Porträtt

Med laddad penna

av Josefin Olevik

Hur skyddar sig ett demokratiskt samhälle mot antidemokratiska krafter? Den frågan är central för Elisabeth Åsbrink, författare och ordförande i Svenska PEN. Vi träffar henne i Köpenhamn, där hon dansar på gatorna med sin nya själsfrände.

Köpenhamn erbjuder inget skydd mot de isande vindarna. Det ligger öppet. Vintersolen slår hårt på breda avenyer, man skyler sig och biter ihop.

Jag hukar och förbereder mig: tänker på mod, yttrandefrihet, förintelsen. Det är termer jag associerar med Elisabeth Åsbrink. Förra året skrev hon Augustprisnominerade fackboken 1947, år 2011 vann hon samma pris med Och i Wienerwald står träden kvar. Hon är ordförande i Svenska PEN som försvarar det fria ordet i världen och hon var en av de röster som hördes starkast i debatten omkring höstens bokmässa i Göteborg. Hon är tung, tuff.

Men det första jag möter är kärleken. Den guppar i Elisabeth Åsbrinks lockar och den häver sig i Joakim Jakobsens omsorgsfullt knutna slips. Den låter sig inte hindras.

– PO Enquist har sagt: ”Man borde gå direkt till tredje hustrun”. Jag håller med om det, säger Elisabeth Åsbrink från en varm och ombonad plats, mitt i nytrendiga Christianshavn.

Hon är tredje hustrun. Och han, Joakim, är hennes tredje make.

Jag trodde nog inte att jag skulle träffa mitt livs kärlek när jag var 47 år.

De sitter ofta mittemot varandra vid det som ibland är arbetsbord, där emellan köksbord, och skriver. De läser böcker och artiklar och refererar för varandra, så slipper båda göra samma sak. De ger varandra näring och respons.

– Det har varit en dröm för mig som jag aldrig trodde skulle inträffa, säger Elisabeth Åsbrink.

– Det är en gåva att ens partner förstår vad man håller på med, att man fullständigt kan gå in i sitt arbete när det krävs, säger Joakim Jakobsen.

Han är också journalist och författare och ägnar sig åt frågor som nationalism och den danska självbilden. De möttes när han intervjuade Elisabeth Åsbrink om hennes andra bok Och i Wienerwald står träden kvar. Ett år senare träffades de igen när hennes bok skulle lanseras i Danmark, och han ville diskutera kopplingarna mellan Breiviks manifest och hennes första bok Smärtpunkten. De diskuterade frågor som: Kan man ställa nazister på scen? Vad händer när man applåderar dem?

Båda hade barn, båda befann sig i andra relationer.

– Vi sågs, vi pratade, jag drack ekologisk ingefärsläsk. Det var allt, men ändå hade något hänt. När jag kom hem sa jag till min son att jag ville flytta till Köpenhamn för att läsken är så god där.

Det gick fort, och visst krävde det mod. Mod att våga välja.

– Jag trodde nog inte att jag skulle träffa mitt livs kärlek när jag var 47 år, säger Elisabeth Åsbrink.

 

Elisabeth Åsbrink slåss ständigt mot sentimentaliteten som vill in i hennes texter.

 

Så blev hon deltidsdansk. Precis som hon alltid varit delar av många olika kulturer och tillhörigheter med två föräldrar invandrade från varsitt håll. Danskheten var inte så dramatisk.

För de flesta svenskar kan den verka större. Danmark används gärna som ett motsatsexempel till Sverige, de har fetare wienerbröd och är bröligare på krogen, men speciellt handlar det om inställningen i flyktingfrågor. Medan vi har hållit tillbaka obekväma röster, har danskarna låtit den politiska retoriken spåra ur fullständigt.

Eller?

Vi har gått ut i den hårda vinden, vi ska strosa i omgivningen. Jag frågar om bilden stämmer.

– Vi svenskar har en märkligt stark avsky för Dansk Folkeparti fast vi själva hela tiden haft Sverigedemokraterna. Och SD har rötter i fascismen och nazismen, medan DF i grunden är ett missnöjesparti för skatter.

Danmarks självbild är: ’Vi är fria’. Sveriges självbild är: ’Vi är goda’.

Elisabeth Åsbrink låter trött. Som om frågan kommer upp för ofta och som om det finns något obegripligt i den starka antagonismen.

– Jag och Joakim har pratat så mycket om det här … De fördomsfulla bilder länderna haft av varandra i hundra år minst. Danmarks självbild är ”Vi är fria” och Sveriges självbild är ”Vi är goda”. Båda är falska men de präglar vår relation.

Hur skiljer sig integrationsdebatten åt?

– Det finns ju en inbyggd motsättning mellan en skattefinansierad, stark välfärd och en situation där många människor inte har jobb. När invandrare och flyktingar inte får arbete, uppstår en konflikt som vi inte riktigt pratar om i Sverige. Och då kan plötsligt SD ta över hela frågan med sin invandrarfientliga agenda. Här i Danmark talar man mer öppet om att alla betalar dyrt för sina förmåner, säger Elisabeth Åsbrink.

Är det så att vi i praktiken är mer rasistiska i Sverige, fast vi är livrädda för att benämna det?

– I det svenska samhället finns en stark rasistisk ådra, det var ingen slump att Per Engdahl – en av den europeiska fasciströrelsens ledare före kriget, under kriget och efteråt – var svensk. Danmark och Norge var tvungna att göra upp med nazismen, men vi gled vidare, slapp undan.

 

Vi går längs en stenlagd strandpromenad. På andra sidan kanalen ligger ”Den sorte diamant” och blänker kolsvart; det kungliga biblioteket med hypermodern arkitektur. Därifrån arbetar hon också ibland.

Vi pratar om yttrandefriheten, och vad som uppstod omkring bokmässan i höstas. När den högerextrema tidskriften Nya tider fick monterplats och en kännbar del av litteraturvärlden valde att bojkotta mässan. Elisabeth Åsbrink var en av dem.

Men hon ändrade sig.

I stället blev hon den som försvarade närvaron på mässgolvet allra starkast.

Vad hände?

– Det var jobbigt. Att ändra sig. Men jag fick plocka fram en slags grundprincip i samband med bokmässan och ställa frågan: Hur skyddar sig ett demokratiskt samhälle mot antidemokratiska krafter?

Elisabeth Åsbrink återvänder hela tiden till den frågan. Alla hennes böcker utgår på sätt och vis från den. Hon menar att faran ligger i ett auktoritärt grupptryck. Alltså att man inte vågar bryta mot gruppens åsikt, även om det finns en teoretisk rätt att göra så.

Vi tittar mer på varandras positioner i makthierarkin än lyssnar till varandras åsikter.

Varför tror du att det blev en så hätsk debatt mellan dem som valde att inte delta i mässan och dem som valde att stanna kvar? Alla var ju enade i motståndet mot fascism och högerextremism.

– Ett svar ligger i det som vi slarvigt kallar identitetspolitik. Vi tittar mer på varandras positioner i makthierarkin än lyssnar till varandras åsikter. Det är problematiskt för det offentliga samtalet, säger Elisabeth Åsbrink.

– Dessutom handlar det om ett slags intellektuell bekvämlighet, att många inte vill möta åsikter de tycker är obehagliga. Jag var med när P1 Morgon startade, jag var grön och orutinerad och ifrågasatte på ett möte någon vi bjudit in till studion som jag tyckte var knäpp. Då tittade programledaren Tomas Ramberg på mig och frågade: ”Ska vi bara ha med dem som har åsikter vi tycker om?” Det har jag burit med mig.

Var går gränsen då? För att släppa fram röster som till slut hotar demokratin?

– Jag tror inte det funkar så. När man börjar tänka ”Nej, inte den rösten, den är vidrig”, då tänker man fel. Vad som bekymrar mig mer är att det här samtalet är så tyst! Att vi inte pratar mer om vad som är bra för det demokratiska samhället.

Vi måste tina upp på nytt. Vädret kräver korta promenadintervaller. Vi beställer lunch på ett av Christianhavns kaféer, det ska vara trendiga kvarter med ett gott utbud. Men vi hamnar på ett trist ställe med halvsunkiga mackor och Elisabeth Åsbrink retar sig på felvalet. Livet är för kort för smaklöst bröd med trötta paprikaskivor.

Det är ingen överdrift. Elisabeths relation till livet hör nära samman med döden. Och den innebär en viss kompromisslöshet.

För tio år sedan kom döden till henne och satt på sängkanten en stund. Hon fick ett stressrelaterat syndrom (ulcerös kolit) som egentligen inte är farligt. Men det tillstötte komplikationer, hon tålde inte kortison, infektionerna avlöste varandra, en lunga punkterades och efter en månad och tre stora bukoperationer var hon och familjen beredda att ta farväl.

Hon är dålig på måttfullhet, Elisabeth. ”Du ska alltid överdriva”, sa en väninna, ”till och med när du blir sjuk”.

Hon överlevde. Hon fick börja om, träna upp muskler, lära sig gå, hade tid att tänka. För flera år sedan, i ett samtal med Lars Norén på Café Saturnus på Östermalm, hade han refererat Proust som en gång skrev ”Vi gör alltid det vi är näst bäst på”. Det var ett förfärligt citat. Hon hörde det en gång och kunde aldrig göra sig av med det.

– Jag ville alltid skriva böcker men jag var rädd för att vara en medelmåtta. Jag är högmodig. Så är det.

Men när livet plötsligt gavs henne åter, 42 år gammal, stod hon inte ut med att inte längre göra det hon hetast drömde om. Så hon satte igång och hon var ingen medelmåtta. Hon gav sig inte innan det blev så bra som det bara kunde bli. Nu reser hon runt i Sverige och världen och kan prata om sin senaste bok 1947 på heltid om hon vill. (Fast det vill hon inte, för då blir hon trött på sig själv.)

– Efter sjukdomsperioden blev jag så hungrig. Jag fick en dödsångest som övergick i en girighet på livet. Det har hållit i sig. Jag tror det var där jag och Joakim mötte varandra också, i den känslan. Vi vill att livet ska vara en fest.

 

Döden var inte obekant när den kom på besök. Han hade alltid funnits med, men mer som ett mörkt hål i släktträdet, eller som en trasig pusselbit i hennes dna.

När Elisabeths pappa György Fenyö flydde från Ungern 1956 med några vänner var de tvungna att ta sig över ett minfält. Den första kastade en sten innan han tog ett kliv. De andra följde i samma fotspår. Så kom de till Österrike, sedan vidare till Sverige och ett flyktingläger i Ramlösa. Györgys pappa och farmor hade mördats i kriget, att han var vid liv var en slump, en oväntad möjlighet.

György Fenyö träffade Sylvia, från London, med ett både protestantiskt och judiskt arv. De bodde i Göteborg och fick Elisabeth. Hennes familjetrådar slutade i tomhet, men man pratade inte om det, det var skamligt. Hon längtade efter att vara lång och blond och som barn låtsades hon att hon hade ett annat ursprung än det judiska. Hon sa att hon hade en farmor från Spanien, när kompisarna frågade varför hon var så mörkhårig.

– Jag gick omkring med en förnekelse under min uppväxt. Jag tror att det ofta är så för flyktingbarn, att man blir bärare av en erfarenhet utan att riktigt veta vad den handlar om. När jag var fjorton år läste jag boken Vita hotellet och den stack hål på min förklädnad, jag grät och skrek och slet sönder halsbandet med ett kors som jag bar om halsen. Den handlade om förintelsen. Då bestämde jag mig för att det var min plikt att göra vad jag kunde för att det aldrig skulle hända igen. Visst, det var väldigt stora ord från en 14-åring.

Föräldrarna fortsatte på många sätt att vara främlingar i sitt nya land. De separerade, Elisabeth bodde med sin mamma.

Det var inte bara krigsarvet som var svårt. Mycket var komplicerat för flickan som slukade poesi, själv författade sentimentala dikter, läste tidningen från pärm till pärm.

Hon som var hopplöst annorlunda på medelklasskyddade Adolf Fredriks musikskola.

Hon som prenumererade på Kvinnobulletinen och var övertygad feminist. Hon som inte visste vad blodpudding eller messmör var.

Hon som grät varje dag efter skolan.

– Jag var en väldigt ledsen person, tills jag kunde bestämma mer över mitt liv.

Elisabeth Åsbrink blir för första gången i samtalet trevande, tystnar. Går runt något jag inte ser vad det är. Så berättar hon att hon i en krönika i DN för några år sedan skrev om en flicka hon kände och om flickans mors återkommande perioder av sorg och ledsnad. Efter att den publicerats fick hon arga brev för att hon inte ingrep och skyddade barnet, inte anmälde.

– Det var min egen uppväxt jag beskrev. Så det är också jag, en som levt med den här mamman.

 

Elisabeth och Joakim tar alltid några danssteg när de passerar platsen för sin bröllopsfest.

 

Vi tar vägen tillbaka över Islandsbrygge, förbi kulturhuset där hon och Joakim Jakobsen firade sin bröllopsfest för tre år sedan. Innan han försvinner till jobbet på Weekendavisen den här förmiddagen dansar de på asfalten utanför huset. De har det som tradition när de passerar, påminner varandra om festen.

– Vi är intresserade av samma saker, säger Joakim.

– Fast du vill alltid stanna en halvtimme längre än jag i bokhandeln. Precis en halvtimme, svarar Elisabeth.

Dansar ni ofta? frågar jag.

– Ja, det gör vi. Här. I vardagsrummet,  på busshållplatsen, säger Joakim.

– Gärna till Lionel Richie, My destiny, säger Elisabeth.

 

You are my destiny
you are my one and only
You gave the joy to me
when my whole life was falling

 

Kärlekslyrik passar bäst när man är nykär.

Elisabeths lockar guppar när hon tittar på festplatsen. När Joakims barn bor hos sin mamma kan han åka till Stockholm och Elisabeth. Hennes barn har flyttat hemifrån så hon rör sig efter andra mönster, som litteraturfestivaler och föreläsningsturnéer.

Vi har två hem och två städer. Det är som en present.

– Vi har två hem och två städer. Det är som en present. I början kunde jag sakna vanliga tisdagar, men det gör jag inte längre. Vi har båda kört kärnfamiljslivet och nu kan vi sätta upp nya regler.

Sedan ett år tillbaka är Elisabeth Åsbrink ordförande i Svenska PEN (poets, playwrights, essayists, editors, novelists) och slåss för det fria ordet en stor del av sin tid. Skrivandet har hamnat på efterkälken. Hon lever i en ouppackad resväska.

– Jag ser det som ett slags samhällstjänst, som behövs i dessa tider.

Vi stannar upp vid en vacker skugga över rå cementvägg, hon tycker om det här hörnet av Christianshavn.

– Det finns ett begrepp inom judendomen, säger hon dröjande. Tikkun olam – laga världen. Och fast att jag inte är religiös eller med i någon församling är jag nog smittad av det. Att vilja lämna världen lite bättre än när jag kom.

 

Text: Josefin Olevik
Foto: Johan Bergmark

 

Publicerat i Tidningen Vi, januari 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar