Porträtt

Litteraturens inkastare

av Peter Fröberg Idling

På 1990-talet var hon klubbdrottningen som valde vem i kön som skulle släppas in. Nu beskriver Jessika Gedin sig som inkastare till litteraturen. Och dit är alla välkomna.

Till slut tycks hon, som är van att ställa frågor, ha ledsnat på att besvara dem. Mitt sista mejl, med ännu ett kompletterande spörsmål, lämnas obesvarat. Det är lite synd, eftersom jag själv tycker att det var en ganska bra fråga. Den löd: ”Hur skulle första meningen lyda i en roman där huvudpersonen heter Jessika Gedin?”

Måhända en märklig fråga i de flesta sammanhang, men inte när man intervjuar någon som säger sig vara skapad av ”kött och bok”. För flertalet klev Jessika Gedin in i den litterära offentligheten när hon vårvintern 2012 övertog SVT:s litteraturprogram Babel efter Daniel Sjölin. Men det går att bläddra bakåt många sidor i berättelsen om Jessika Gedin och litteraturen.

Vi kan ju börja med hennes farmor, Lena Gedin, som var en av landets första litterära agenter och företrädde exempelvis Thomas Mann. Eller hennes mormor ,Anne-Marie Fries, bankirdottern som stod förlaga för Madicken och var Astrid Lindgrens bästa väninna livet ut. Vi kan nämna hennes farbror, den legendariske förlagschefen och numer författaren Per Gedin. Eller för all del hennes mor, Lena Fries-Gedin, som översatt bland annat böckerna om Harry Potter. Eller storasyster Eva Gedin, som är förlagschef på Norstedts. Kusinerna icke att förglömma, litteraturvetaren David Gedin och översättaren Marika Gedin.

Jessika Gedin har dessutom själv ett förflutet i förlagsbranschen. Först på 90-talet tillsammans med Eva, när de var en del av uppstickaren Koala Press som initierades av det unga, hippa gänget bakom musiktidskriften Pop. Ett par av dem gick vidare och startade förlaget Modernista, medan systrarna Gedin fortsatte med förlaget Tivoli. Jessika Gedin har även översatt bland andra Douglas Coupland och skrivit om litteratur i Allt om böcker och Elle.

Så även om hon inte har en studentexamen, än mindre akademiska litteraturvetarpoäng, är Jessika Gedin trygg bland bokryggarna. Det kan ju annars vara autodidaktens dilemma, att man känner sig tvingad att kompensera för sin brist på formell bildning. Men Jessika Gedins förhållande till litteraturen framstår som lustfyllt och avslappnat. Ända sedan den tidiga barndomen har hon varit en manisk bokslukare.

Bilden av en bokgourmand bekräftar hon gärna när vi sitter i hennes snyggt inredda etagelägenhet, belägen i ett sekelskifteshus i nyrenässansstil i Stockholms innerstad. (Bokhyllorna är sorterade så att de viktigaste böckerna står längst in mot lägenhetens innersta vägg, tillsammans med ett par hyllmeter vinylskivor från tiden som dj.)

– Jag läser överallt, jag läser när jag ska natta mitt barn, jag läser i sängen, jag läser på muggen, jag läser på busshållplatsen. Jag tar hellre bussen än tunnelbanan, för att få mer tid att läsa. Förut, när jag väntade på en kompis på krogen, tände jag en cigarett. Nu plockar jag upp min Ipad och läser i stället. När jag var liten satt jag ofta i köket och läste, isolerad i bokens värld, men samtidigt var det oerhört skönt att kunna sänka boken och se på världen runt omkring mig. Jag tror att det är därför jag tycker så mycket om att läsa på bussen.

 

Jessika Gedin har också en prestigelös inställning till litteraturen. Gör ingen skillnad på högt och lågt (även det sedan barndomen, då hon i hemlighet läste sentimentala Allersromaner som hennes mamma såg som tidsslöseri).

– Jag tycker inte att man behöver vara så himla kinkig. Jag tycker om när litteraturen behandlas med stort allvar, men jag tycker verkligen inte att den bara ska behandlas med stort allvar. En bok är ju någonting du lever med, en bok är ingenting man behandlar med respekt och aktning, det är ju ett liv du ska kliva in i, det är människor du ska umgås med. Här måste man ju få gå in och avgöra själv om man trivs, om man känner igen sig.

Det är denna entusiasm för litteraturens alla fasoner och former som förde henne till vad hon beskriver som drömjobbet, att få leda Babel. Entusiasmen – och förmågan att entusiasmera.

Marie Nyreröd är Babels producent och minns när valet föll på Jessika Gedin som ny programledare.

– Jessika hade utstrålningen och personligheten, det vill säga den här tv-mässigheten som är så svår att sätta fingret på, och hon var väldigt litteraturkunnig. Hon kan dessutom tala om litteratur på ett sätt så att även de som inte är så intresserade blir sugna på att läsa boken. Hon är också på riktigt intresserad av litteratur och personerna bakom böckerna. Och det känns.

Det var nu inte första gången Jessika Gedin var aktuell för Babeluppdraget. Hon var kallad på audition redan 2004, (”tillsammans med resten av Kultursverige, jag tror att alla testade för det jobbet – författare, kritiker, programledare, skådisar”). Då gick det henne förbi, men det kan nästan ses som ödesbestämt att chansen återkom just när den så gjorde. Efter många år av dåligt betalt frilansslit hade Jessika Gedin oväntat sagt upp alla fasta uppdrag, sånär som Spanarna i P 1.

– Jag var ledsen när jag gjorde slut med alla mina jobb. Jag kände mig inte uppskattad efter förtjänst. Och jag var trött. Och besviken.

Bidragande var också att hennes förlag Tivoli, som låg under Norstedts paraply, inte hade ansetts tillräckligt lönsamt och därför avvecklats.

Och sedan kom det där telefonsamtalet från Babels Marie Nyreröd.

Men låt oss återvända till Jessika Gedins litterära skola, som inleddes vid köksbordet i Härnösand dit hennes föräldrar flyttat för att arbeta som gymnasielärare. Jessika Gedins far gick bort i cancer när hon var sex år, men familjen har förblivit en tätt sammanflätad enhet. De fyra syskonen har alltid umgåtts flitigt, trots att det skiljer 13 år mellan Jessika och äldsta syster Annika.

– Mitt självförtroende som läsare fick jag med mig hemifrån och alla diskussioner med mamma och syskonen. Jag har många vänner som är betydligt mer intellektuella och välutbildade, men som har sämre självförtroende som läsare och som jagar något slags bekräftelse. Jag har inget sådant behov av ett intellektuellt martyrskap, jag har varit privilegierad på ett annat sätt eftersom mitt läsande har fått frodas i något slags frihet.

 

När Eva Gedin flyttade till Stockholm i slutet av 80-talet följde den då 17-åriga Jessika snart efter och installerade sig i sin systers lilla lägenhet på Östermalm. Jessika säger själv att hon var ”oerhört pubertal och mån om min självständighet så som småsystrar är”, men Eva Gedin minns det annorlunda när hon tar emot på chefsrummet hos Norstedts.

– Jessika kände snart alla och blev klubbdrottningen. I de sammanhangen var jag alltid mer av ”Jessikas syster”. Min man hade en ateljé och vi gjorde så roliga saker där, vi hade fester och Jessika designade kläder. Jessika och jag skulle kunna bo ihop i dag också.

Eva Gedin bjuder mig att sitta i några låga, danskdesignade stolar av modell Cuba, ursäktar att automatkaffet bara är ljummet.

– Det är en sak som skiljer mig och Jessika åt. Hon är noga med kaffe, champagne och sådant som jag inte bryr mig så mycket om. Hon är makalöst bra på att njuta av det goda i livet. Hon är också jätteintresserad av kläder. Jag har använt henne som min personal shopper, när jag till exempel varit på Bokmässan och glömt packa något representativt.

Eva Gedin bekräftar att hon och Jessika alltid stått varandra väldigt nära, trots att hon är sju år äldre än sin lillasyster. Men också att deras litterära smak skiljer sig.

– Hon läser allt, jag är mer sparsmakad. Jag har nog alltid varit mer intresserad av lyrik än Jessika. Och jag är också intresserad av allt som hör förlag till, medan hon vill göra precis det hon är bäst på. Jessika jobbar fruktansvärt hårt, sätter ribban högt och är ingen som slarvar.

Vad är det för skillnad på den Jessika vi möter i Babel och Spanarna, och Jessika privat?

– Det är inte så himla stor skillnad. Hon är lite roligare privat. Det är ett gott betyg, att hon inte behöver förställa sig. Hon hade annars tidigt en förmåga att spela teater, jag minns en gång när vi var små och hon inte ville äta upp maten. Hon fejkade en hastigt påkommen magsjuka så väl att hon kräktes. Vad vi åt? Ja, det kan ha varit mammas falukorvssoppa.

Det tillbakavisas med emfas av Jessika Gedin själv ur hemmasoffan.

– Falukorvssoppan var något helt annat! Jag tror att det var köttbullar – min mamma gjorde spenatsoppa med köttbullar i, som det sedan var små hårda kulor i. Mycket obehagligt! Jag vill minnas att de ersattes med prinskorv efter kräkanfallet.

Men åter till världens roligaste jobb, det som programledare för Babel. Under åren har det gått från ett halvtimmeslångt reportageprogram till en dubbelt så lång talkshow inför applåderande publik. Den kommande säsongspremiären den 15 mars bjuder på några nya inslag men grundkonceptet ligger fast. Under våren ges det av tradition ut färre stora svenska författare, vilket öppnar för fler internationella gäster i de kommande programmen, exempelvis amerikanskan Lionel Shriver och ryssen Vladimir Sorokin.

Sedan säsongsavslutningen i december har Jessika Gedin varit ledig, eller mer exakt arbetslös eftersom hon inte är anställd av SVT. Veckor hon ägnat åt fritt läsande och att se ”jättemycket” på tv. Och till att baka.

– Bröd, kakor, pretzels, bagels, allt möjligt. Och jag är inte särskilt bra på det – det är inte en hemlig superhjälteegenskap. Jag är tvärtom ganska dålig på det, men tycker mycket om att göra det. Att jobba med händerna.

Under de hektiska månader Babel ligger i tablån hinner Jessika Gedin inte med så mycket annat än att läsa in sig på de författare som ska medverka, samt att skriva sina manus.

– Jag ägnar onödigt mycket tid åt att formulera det oerhört lilla jag ska säga. Jag lever ju mycket med Babel när jag jobbar med programmet. Därför är det tur att vi tycker så mycket om varandra på redaktionen, det har blivit mina vänner. Vi har väldigt roligt med varandra.

Det framstår som rätt avslappnat och oneurotiskt.

– Jag är oerhört glad för att jag framstår som oneurotisk. Det betyder att min skådespelarperiod inte var helt bortkastad! Men jag har prestationsångest hela tiden förstås. I synnerhet timmarna före inspelning då jag tänker att det här kommer aldrig att gå. Men sedan när det väl börjar är ju mitt jobb att få den jag intervjuar att glömma kamerorna, och då måste jag göra det själv också. Och vara i samtalet. Men hur jag känner är inte särskilt relevant. Babel handlar inte om mig utan om författarna.

 

Programmet spelas in på onsdagar, så arbetsveckan börjar egentligen på torsdag. Producenten Marie Nyreröd beskriver de första dagarna som lättsamma, men att koncentrationen skruvas åt ju närmare onsdagen de kommer.

– Dagen före inspelning har Jessika sin ”sur-tisdag” då hon koncentrerar sig på manus och inte vill bli störd av annat. Men hon är lika generös och omtänksam som alltid.

Har hon någon svaghet?

– Nej, men liksom alla skrivande personer som ska tala i tv finns det en risk att manuset blir för litterärt. Texten går bra att läsa, men kan vara svårare att förstå när den sägs, så vi får emellanåt förenkla.

Att Babel är avsett att vara ett program för alla genomsyrar arbetet. Jessika Gedin exemplifierar:

– Vi har till exempel prefixtvång på redaktionen – man får aldrig kasta ur sig ett namn utan att också presentera vem det är. Man får aldrig förutsätta att alla i ett rum känner till en författare eller person bara för att man själv tar det för givet. Det tycker jag är skitbra.

En folkbildande ambition, alltså?

– O herregud, att få vara folkbildande, det vore väl ljuvligt, det är det finaste man kan vara! Men det är lite som att säga att man är ödmjuk, det är inte en titel man kan ta sig. Det får andra säga, eller avgöra. Men jag tycker att det låter jätte-, jättefint.

Men det finns också en kritik från, vad ska vi säga, mer litterärt avancerat håll? Att Babel är för lättviktigt och fokuserar mer på författare än litteraturen.

– Det är ju tråkigt om man känner så. Men man kan ju alltid läsa en bok i stället för att titta på tv. Det är en sak att predika för de redan frälsta, något annat att jobba mer som inkastare till litteraturen. Jag tycker ju generellt att det är roligare att förmedla entusiasm än något slags självgott allvetande. Man behöver de goda bibliotekarierna, på olika platser. På biblioteken, som förespråkare för boken, men de behövs även i offentligheten. Jag vill vara en sådan offentlig bibliotekarie. I den bästa av alla världar skulle ju alla ha en bibliotekarie i sin bekantskapskrets, men så ser det ju inte ut. Än.

Att författaren oftast är i centrum är enligt Jessika Gedin en naturlig följd av den här inkastarambitionen. Det är helt enkelt lättare för en tittare att relatera till en person än en diskussion om en nyutgiven bok tittaren ofta inte själv har fått tillfälle att läsa.

Hon är också förtjust i intervjusituationen.

– Jag tycker att det är roligt att fundera över intervjusituationens dramaturgi och psykologi. Hur ser ett jämbördigt samtal ut? Hur får man en människa så bekväm att man kan ställa obekväma frågor? I synnerhet i en sådan onaturlig miljö som en tv-studio. Det är ju också olika från person till person. Är det till exempel bra om intervjupersonen får provsitta sin stol innan det är dags att börja prata? Det är också retoriskt osmart att gå in i en diskussion med den skarpaste frågan först. Ingen öppnar sig ju efter ett inledande ”hej”.

 

Jessika Gedins reflektion aktualiserar vår egen intervjusituation, där vi sitter i hennes vardagsrum. (Från köket hörs plötsligt en taltrast kvittra – det visar sig vara en väggklocka med fågelljud som Jessika Gedin har fått av sin naturintresserade mor i ett misslyckat försök att vidga dotterns bildning till ornitologins domäner.) Hon är nämligen inte lätt att komma in på livet. Det är inte att hon är främmande för att vara personlig, men det finns en tydlig gräns mot det privata. Medvetet eller omedvetet styr hon intervjun mot det allmänna i stället för att berätta något oväntat om sig själv. När det påpekas tycks hon nöjd.

– Jag är glad att du uppfattar det så, för jag har verkligen ingen integritet. Men jag har alltid haft skilda världar som jag lever olika liv i och jag trivs väldigt bra med det. Det vore torftigt om de bara vore en. Det är också en skillnad här. För mig som intervjuare som ska nå en författare finns ju en väldigt lätt väg att gå och det är genom litteraturen.

Okej, då gör vi ett försök med litteraturen. I din ungdom skrev du dikter, skriver du något nu?

– Nej, jag har faktiskt inte funderat på det sedan jag var 18. Jag har ägnat mig åt andra saker, som jag har tyckt varit roligare och som har passat mig mycket bättre. Det hör ju också till att jag läser så himla mycket, och det är tudelat. Å ena sidan finns det så oerhört mycket som är så bra, där jag känner att så där bra kommer jag aldrig att bli. Och så finns det så mycket som är dåligt och då blir frågan om det behövs mer medioker text i världen och om det är jag som ska bidra till den? Nä. Jag är inte heller så säker på att jag har något att säga till världen. Jag har rätt mycket att säga fläckvis, men inte till världen.

Vi bryter upp och mitt bombardemang av mejlfrågor vidtar, i ett försök att ställa de där frågorna hon så elegant undanglidit.

När så den här texten är så gott som klar kommer slutligen en ursäkt från Jessika Gedin för att hon råkat missa frågan om vilken mening romanen om hennes namne skulle inledas. Hon föreslår:

”Om jag ska komma att bli hjälten i mitt eget levnadsdrama, eller om denna roll kommer att spelas av en annan, är något som följande blad kommer att visa.”

En i sanning flott mening. Men den är inte hennes egen, utan hon vidgår i mejlet att hon har lånat den från Charles Dickens David Copperfield.

En personligt vald inledning, professionell, och inte särskilt privat.

 

JESSIKA GEDIN
Född: 1970, i Härnösand.
Bor: Vasastan i Stockholm.
Familj: Maken Pål Hollender, konstnär, dottern Isa, 10 år.
Gör: Programledare för SVT:s Babel, som har säsongstart den 15 mars. Radiopratare, krönikör, tidigare bland annat förläggare, översättare, dj och dörrvakt.

 

Text: Peter Fröberg Idling
Foto: Thron Ullberg

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar