar och leder in.

 

När jag turnerade med Barbro präntades det in att visa respekt för alla. Arrangörer, hotellpersonal och så vidare. Om restaurangen bjöd på middag innan showen påminde Barbro om att ge servisen dricks: ”Även om det är gratis mat så jobbar de.” 

Jag fick också lära mig en visselsignal på tre toner som vi skulle använda som kod när man skulle påkalla hennes uppmärksamhet. Ute på stan eller i en affär var det opraktiskt att ropa: ”LILL-BABS!”

 

BARBRO: Simon* gjorde så för att kalla in musikerna. Jag har använt det på varuhus i högtalarsystemet om barnen är ute och springer, jag visslar signalen och säger ”Hör ni det här så är jag vid informationen.”

I stället för att ropa ”Lill-Babs söker sina barn?”

BARBRO: Ja, exakt, ha ha ha! En gång i New York hörde jag plötsligt den visslingen. En musiker såg mig på gatan, det var fantastiskt.

LILL: Sådana interna koder på turné är underbart, men om någon utomstående, till och med ens partner, dyker upp hamnar de utanför. Man kan inte förklara all jargong.

Det är också en överlevnadsfråga. På turné känner man sig lite utsatt. Kanske blev det en lyckad kväll, men nästa ska man vinna publiken igen. Då behöver man vila i ”Vi är ihop”.

Din dåvarande partner följde med på alla resor under de två år jag spelade i din orkester, hur fungerade det?

BARBRO (drar en lång, djup, besvärad suck. Det här är jobbigt): Han var svartsjuk.

Jag minns att du sparkade honom på smalbenet under bordet när han sa något dumt och …

BARBRO: Hrm.

Den här tiden är inget Barbro vill prata om, det är uppenbart, så vi går vidare.

Jag har blivit legendarisk för att ha sagt ifrån.

Lill växte upp i trygg medelklassfamilj i Näsbypark, medan Barbro kommer från enkla omständigheter i Järvsö och en pappa med periodvisa alkoholproblem.

Deras uppväxt präglar sättet på vilket de pratar, hur de reflekterar över frågorna och skillnaden i självförtroende. Trots det hamnar de privat ibland i samma kretsar, dagen efter vi ses är båda bjudna till prinsessan Birgittas födelsedagskalas. Det fascinerar mig att de – som kommer från helt olika håll – sökt sig till scenen för sitt uttrycks- och bekräftelsebehov och på så sätt hamnat på samma plats. Och när jag frågar i vilken miljö de känner sig mest hemma är de helt överens.

BARBRO: Utanför familjen är det självklart bland musiker. De är lyhörda och känner av, även privat, vad man gör.

LILL: Bland musiker. Jag skulle kunna sluta jobba och bara repetera. Att få vara i den kreativa processen utan att behöva prestera. Generellt är de ett fantastiskt släkte. Tålmodiga som står ut när jag säger ”Är det här verkligen rätt tonart?” eller ”Kan vi prova lite fortare, nej inte så fort …” Eller när man ber att få spela en låt ingen har repeterat.

 

Under en konsert ville Lill sjunga en låt vi inte hade förberett. ”Kan ni den?”. ”Ja”, svarade vi, och medan publiken storögt tittade på räckte hon fram en text till trummisen och undrade om han kunde sjunga andrastämman kanske? Han svarade ”självklart” och räknade in. Det blev väl inte jättebra, men inte jättedåligt heller. Publiken, de tyckte det var helt fantastiskt. 

 

LILL: Om man låter publiken delta i ett infall kan det bli en höjdpunkt.

Hur såg artistdrömmen ut från början?

BARBRO: Jag tog ledigt från skolan, skulle egentligen fortsätta och bli gymnastiklärare, men så blev det turné ett år till, och ett år till och …

Simon styrde lite vad du skulle …

BARBRO: … Lite? Han styrde allt!

LILL: Han var väl en stor trygghet för dig?

BARBRO: När han gick bort tappade jag allting. Han höll ordning på vad jag gjorde på scenen, men också på min familj. Vi bodde på Tomtebogatan jag, min dotter, mamma och mina tre bröder som hade flyttat ner till Stockholm. När det kom in pengar för Klas-Göran (se faktaruta), sa Simon: ”Nu ska vi åka till Sollentuna och köpa hus.” Utan att fråga oss hade han valt ut ett, och sett till att jag hade råd.

Du tog hand om och försörjde hela din familj när du var 23 år?

BARBRO: Det var självklart, man gjorde så. Jag var äldst i syskonskaran och den som hade inkomst.

Så ibland har karriären handlat mest om pengar som måste in till hyran?

BARBRO: Japp! Men det var värre när det blev konkurser. När jag skilde mig i Oslo var jag totalt pank och skyldig en massa pengar. Jag spelade revy på Folkan och hade inte råd att ta bussen hem, det var verkligen hemskt ett tag.

Den här ekonomiska situationen har du hamnat i några gånger. När blev det lite stabilare?

BARBRO: Efter att jag fyllde 79. Ha ha ha! Jag är så oekonomisk.

När jag pratar med Barbro några dagar innan intervjun om hennes bild av Lill säger hon: ”Ja, jag skäller då inte ut musikerna som hon gör.” Lill har ett rykte om sig att ha åsikter om alla detaljer i sin show. Det låter som ett rimligt agerande av en chef, men hennes generation kvinnliga artister förväntades aldrig lägga sig i de traditionellt manliga domänerna i musikbranschen: ljud, ljus eller musikarrangemang. Barbros personalpolitik är: ”Jag litar på grabbarna.” En inte helt lyckad taktik alla gånger. Musiker har en tendens att bli ofokuserade efter några hundra konserter om ingen säger till. Jag vet.

LILL: En manlig artist som säger ifrån ”vet vad han vill”, medan en kvinna är ”hysterisk och besvärlig”. Jag har ju blivit legendarisk för att ha sagt ifrån, speciellt det där med ljuset. En historia som spritt sig och som folk skämtar om.

 

De har olika strategier med musikerna; en kör ”låt gå” och en total kontroll. 

De har olika strategier med musikerna; en kör ”låt gå” och en total kontroll.

 

Jag ringer Lills mångårige ljudtekniker Lasse Wern som bekräftar att det var ett specifikt tillfälle när en strålkastare under en föreställning inte följde Lills rörelse på scenen. Hon hamnade i mörker och sa till ljusteknikern, från scenen. ”Det är därifrån historien kommer”, säger Lasse. ”Det otroliga är att hon verkar ha ljuskänsliga hårstrån, för även om ljuset ringar in henne, men slutar en centimeter ovanför huvudet, så känner hon det. Jag har ingen aning om hur det går till.”

Och takterna sitter i. Vi ses för fotografering till detta reportage. Lill och Barbro poserar proffsigt och effektivt. Fotograf Thron Ullberg hinner bara ta en bild innan Lill går fram och tittar i sökarrutan. Hon frågar om ljuset och kommer med förslag på andra vinklar. Barbro står kvar där hon blivit placerad och säger ingenting. Hon ”litar på grabbarna”.

LILL: Det har också hänt att jag på scenen – full av adrenalin – sagt till om till exempel långsamt tempo. Där har jag förändrat mig och försöker hålla tillbaks det.

 

Falkenberg 1995. Lill kommer in på scenen för att sjunga sin första låt. Plötsligt vänder hon sig mot Mats Bergström, min gitarristkollega och gör en gest om att vi spelar på tok för långsamt, trots att det var exakt det tempo hon bestämt under repetitionen. Efter konserten är han fly förbannad och ger henne en lång utskällning. Lill lyssnar koncentrerat medan tiraderna haglar och när han tystnat säger hon: ”Åh Mats, det är så härligt att du säger det här, att vi kan prata om det.”

 

LILL: Jag tyckte att det var så bra. Med många andra musiker har det saknats dialog. Jag vill ju att de kommer med synpunkter, både negativa och positiva.

BARBRO: Att de bryr sig.

LILL: Det är skönt om man kan lita på att folk säger ifrån. Som när min dotter var i tonåren och skällde på mig. Sådant blir jag glad för.

BARBRO: Jag skällde ut min dotter Malin på telefon en gång och plötsligt blev det tyst och hon ropade: ”Bravo mamma, äntligen vågar du säga ifrån.” Jag fick en applåd!

LILL: Är du rädd för konflikter?

BARBRO: Det har jag alltid varit. Jag förstår inte varför man ska skälla. Man kan ju prata om det i stället.

Vad borde ni gjort mer av?

BARBRO: Jag var med i en föreställning på Vasateatern för att hylla Lars Forssell, då Krister Henriksson frågade om jag ville göra en scen ur Peer Gynt – Mor Åse på dödsbädden. Jag fick replikerna, åkte hem till Järvsö och sedan ner för att repetera. Så rädd har jag aldrig varit, men det blev bra. Efter det fick jag erbjudanden om att komma till Dramaten och Uppsala stadsteater, men var redan inbokad på annat och tvingades tacka nej. Det var synd, det hade jag verkligen velat göra mer av.

LILL: Jag önskar att jag hade studerat musik för att kunna skriva arrangemang.

Finns det något ni ångrar?

Barbro viskar namnet på den svartsjuke partnern som följde med på varje konsert.

BARBRO: Det! Det ångrar jag.

LILL: I stället för ”ångrar” kan man säga, ” Jag önskar att jag hade … ”, som jag: bättre disciplin att lära mig musik.

Tänker ni att ”Livet blev som jag planerat” eller ”Tänk att det blev så här!”

LILL: För mig är det: ”Tänk att det blev så här.” Jag skulle ju gå tillbaks till universitetet, så nu funderar jag faktiskt på att börja plugga igen.

BARBRO: Så tänker jag också: ”Tänk …”. Och i dag är det 63 år i branschen, utan comeback.

 

Text: Johan Norberg
Foto: Thron Ullberg

 

 

 

BEATLES BAD OM AUTOGRAF
Namn: Barbro Margareta ”Lill-Babs” Svensson.
Ålder: 79 år.
Bor: Stockholm, Järvsö.
Gör: Sångare, skådespelare.
Genombrott: 1959 med Är du kär i mig ännu, Klas-Göran? 
Låtar vi minns: Tuff brud i lyxförpackning, Leva livet.
Aktuell: Turnerar med Siw Malmkvist och Ann-Louise Hanson i 183 år på scen under våren. Skådespelar i SVT:s serie Bonusfamiljen.
Utanför scenen: Driver ”Caffär” — kafe´, butik och utställning — i Järvsö. Har fått Konungens medalj.
Vrål-bonus: Beatles bad om hennes autograf när bandet var på sitt första Sverigebesök 1963.
ENGAGERAD I TESKEDSORDEN
Namn: Maj Lillemor ”Lill” Lindfors.
Ålder: 76 år.
Bor: Öland.
Gör: Sångare, låtskrivare, skådespelare.
Genombrott: 1963 i revyn Pyjamasleken på Idéon-teatern i Stockholm.
Låtar vi minns: Du är den ende; Musik ska byggas utav glädje; Mitt lilla fejs och jag.
Aktuell: Som recitatör i Folkteaterns Förklädd Gud. Ger fem konserter i april.
Utanför scenen: Styrelseledamot i Teskedsorden; Unicef-ambassadör.

 

Publicerat i Tidningen Vi, april 2017

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar