Politiskt

Lite väl familjärt

av Cecilia Garme

Politiska dynastier i demokratier – går det verkligen ihop? Kan man ”ärva” makt i ett folkvälde? Tja, se till exempel på USA och Kanada.

Hallå, vad är det som händer?

Nyss höll vi på Hillary, tidigare First Lady.  Och Frankrike kan snart få en president, Marine Le Pen, som har tagit över partiledarskapet efter sin far.

Vad pågår? Politiskt ledarskap ska inte ärvas, åtminstone inte i en modern demokrati. Hur var det ens möjligt att klanerna Clinton och Bush kunde dominera amerikansk politik i mer än två decennier? Eller att det under 2016 års valkampanj hördes röster om att Michelle Obama borde ställa upp nästa gång?

Och så är det då Justin Trudeau, premiärminister i Kanada. Statsmannamässig. Smart. Snygg. Och son till den förre premiärministern Pierre Trudeau, beskriven som ”Kanadas mest karismatiska politiker någonsin”.

– Det har säkert gynnat Justin. Man kan nog säga att han red på minnet av sin fars popularitet, plus att han är lite Kennedy-stilig. Men det var också så att han tog över det liberala partiet i en kris och var en sorts räddande ängel, säger Dag Blanck, professor vid Uppsala universitet i nordamerikastudier.

 

En karismatisk ledare? Frågan måste ställas.

För ledarskapsforskare betyder det inte att vara charmig i största allmänhet. Termen myntades i början av 1900-talet av sociologen Max Weber som urskilde karisma som en särskild källa till legitim makt, vid sidan av tradition och lagar.

– Karismatiskt ledarskap i klassisk bemärkelse utmärks av att anhängarna uppfattar ledaren som särskilt benådad eller åtminstone utrustad med exceptionella egenskaper och att de därför sätter stort hopp till honom eller henne. Det avgörande är hur människor uppfattar ledaren, inte ledarens egentliga personlighet, säger Charlotta Levay, ledarskapsforskare vid Lunds universitet.

För Hillary var det ju till sist mera stjälp än hjälp att vara gift med Bill.

 

Men politiska dynastier som bygger på karisma, i demokratier? Det är komplicerat.

– Att tillhöra en viss släkt kan säkert ge fördelar som inte har direkt med karisma att göra. Som kontaktnät, ”tyst kunskap” om politikens praktik, och en legitimitet som är av närmast traditionellt grundat slag, mitt i all modernitet, säger Charlotta Levay, men medger att det finns gränsfall. Som familjen Kennedy.

– De verkar ha en viss glans i mångas ögon. Något utöver det vardagliga, rationella nyttokalkylerandet, något som handlar om drömmar om ett bättre samhälle, att tjäna nationen och så vidare.

Därför lever drömmen om en Kennedy-ättling i Vita huset kvar i USA. Att en kult tar fart när ledaren är död är inte ovanligt, påpekar Charlotta Levay.

Men alla politiska dynastier handlar förstås inte om karisma, och dynastier är högriskprojekt. För Hillary Clinton var det ju till sist mera stjälp än hjälp att vara gift med Bill. Och hur lyckat var det att Jeb Bush siktade på att bli den tredje Bush i Vita huset på mindre än 30 år?

Dag Blanck tror att just släktskapet låg Jeb Bush i fatet. Liksom den enorma storleken på hans kampanjkassa.

– Det finns två tendenser i amerikansk politik. En handlar om ”rugged individualism”, otämjd individualism. Man ska komma från enkla förhållanden och vinna av egen kraft. Andrew Jackson var den förste presidenten av det slaget, senare kom Lincoln. Men så finns den andra tendensen: att en elit intar scenen och konsoliderar sig. Det gällde presidenterna John Adams och John Quincy Adams. Men de är, vid sidan av Bush, hittills det enda exemplet på att både far och son blir presidenter.

Men det finns ytterligare en faktor som spökar, och det är att USA har en president som inte bara är regeringschef utan också statschef och därför kläs i samma tjusiga mantel som europeiska kungar.

– Det skulle kunna förklara hur dynastier uppstår i amerikansk politik. Familjen måste vara med, särskilt hustrun. USA:s politiska kultur kräver det av en president, säger Dag Blanck.

Och det ironiska inträffade att dynastin Clinton besegrades av en otämjd individ som klev upp på scenen med sina barn i släptåg. Långt var det inte, steget från genombrottare till ättegrundare.

Trump själv uppfattades som en karismatisk ledare med ett särskilt uppdrag av många av anhängarna. Nu, när han har vunnit, tar han in sina närmaste på ledande poster – ett närmast traditionellt sätt att styra, påpekar Charlotta Levay.

 

Sverige då? Här dröjde det bara fem år innan den avgångne moderatledaren Gösta Bohman fick se sin svärson Carl Bildt ta över M-rodret 1986. Lite längre tid tog det för Anne Wibble att bli vad hennes far, den framstående nationalekonomen Bertil Ohlin, aldrig blev. Nämligen finansminister. (En kort sväng som handelsminister blev hans saldo i kanslihuset.)

Bertil Ohlin var å andra sidan ledare för Folkpartiet i 23 år, medan dottern Anne förlorade när hon kandiderade till samma post 1995.  Fredrik Reinfeldts fru Filippa var högt uppsatt moderat, dock aldrig i staten utan i kommun och landsting vilket partiet var noga med att understryka. Och det säger något om svensk politisk kultur.

– I Sverige är det nog inte någon politisk fördel att vara släkt med en tidigare statsminister, säger Dag Blanck.

 

I det socialdemokratiska partiet har just partiledarna aldrig kommit ur samma familj. Men släktkopplingarna på lägre nivåer har varit legio, ett fenomen som kartlades och kritiserades av författaren Anders Isaksson i boken Den politiska adeln 2002. ”Demokratin i dag har bara skalet gemensamt med gårdagens demokrati”, skrev Isaksson och menade att det inte längre var en tävlan mellan idéer utan handlade om ”kompetent management” där nätverk var avgörande.

Ändå finns det något nästan obegripligt fascinerande med tanken att framstående politikers barn ska gå in i politiken och göra skillnad. Hur ska man annars förstå att det blev näst intill landssorg i USA när presidentsonen John-John Kennedy omkom i en flygolycka 1999. Eller uppmärksamheten i franska medier 2014 när förre presidenten Mitterrands utomäktenskaplige svenske son Hravn Forsne kandiderade till riksdagen (för Moderaterna).

Lite prilligt, tycker vi nog i Sverige.

Återstår att se vad vi säger den dagen det dyker upp en ny Reinfeldt, Persson, Carlsson eller Bildt i riksdagsvalet.

Fotnot: Andrew Jackson, son till en bonde, blev USA:s sjunde president (1829–1837).
John Adams var USA:s andra president (1797–1801). Hans son John Quincy Adams var USA:s sjätte president (1825–1829). George HW Bush och sonen George W Bush var USA:s 41:a respektive 43:e president (1989–1993 respektive 2001–2009).

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels

 

Publicerat i Tidningen Vi, nr 2/2017

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar