Porträtt

Lina Wolff får Vi:s litteraturpris

av Marie Branner

Årets vinnare av Vi:s litteraturpris har en enda skrivregel: inga regler.
–  Bestämmer inte jag så förlorar jag all min värdighet i skrivandet. Jag skriver hellre dåligt än följer påbud om hur det ”ska” vara. Lina Wolffs lojalitet ligger hos karaktärerna. Som det ofta går åt helvete för.

Tre rader om dagen.

En stor kartong dunsar ner på bordet. Lina Wolff har hämtat sina dagböcker. Sina rötter. Bläddrar febrilt, fastnar, skrattar och tystnar medan täta sidor med små, sirligt svarta bokstäver flämtar förbi för den som sitter mittemot och inte riktigt vågar titta rakt in i någons rotsystem.

Några hundra meter bort från 1920-talsvillan i Hörby står författaren Victoria Benedictsson staty i ett blekt, skånskt novemberregn. Också en del av Lina Wolffs rötter.

Benedictssons dagböcker var livsviktig tröst för tonårstjejen Lina som letade efter något att hålla sig i. Egna regler. Sluta leva efter andras.

–  Hon skrev att man åtminstone skulle göra det. Skriva tre rader om dagen. Och det har jag följt. I dagböckerna är jag totalt fri, här skriver jag banalt och mediokert. De är näringen till fiktionen och hit kan jag gå när jag kört fast. Oj. Titta: här har jag skrivit Bret Easton Ellis, säger Lina Wolff och visar fröet till senaste romanen Bret Easton Ellis och de andra hundarna markerat med illgul överstrykningspenna.

Titlar är centrala. När Lina Wolff väl har titeln blir resten som en krokig undersökning, en väg mot titeln.

–  Jag visste att jag ville skriva om kvinnor och män, och om underläge. Jag är väldigt fascinerad av Bolaños roman 2666 och ville skriva något som både kan ses som en hyllning och ett svar. Hittade min person: en kvinna – som skrev. Och människorna runt henne.

Det manliga författarnamnet i titeln kunde Lina Wolff så småningom binda ihop med de bordeller hon sett i spanska byar när hon arbetade som handelsagent.

–  Och så hundgården, så viktig för att gestalta ett underläge, säger Lina Wolff och beskriver sina karaktärer som hundar.

De försöker och försöker, de är kärleksfullt lojala men också liderliga och ibland arroganta.

 

Lina Wolff har alltid skrivit, men fiktion först efter trettio. Hon gick en skrivarkurs i Madrid och kan numera skratta rått åt sitt utanförskap.

–  Jag läste upp en novell på grammatiskt usel spanska om en kvinna som låser in en man i källaren.

Han svälter och ber om att få ringa sin fru. Det blev helt tyst. Det jag skrivit var som en elefant i en porslinsaffär och jag satt där med skammen. Av att ha gett för mycket, att inte passa in. Skam är så förödande effektivt.

Lina Wolff bläddrar vidare i dagböckerna. Här och var inklistrade artiklar, ”sådant som mina karaktärer läser eller tänker på”. Små billiga snabbköpsblock blandas med dyra vaxpärmar.

Hon skriver även sina karaktärers dagböcker. Ungefär som en skådespelare som bygger upp en bakgrund, ett helt liv som bas för att kunna visa upp en förgrening av det stora rotsystemet.

Rötter igen. Lina Wolff är tillbaka i Sverige efter sex år i Spanien och dessutom flera år i Italien på 1990-talet. Tillbaka till Benedictsson och tillbaka i Hörby där hon delvis är uppväxt. Närmsta släkten bor i krokarna.

Hunden Sascha dansar runt mattes fötter. Lina Wolff balanserar en trasig och farligt het espressobryggare på spisplattan och ler åt ålderstecknet att inte köpa nytt när något ändå funkar.

Tycks njuta i köket. Skickar upp hunden med några snabba spanska fraser till maken som arbetar på övervåningen och minns deras första egna lägenhet i Madrid:

–  Där bodde djur som var mindre än kaniner men större än myror.

Det tar någon sekund innan jag fattar att hon menar kackerlackor. Feta kackerlackor. Det är så hon talar. Och också skriver. Direkt och starkt men du får hjälpa till själv. Lyssna.

 

Som fysisk gäst och som läsare blir du stillsamt men våldsamt underhållen. Miljön i hennes böcker stinker och skriker, det är trasigt, solkigt, köttigt och vackert – och de som befolkar böckerna agerar ofta brutalt hopplöst.

I Bret Easton Ellis och de andra hundarna står novellförfattaren Alba i centrum – men hon berättar inte själv sin historia. Det görs i stället av de människor som slumpmässigt korsar hennes väg – kärlekslängtande människor som försöker förändra sina liv, men gör det på fel sätt.

En tid i terapi har gett bra verktyg. Lina Wolff säger att hon slutat gå i terapi nu, att hon behöver ha kvar delar av sina egna problem, inte bli kvitt eller ens förstå sig på allt. Inte bli för duktig. Behöver förvirringen och gruset i sitt mänskliga maskineri för att kunna skapa litterära maskinerier. Hon ler åt en plötslig tanke:

–  En psykolog skulle ropa nej, nej, nej – gör inte så, om hon mötte mina människor.

Både debuten, novellsamlingen Många människor dör som du, och romanen Bret Easton Ellis och de andra hundarna utspelar sig i Spanien. Recensenterna beskrev den senare som att läsa en tokbra svensk översättning av en spansk roman. Eller som ett filmmanus av Almodóvar. Spansk och latinamerikansk berättartradition har påverkat – och Lina Wolff nästan skäms när hon säger sig ha noll koll på nutida svenska författare efter alla år utomlands.

–  Jag tror inte att en bok föds enbart inuti en människas inre monolog. Jag dras till den latinska traditionen, att verkligheten föds i dialogen.

Men båda hennes böcker är skrivna i Sverige. Lina Wolff beskriver det geografiska avståndet som en frihet, som att berättarrummet blir större och skarpare belyst på håll. Trots att rötterna äntligen fått fäste finns en längtan bort.

Lina Wolff flyttade hem till Sverige med en känsla av fullständigt misslyckande – drömmen om att ingå i en annan kultur slutade i en rotlöshet och en hemlängtan som höll på att gnaga sönder henne.

–  Jag lyckades inte bli kompatibel, svarade ”bra” när människor frågade hur det var. Alltid med en positiv, jolmig knorr. I Spanien är oftast allt åt helvete, de svarar ”min man är en odugling”, det finns en hutlös, öppet svart ton som blir väldigt komisk.

Ändå drar det i henne nu. Bort från rotsystemet. Hon har nyss kommit hem från Bologna där nästa skrivprojekt utspelar sig.

–  Sverige är underbart; naturen, människorna, byn här. Men det är som om det är för långsamt. I Italien och Spanien kräver man liv. Vi svenskar vet att tre–fyra månader om året måste man härda ut. Jag brukar vara knäckt i april, trots att jag använder vintern till att skriva. Men det blir ett slags flykt och jag accepterar inte flykt längre. Jag vill vara förankrad.

Att nu få fint pris – dessutom för sin andra bok, som för många hyllade debutanter är en sårig uppförsbacke att skriva – gör henne stolt. Prispengarna blir skrivtid. Men den viktigaste effekten av att få Vi:s litteraturpris är känslan av att ha valt rätt. En yttre bekräftelse på en inre övertygelse. Att hon kan fortsätta göra på sitt eget sätt. Skita i hur man ”ska” skriva. Vi kan kalla det följa farmor.

För med Lina Wolffs farmor var det så här:

Hon recenserade barnböcker, läste allt, samlade historier. När hon berättade fick allt annat vänta.

Middagsmat fick brännas vid. Berättelsen hade alltid företräde. Precis som i Lina Wolffs roman, där allt plötsligt pausas för att någons historia bara måste fram. Mitt i något annat.

Hennes farmor sa att ”den största synd en författare kan begå är att inte ta sina karaktärer på allvar” utan att ha en aning om att det långt senare skulle prägla hennes barnbarns författarskap.

Fast ”författare” vill inte Lina Wolff kalla sig. Det känns för stort, för belamrat med annat om hur en författare ska vara.

–  Läraren på skrivarkursen i Madrid sa: ”Har ni kommit hit för att sitta vid ett fönster och titta på havet så vill ni inte bli författare. Då vill ni ha ett vackert fönster.” Jag är en som skriver.

 

Ur Tidningen Vi, nummer 12, 2012.

Text: Marie Branner
Foto: Daniel Nilsson

 

 

FAKTA
Namn: Lina Maria Erika Wolff.
Gör: Debuterade 2009 med novellsamlingen Många människor dör som du. Romanen Bret Easton Ellis och de andra hundarna kom i höstas. Jobbar två dagar i veckan på kontor med ett EU-projekt för landsbygdsutveckling.
Familj: Spansk make och 12-årig son.
Ålder: 39 år.
Bor: I ett 1920-talshus i skånska Hörby.
Sagt om Lina Wolff: ”Ibland får författare urfina recensioner men kanske inte de försäljningssiffror som de förtjänar. En av dem är Lina Wolff. Hennes böcker borde alltid få bli kioskvältare.” Jessika Gedin, programledare för Babel.
Aktuell: Vinnare av Vi:s litteraturpris 2012. I årets jury: Annina Rabe, journalist; Lars Burman, litteraturprofessor och överbibliotekarie vid Uppsala universitet; Sofia Wadensjö Karén, chefredaktör  Vi; Yukiko Duke, redaktör Vi Läser och Nina Solomin, kulturredaktör Vi.
JURYNS MOTIVERING: ”Med ett sinnligt och suggestivt språk har Lina Wolff skapat en förförisk mosaik över människans villkor och kärlekens skepnader.”

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar