Porträtt

Lindarwet

av Karin Thunberg

I höst rundar Sveriges mest kände dragshowartist Christer Lindarw av, efter ett 40-årigt arbetspass i underhållningens tjänst. Nu berättar han om hur showerna är ett sätt att visa kvinnors styrka, om dragningen till heterosexuella män – och om sin blyghet så fort sminket och kvinnokläderna åkt av.

Jag minns första gången han slet av sig peruken och den röda primadonneklänningen mitt i en imitation av Shirley Bassey. Stod där i jeans med naken överkropp på After Darks första scen på David Bagares gata i Stockholm. Ansiktet fortfarande sminkat. Fortsatte sången med egen röst: Det här är mitt liv, som ingen i världen tar ifrån mig …

Applåderna efteråt. Hans magra pojkkropp böjd mot jublet, skulderbladen blottade som små änglavingar.

Det män gör uppvärderas, medan det kvinnor gör nedvärderas.

40 år har gått. Nu står jag utanför ett hus på Östermalm. Ett högst ordinärt sexvåningshus, vänt mot en lekplats. I ett fönster skymtar jag en man med en kaffekopp, tänker att det kan vara Christer Lindarw – den där stilla stunden innan han sätter på sin clownmask. I hans fall ingen röd näsa utan det som glänser och förför. Det som fått honom att bli vald till Sveriges vackraste kvinna, två gånger. Nu så mycket att dra andan inför. After Darks sista stora show, den han döpt till This is it, som ett utropstecken. Därtill boken om hans liv, This is my life. Skriven av Christina Kellberg, tidigare DN-journalist.

Och så jag då, som står här och vill prata om allt.

Han kommer nu, men upp från underjorden. Mannen i fönstret var någon annan, Christer Lindarw leder mig nerför ekande trappor till källarlokalen som är hans lager och ateljé. En värld av färg och flärd, glitter och glamour. Min hänförelse är högljudd, medan han går före, muttrande. Jo, jo, många klänningar är det.

– Men kan du föreställa dig hur jävla mycket tyg jag har släpat hem?

Han har köpt bullar för att sockra stunden, fixar kaffe i en hörna. Så lite primadonna en spenslig 63-åring med fritidsskägg och halvspretigt hår kan vara. Mer Vivi-Annes grabb från Eskilstuna, den han alltid kommer att förbli. Också.

Vi börjar med boken.

Är det inte lite tidigt med en memoarbok innan man ens satt punkt för sin karriär – eller lyft sin första pension?

Äsch, han vet inte om det kan kallas memoarer. Och idén är väl, ärligt talat, inte hans egen. Snarare har han gett efter för 20 års tjat från olika bokförlag. Tänkte länge att först måste han väl ändå leva. Men nu var det Per Wivall, förläggare på Bonnier fakta, som hörde av sig, han som en gång ingick i Christer Lindarws första kompisgäng i Stockholm. Ett samarbete med honom var som att sluta cirkeln.

– För det var ju hemma hos Pelle jag gjorde min första striptease. Det var hösten 1975 och han hade maskerad på temat Ombytta roller. Jag kom dit i en svart liten trasa, men också med en full-i-fan-längtan, för mitt i festen klädde jag av mig den där klänningen till någon discoplatta jag tagit med. Under hade jag en spetskorsett med strumpeband, en sådan där gammaldags du vet, som jag broderat röda paljetter på.

Det är klart att det blev succé, och när Alexandra Charles skulle sätta upp en dragshowföreställning på sin nattklubb, den hetaste i Stockholm de åren, mindes någon den söta killen som strippade i dörröppningen till ett matrum i Bromma.

– Och det var sedan, tillsammans med Roger Jönsson och Lasse Flinckman, som jag bildade After Dark. I Dambergs gamla lokaler på David Bagares gata. På den tiden var gaylivet i Stockholm inte så man skrattade ihjäl sig. En bar, lite dans och ragg; det var allt. Underhållning och spektakulära kläder var något man såg ner på. Till och med Lill-Babs, som varit så ärtig på 60-talet, hade långkjolar à la Mah-Jong, stövlar med grova klackar, brunt och mörkgrönt och ingenting-frisyrer. Sedan kom vi då, som en amerikansk tv-show rakt i ansiktet på folk. Det är klart de undrade; herregud, vad händer?

Det mest anmärkningsvärda var förstås att de var män som uppträdde i kvinnokläder. Christer Lindarw hade sett en liknande föreställning i Paris, när han var där på skolresa som Beckmanselev.  Då kunde han inte tänka sig att han en dag skulle bli Sveriges främsta dragshowartist.

– Jag var helt inriktad på att göra kläder.

Och om 1970-talets kvinnor uppträtt lika lårkort, glansigt, glittrigt …

– … då hade de säkert fått höra att Malmskillnadsgatan ligger några kvarter bort. Där höll de prostituerade till. Vi hade ingen kvinna att försvara, vi kunde ha hur korta kjolar som helst.

Nja, helt utan kritik klarade de sig inte. Grupp 8 tyckte deras parodier var kvinnoförnedrande – men Christer Lindarw slog ifrån sig direkt:

– Vi har aldrig imiterat kvinnor, vi imiterar stjärnor. När de står på scen. Inte Diana Ross när hon dricker eftermiddagskaffe hemma vid köksbordet eller Lill Lindfors på Konsum.

Så glöm det där med kvinnoförakt, morrar han än i dag. Om det är något After Dark gjort i sina sketcher …

– … så är det att förlöjliga karlarna. Medan vi stöttat kvinnor, visat deras styrka.

 

Christer Lindarw med sitt andra jag. Affischbilden togs i mitten av 80-talet till ett tidningsreportage om Årets vackraste kvinnor.

Christer Lindarw med sitt andra jag. Affischbilden togs i mitten av 80-talet till ett tidningsreportage om Årets vackraste kvinnor.

 

Han vet, av egen erfarenhet, att en man i kvinnokläder förminskar sitt värde, till skillnad från kvinnor som vinner makt genom en kostym.

– Det män gör uppvärderas, det kvinnor gör nedvärderas. En After Dark-show bjuder kort och gott på männens ultimata förnedring.

Men att han själv därmed varit modig – nej, det håller han inte med om.

– Att gå ut på scen i kvinnokläder och få applåder är inte modigt. Jämfört med transvestiten som går ut genom sin port i klänning, trots alla blickar, allt spott och spe. Den mannen är modig, inte jag.

Vi borde ha ungefär samma storlek, Christer Lindarw och jag. Nu sitter jag i hans soffa, klädd i blommig klänning. Om han skulle låna den, gå tvärs över gatan …

– … det skulle aldrig gå. Jag skulle vara för skakis.

Vad skulle du vara rädd för?

– Att folk skulle bli arga.

Han äter upp bullen, den som är kryddad med kardemumma, dyraste sorten. Säger att dragshowartisten Christer Lindarws smala lycka var den perfekta kroppen, den flickiga, androgyna med långa snygga ben.

– Det lyste inte utklädd karl om mig när jag var ung och kunde köra barbent. En av nycklarna till After Darks framgång var min trovärdighet som kvinna, förutom Lasse Flinckmans humor och burleskerier. Innan jag blev ett känt namn satt folk och slog vad om huruvida jag var man eller kvinna.

Det är som att fälla ett fridlyst byte. En riktig tiotaggare.

Snart visste man, Christer Lindarws kön var odiskutabelt. Ändå fanns det män som tände på honom, som inte kunde motstå det kittlande, fascinerande med en man i glitterkort. Han berättar, nog finns det ändå lite stolthet i rösten, hur Jan Malmsjö en gång kysste honom mitt på mun efter en föreställning och förbannade att Christer var – just man.

– Jag blev rätt chockad. Mest över kyssen. Jan Malmsjö var ju min stora idol när jag växte upp.

Andra män har gått längre, mycket längre.

– Straighta män är dumma i huvudet. Det har vi många bevis på. När de ser en tjusig kvinna som inte finns men ändå står där framför dem, det vill säga Christer Lindarw uppklädd och uppsminkad – då förvinner allt deras förstånd från det här huvudet ner till det där.

Han pekar från skallen till skrevet, medlidsamt skakande på huvudet. Men ögonen lyser, för det är just de heterosexuella männen som lockat honom mest. Genom livet. Bland bögar finns en oskriven lag, får jag lära, att bäst av allt är att ragga upp en straight man.

– Det är som att fälla ett fridlyst byte. En riktig tiotaggare.

Och nu kommer boken där han avslöjar sina egna, privata kärleksaffärer med dessa tiotaggare? Nej, glöm det. Den som vädrar maffiga skandaler göre sig icke besvär, summerar han kort. Men han förstår ju vilken nyfikenhet som boken kommer att väcka, därför ringde han en av sina gamla lovers, undrade om hans namn kanske fick nämnas?

– Han är gift i dag, har barn – och är mycket, mycket känd. Hans fru vet om den kärleksaffär vi en gång hade, det är inget konstigt med den. Ändå ville han inte bli avslöjad. Det skulle bli ett för stort ramaskri, sa han.

Så det är inget namn du kommer att avslöja i en senare intervju?

Han tittar på mig, förvånat. Det är klart att han inte gör. Han verkar vara en sådan som håller ord, den som minns vad hans mamma en gång lärde ut. Säkert har någon ändå under hans 40 After Dark-år sett honom som diva, en primadonna absoluta.

– Men de som känner mig vet att jag står med fötterna på jorden. Är helt vanlig. Ärlig. Och rätt blyg privat. Kvinnoklädd och sminkad vågar jag göra vad som helst, som Christer Lindarw i kostym skulle jag inte ens våga hålla tal på ett födelsedagskalas. Jag skulle vara sömnlös i veckor före.

 

Boken inleds med hans barndom, det hör memoarböcker till. Mycket har han redan berättat, bland annat när han deltog i SVT:s Stjärnorna på slottet 2011. Som att han växte upp med en ensamstående mamma i en etta med kokskåp. En mamma som gav honom alla möjligheter, stöttade honom i allt. Som att sy byxor av ett blommigt gardintyg, spela teater eller åka konståkningsskridskor. När Christer i tonåren insåg att det var killar han tände på, blev det ingen katastrof. Vissheten var redan grundlagd; allt han ville och längtade efter var okej. Däremot blev det ensamt – i en liten stad som Eskilstuna. Ingen kände han som hade samma läggning. Fram tills han berättade för sin barndomsvän Benny – den förste som fick veta Christers hemlighet, och då vågade han inte ens säga att han var homosexuell utan mildrade det till ”bisexuell”.

– På en fest lite senare, efter att han supit sig riktigt jävla full, erkände Benny: ”Jag är likadan.”

Du hade aldrig anat?

– Aldrig. Men tänk om vi kunnat dela hemligheten, tänk så mycket mindre ensamma vi hade varit. Nu gick jag bara och väntade på att livet skulle börja. I Stockholm.

Christer Jonsson – som han hette innan hans föräldrar återförenades och gifte sig, då var han 17 år och tog sin pappas namn Lindarw – visste tidigt. Bara gymnasiet var avklarat skulle han dra till Stockholm. Jobba med kläder. Kom också in på Beckmans modelinje, som enda kille det året. Innan After Dark föddes och växte.

Att han gick ut offentligt med sin sexuella läggning, först långt in på 90-talet, hade många förklaringar. After Dark-gänget ville bli kända för sitt artisteri, inte som bögarna Christer Lindarw och Lasse Flinckman. Dessutom ville Christer skydda sin mormor, hon som säkert anade. Men de talade aldrig öppet om det.

– När jag berättade för mamma, det dröjde också, blev hon först ledsen. Trodde hon gjort något fel. Och talade om barnbarnen som hon aldrig skulle få. Sedan blev allt som vanligt, hon stöttade mig i allt och gladdes åt mina framgångar. Nästan mer än vad jag själv gjorde.

I Stockholms nöjesvärld visste man, förstås. Journalisten som var på väg att avslöja hemligheten hejdades av Christers sakliga: ”Om du skriver att jag är homosexuell, tar du då också ansvar för att jag inte blir nerslagen en kväll av någon raggare som får syn på mig?”

Vad hände?

– Killen skrev ingenting.  Det skulle också ha känts så fel om vi blivit de första offentliga homosexuella killarna. Inte hade det gagnat gayrörelsen, tvärtom hade det förstärkt folks fördomar. Jag sa en gång till en journalist att ska ni skriva om det här så välj en vanlig kille på ett kontor. Inte oss som jobbar i nätstrumpor.

 

Huset där After Dark låg är rivet sedan länge. I dag är David Bagares gata fri från glamour, där ligger Cancerfondens lokaler, ett gym och ett stort parkeringshus. Plus några strama husväggar. Jag går där en kväll, det är tyst, folktomt. Christer Lindarw går där också ibland, efter att ha parkerat sin bil. Hans minnen från kvarteret bubblar av skratt och glädje, alla sena nätter de jobbat färdigt och drog vidare till nästa party. Fortfarande är han den som helst inte lägger sig före gryningen, trivs bäst after dark. På 70-talet var livet en oavbruten fest, fram tills döden plockade en efter en i kompisgänget. Viruset först, förkylningar som aldrig gick över. Kilon som rasade, sår som aldrig läkte. Aids hade drabbat Sverige och i boken berättar Christer Lindarw om begravningarna som avlöste varandra. Ändå nådde sorgen inte fram, inte till honom vars liv snurrade som en discokula. Först när han såg Jonas Gardells tv-serie Torka aldrig tårar utan handskar sprängdes fördämningarna. Allt han gömt undan flödade fram. I boken berättar han:

”Jag grät över situationer jag kände igen. Jag kom nära de här människorna igen, och det blev lättare att prata om dem. Något släppte och jag kunde sörja. Medan allt pågick föste jag väl undan smärtan för att orka. ”

I våras dog Lasse Flinckman, som drog sig tillbaka för flera år sedan av hälsoskäl. Deras samarbete hade sina svackor. Christer Lindarw beskriver i boken hur Lasse Flinckman bytte loge, lämnade honom ensam med sina sminkgrejer, när konflikten var som värst. Men det var länge sedan. 1980-tal. Efter att Lasse flyttade till Skåne och öppnade ett kafé har Christer hälsat på varje sommar, hållit kontakten. Nu finns ingen Flinckman att ringa till.

Han säger det så lågmält att det knappt hörs – att det värsta med döden är dess oåterkallelighet. Att människor försvinner, för alltid. Lasse Flinckman i våras, hans mamma för
tre år sedan. Tomheten som blir kvar. Tystnaden. Särskilt för den som lever ensam. Och periodvis jobbar så mycket att vänner och bekanta räknar bort honom. Utgår från att han inte har tid för sällskapsliv.

– Jag får ringa runt och meddela när jag är ledig. Ändå är jag nästan aldrig bjuden på något, över huvud taget. Vi som står på scen, våra liv går ut på att roa er som lever de riktiga liven. Medan vi är som forna tiders gycklare på slotten, de som fick vara med på nåder eftersom de lockade folk till skratt. Man fastnar lätt i den rollen, är inte så mycket värd när gycklarnas afton är över.

Han försvinner ut till köksdelen, drar av lite hushållspapper och jag undrar om han gråter. Nej, nej, han tryckte bara ut en finne bakom örat.

– Det blöder visst lite.

Gud, vad härligt det var. Och tänk att vi lever i ett land där vi kommit så långt.

40 år med After Dark har inneburit mycket svett, mindre blod och tårar. Även om allt inte varit succé. Som årets Melodifestival där Christer tävlade med Kom ut som en stjärna – och kom på sista plats. Han erkänner att det var snopet att ”åka ut med första sköljvattnet” särskilt som Christer Björkman försäkrat att hans väg till finalen, eller åtminstone andra chansen, var given. Hans egen förklaring var att After Darks publik inte håller på med ”appar och sånt”. De ringer in sina röster, trycker inte tio gånger på blinkande hjärtan som ungdomar. Därför gick det som det gick.

– Jag sa det lugnt, som en analys. Ändå blev det en stor grej på löpsedlarna.

La Dolce Vita gick bättre, hamnade på en tredje plats i finalen 2004. Minst lika roligt var det han aldrig kunnat drömma om; att så många barn älskade låten. Klädde ut sig till Christer Lindarw och Lasse Flinckman i rosa och tyll på dagis. Mammor och mormödrar skrev brev och berättade om klädskapelser och barnslig lycka.

– Gud, vad härligt det var. Och tänk att vi lever i ett land där vi kommit så långt. Hade jag och några skolkompisar velat göra en La Dolce Vita-grej i volangklänning på min tid hade man skickat oss till skolpsykologen.

Några hann förstås bli besvikna. Som flickan han mötte, vars mamma berättade att där var en av killarna som sjöng La Dolce Vita-låten. Flickan undrade omedelbart: ”Men var är den tjocka dockan då?” Eller tjejen som såg honom privatklädd, i kavaj, och vägrade tro att han var samma Christer Lindarw som hon sett på tv.

– Till slut ville hon ändå ha nåt bevis så hon sa, uppfordrande: ”Ja, men sjung då!”

 

Plötsligt, mitt under intervjun, kommer en halv skolklass springande och ”lindarwet” tycks säkrat.

Plötsligt, mitt under intervjun, kommer en halv skolklass springande och ”lindarwet” tycks säkrat.

 

En symaskin har gått i gång längre in i lokalen, vana händer knattrar fram ytterligare en Supremes-klänning till nästa show. Applikation läggs till applikation, plagg efter plagg växer fram, stora”klädkyrkor” fylls på – innan de så småningom ska köras till Göteborg.

Och nu står du inför er sista?

Oj, det blev fel. Sista STORA, rättar Christer Lindarw. Han börjar bli röksugen, det känns att han tröttnat på mig för länge sedan. Åtminstone behöver en paus. Men först det där med sista stora produktionen, den som också ska ut på turné och lär vara avslutad först när han fyllt 65. Blivit pensionär på riktigt.

– Att trappa ner funkar inte i vår bransch. För varje år blir en show allt mer ansträngande. Både fysiskt och psykiskt.

Vi tänker tillbaka 20 år, inser att det var nästan nyss.

– Tänk sedan 20 år framåt, så fort de kommer att gå. Då är jag 83. Har jag 20 somrar kvar är jag glad. Jag förstår inte folk som klagar på vintern, bara hoppas att den ska gå fort. För mig får den gärna krypa fram. I den här åldern, vi måste ta vara på dagarna, timmarna.

Men innan dess … nej, nu måste han ha en cigg. Vi smiter ut i källartrappan, hans drömmar ekar i trapphuset. För det är klart att om någon skulle ringa och säga att de ville ha honom med i La Cage Aux Folles eller Hello Dolly.

– Då kommer jag. Med eller utan damkläder.

Men vänta, vad var det han egentligen sa, samtidigt som han fimpade cigaretten? Jo, att en dag kanske clownen tar av sin mask. Inte bara i Shirley Basseys This is my Life. En dag kanske han står där rätt upp och ner som Bert Christer Lindarw.

Mitt liv är blod och inget tidsfördriv.

Här är jag. Här är liv. Och jag ska leva!

 

Text: Karin Thunberg
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat i Tidningen Vi, nr 10/2016

 

Christer Lindarw
I passet står: Lindarv, med enkelt v.
Född: Den 3 mars 1953 i Eskilstuna.
Bor: I lägenhet på Lidingö.
Familj: Lever ensam.
Gör: Sveriges mest kända dragshowartist, ledare för After Dark.
Aktuell: Med memoarboken This is my life (Bonnier fakta) och med After Darks sista stora show This is it, premiär på Rondo i Göteborg i september.
Plagg han aldrig skulle ta på sig: Foppa-tofflor, trenchcoat, vadderad täckjacksväst, västkust-marstrand-look med vita brallor och seglarskor.
Bästa sminktips för kvinnor 50+: ”Enda skillnaden är att man fått fler fåror att fylla. För mig på scen gäller det att börja med täckande färg, sedan är det bara att måla på resten. Sminkningen brukar ta 1,5 timme. Också i dag, trots att jag ser lite killigare ut än när jag var som mest flicksöt och androgyn.”

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar