Reportage

Medelhavet och Europas skam

av David Qviström

Nu har det hänt igen. En överlastad båt med flyktingar har kapsejsat på Medelhavet. 900 människor befaras ha omkommit.
Adal Neguse från Vällingby förlorade sin lillebror i en liknande olycka, den utanför ön Lampedusa i oktober 2013. På ettårsdagen av den händelsen publicerade vi ett reportage om Adal och om de kaotiska dagarna på Lampedusa efter katastrofen.
Texten var införd i Vi nr 10/2014. Med anledning av det senaste haveriet publicerar vi nu texten på nytt.

• • • • • • • • • • • • • • • •

”Jag känner ångest. Jag tycker att jag borde ha gjort mer för att stoppa honom, eftersom jag själv vet hur farligt det är. Jag ångrar att jag inte tjatade på honom att inte … Det är den känslan som gör mer ont än allt annat.”

 

Det har gått nio år sedan Adal Neguse, 40 år och född i Eritrea, kom till Sverige som kvotflykting. För ett år sedan skulle också lillebror Abraham, 23 år, göra flyktresan mot Europa och Sverige. Den slutade i det båthaveri på Medelhavet som skördat flest flyktingars liv hittills (Skrivet i oktober 2014. Reds. anm.). Abraham var en av dem som dog.

Nu är Adal på väg tillbaka till mardrömmen på Lampedusa. Trots att han, som han säger, inte ens ville pissa åt det hållet tills för ett par månader sedan. Ändå åker han, inbjuden till en minnesceremoni på årsdagen som ska sätta ord på katastrofen och försöka omfatta det obeskrivliga.

Det var under några oktoberdagar 2013 som tv visade raderna med liksäckar i Lampedusas hamn, och som den lilla italienska ön bara 113 kilometer från Tunisiens kust förvandlades till hela Europas dåliga samvete. Det var där och då vi först möttes, Adal och jag, trots att vi egentligen bor bara någon kilometer från varandra i västra Stockholm. Jag kom till Lampedusa som reporter, och där gick Adal håglöst omkring efter dödsbeskedet med en mobiltelefon som aldrig ville sluta ringa. Med en blick som hade det exploderat en bomb inom honom och bara lämnat sorg och tomhet kvar.

 

Ett år senare hemma i min soffa sänker Adal rösten och ser förbi mig när vi talar om olyckan. Skulden rider honom. Han visste mycket väl vad resan genom öknen och över havet innebar, han har själv gjort en sådan resa.

– Dagarna på Lampedusa var nog ändå den värsta tiden i mitt liv. Jag har gått igenom mycket, fängelse och tortyr i Eritrea, och min flykt över havet till Europa. Men du förstår, min lillebror … jag lämnade honom när han var åtta, nio år. När jag tänker på att han har sjunkit ner i havet är det den lilla pojken jag ser framför mig.

De senaste tjugo åren har fler än 20 000 migranter eller flyktingar drunknat på sin väg över Medelhavet. Alltså minst, för detta dödstal bygger på en sammanställning enbart av drunknade som medier har rapporterat om.

Drömmen är asyl och trygghet i Europa. Påfallande många av de som trängs i båtarna kommer också från länder i krig, som Syrien, eller från länder med välkänt förtryck av befolkningen, som Eritrea. Att söka asyl är en mänsklig rättighet – men för att kunna ta sin rättighet i anspråk måste man först stå med fötterna på jorden i det land där man önskar söka skydd. Länderna i EU beviljar inga visum till den besökare som kan tänkas söka asyl. Alltså måste den som vill söka skydd inom EU anlita människosmugglare och passera gränsen illegalt.

Att människor på flykt drunknar i Medelhavet är välkänt i Bryssel och har länge beskrivits som ett humanitärt problem, också före den ödesdigra veckan i oktober 2013. Samtidigt har drunkningsolyckorna pågått så länge att det nästan har blivit en tragisk normalitet som konsekvens av EU:s gränspolitik. Inget land är villigt att öppna legala och säkra vägar för flyktingar – tvärtom utmålas nivån av ungefär en asylsökande per 1 400 invånare årligen i EU ofta som hotfull massinvandring.

Så kommer de tolv oktoberdagarna med all sin nakna brutalitet.

Tre haverier. Minst 646 drunknade.

Först den 30 september. Utanför Siciliens södra kust tvingar en flyktingsmugglare eritreanerna ombord att simma i land. Tretton drunknar. Sist den 11 oktober. En båt med flyktingar från Syrien kapsejsar i vattnen mellan Lampedusa och Malta. 26 drunknade kroppar bärgas. De 212 räddade säger att mellan 480 och 500 fanns ombord.

Men den största enskilda tragedin hittills inträffar den 3 oktober med 365 drunknade. Och bland dem alltså Abraham, lillebror till Adal Neguse.

De båda tunisiska fiskebåtar som människosmugglarna hade köpt in närmade sig Lampedusa tidigt på morgonen den 3 oktober. Den första båten med fyrahundra passagerare upptäcktes och undsattes av den italienska kustbevakningen vid fyratiden på morgonen – men inte den andra, den med ännu fler ombord.

Nära land hade motorn havererat. Men trots att fiskebåten var överlastad och nu tog in vatten var det lugnt ombord – de såg ju ljusen från ön genom nattmörkret och förstod hur nära land de var. De såg också ljus från fiskebåtar. Eftersom radioutrustning saknades ombord kunde de inte anropa om hjälp. I stället försökte de ropa till de fiskebåtar de såg ljusen av ute till havs, och de signalerade med ficklampor. Men båtarna gav sig av.

Det var då kaptenen ombord kom på idén att tända ett slags nödbloss. Han tog en filt och dränkte in den med bensin. Elden flammade hastigt upp över filten och hans arm. Så han släppte den, och elden spred sig snabbt ombord. Flera hundra människor rörde sig samtidigt mot styrbord för att undkomma lågorna. Då kantrade båten.

Vid halv sju ljusnade det. En privatbåt upptäckte haveriet. Kustbevakningen kom strax innan båten slutligen sjönk. Runt om i vattnet såg de utmattade människor, flytande huvuden var det enda som syntes. Tillsammans med några privatbåtar lyckades kustbevakningen rädda 155 liv. Sedan var havsytan tom.

 

Jag intervjuade officeraren vid kustbevakningen som tidigt på morgonen tog emot larmet om denna andra flyktingbåt. Han och de andra hade lyckats rädda hundratals från att drunkna. Ändå var det som om enbart de vita uniformerna gav dem stöd nog att hålla sig upprätt – ögonen avslöjade att de helst ville fly vanmakten och vämjelsen, försvinna rakt ner genom golvet.

Jag minns också hur stilla det var på ön.

Man kan tycka att luften efter en sådan händelse borde fyllas av skrik, larm, varningsrop.

Borde.

I stället ett slags stillhet.

Jag menar inte avsaknad av läten och ljud. Det var som om vardagslivets vanliga larm krampaktigt försökte tränga undan närvaron av det fasansfulla. Vissa blundade helst. Nere i hamnen, alldeles invid de avspärrningar bakom vilka kustbevakningen och polisen, Guardia di Finanza, i vita skyddsoveraller och munskydd lastade av ständigt nya liksäckar, låg fortfarande eftersäsongens turistbåtar förtöjda. Där på däck rörde sig solklädda medelålders par med drinkar. Ur högtalarna pumpade musik. Aviciis Hey brother minns jag. Och kokosdoften från sololjan.

Kalla det handfallenhet inför katastrofen. Hellre det än likgiltighet. Men varför denna oförmåga att förhålla sig till fattiga, desperata människors fullkomligt meningslösa död? Är det vårt trygga välstånd som dövar oss och gör oss oförmögna att leva oss in i deras situation?

Dykare bröt ihop. Politiker grät framför kistorna. Alla lika tysta. Och i hamnen har en fiskare hissat en egentillverkad flagga på sin båt med ett enda ord: vergogna. Skam.

Våra ord är avpassade för dagliga samtal och för normalitet. Det finns helt enkelt inga fraser stora nog att rymma katastrofens avgrund. Öborna var rasade och vanmäktiga – liken hade spolats upp på stränderna i tjugo år, och först nu denna politikernas bestörtning! Bara gå ner i hamnen och se platsen där de gistna flyktingbåtarna med namn målade med arabisk skrift travats på hög! Ändå lämnade oförmågan att klä massdöden med passande ord bara tomhet efter sig. Därför denna förrädiska stillhet, denna frätande tystnad som kladdade sig fast i skinnet på mig och fortfarande sitter kvar, ett år senare.

 

Bara under den onsdag då Adal och jag satt på kaféet mitt på Via Roma, den lilla affärsgatan på ön, bärgade dykarna 43 kroppar.

Adal satt där med en kropp tung som bly och ögon av blankaste glas. Mobiltelefonen ringde ständigt – familjen måste få veta om han hade lyckats identifiera sin lillebror Abraham än. Han hade försökt. Under gårdagen hade han gått igenom bilder på 211 lik. ”Ingen kan förstå hur tungt det är”, sa han. Och nu, nu skulle han snart hem till Vällingby och jobbet som gruppchef inom hemtjänsten. Till de små tingens värld.

Han våndades.

– Jag har direktkontakt med åldringar och måste vara närvarande när de talar om sina blommor och hundar. Jag fattar inte hur jag ska klara det.

Sju av Adals åtta syskon har lämnat Eritrea, varav fem som flyktingar. Målet för Abrahams resa var de tre syskon som redan bodde i Sverige. Adal hade hållit kontakt med honom på resan genom Sudan, genom öknen och Libyen. På sätt och vis var valet av resväg en kostnadsfråga. Smugglarnas överfyllda båtar var det billigare alternativ som stod till buds för att komma till Europa. Hela resan den vägen kostar motsvarande 20 000–28 000 kronor. Ett förfalskat pass skulle visserligen ge en säkrare resa till Europa, men kosta 90 000 kronor eller det dubbla.

Det första Adal gjorde när han hörde på radio om båtolyckan var att ringa numret till smugglarna. De försäkrade honom om att allt hade gått bra och att Abraham var i Italien nu. Han insåg att smugglarna ingenting visste om olyckan. Så han kastade sig ombord på första flyg. Han kom fram vid midnatt dagen därpå och letade sig fram till flyktingcentret där de överlevande fanns. Han blev inte insläppt och fick ingenting veta. Först nästa dag, när han hade återvänt till flyktingcentret, fick han veta att Abraham inte fanns bland dem som överlevt.

När jag möter Adal går han längs Via Roma och talar med överlevande. Bland turisterna rör de sig i små grupper, unga pojkar alla likadant klädda i italienska sportoveraller som de fått på flyktingcentret. Adal ställer frågor om lillebror Abraham, vad som hände honom, var på båten han satt, och om någon mindes något han sa.

Till svar får han höra fler berättelser än han riktigt klarar av att ta in.

– Han där, han övergav sin lillasyster vid båten, säger Adal och visar på en pojke i tjugoårsåldern som strosar förbi skyltfönstren på andra sidan gatan.

– Om man jämför så är det många här som har en mycket värre sorg än jag …

17-årige Filmon, en annan av överlevarna, gör oss sällskap. Korthugget och lite blygt berättar han hur de över 900 passagerarna på de två båtarna föstes samman på lastbilsflak från sina olika gömställen i libyska Misrata och fördes till hamnen. Nästan alla var de från Eritrea, och de flesta unga. Ingen hade flytväst.

– Ingen vet exakt hur många vi var ombord på vår båt, men 530 ungefär, säger han.

När vi kommer till händelseförloppet efter branden blir Filmon mer fåordig.

– Jag vill helst inte tänka på det, säger han.

De simmade i timmar. De kämpade för att klättra upp på båten som nu låg med slagsida. Folk slet ner varandra för att rädda sig själva. Tredje gången Filmon kastades tillbaka ner i vattnet orkade han inte längre försöka klättra upp, så i mörkret grep han tag i något som flöt och försökte simma med andra handen. När det ljusnade insåg han att det var en kropp.

 

Samma dag kommer toppolitikerna på blixtvisit: EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, Sveriges kommissionär Cecilia Malmström och Italiens premiärminister Enrico Letta. En stund står de inför 280 kistor som ställts upp i lagerhuset i hamnen, varav ett antal små, vita, med en nallebjörn placerad ovanpå.

På torget har öbor i all hast sprutmålat ett lakan som får tjäna som banderoll: ”Med hänsyn till den senaste tragedin: åk hem politiker, ni bryr er ändå inte.”

Och efteråt? Utökad sjöbevakning. Mer samordnad gränsbevakning, också för att finna flyktingbåtar i sjönöd. Fast det var på gång redan innan. Inga beslut om legala, säkra vägar för flyktingar till Europa, men väl ett från svenskt håll framtjatat ökat antal kvotflyktingar till EU, drygt 30 000 fler. Fast det är klart, bara i Syriens grannländer finns över tre miljoner människor på flykt.

Och så symbolhandlingarna: de omkomna tillerkänns italienskt medborgarskap för att kunna hedras med statsbegravning. Alltså inte överlevarna, men väl de döda.

I brist på legala och säkra vägar fortsätter båtarna att komma över Medelhavet. I skuggan av Syrienkriget kom 75 000 bara under första halvåret 2014, vilket är lika många som under hela året i fjol. Enligt unhcr har runt 800 människor drunknat fram till i juli i år.

 

Ett år efter de tunga dagarna på Lampedusa sitter Adal hemma i min soffa och minns sin egen mardrömsresa. Inte minst hur mycket allt handlade om pengar. Människosmuggling är en oerhört lukrativ och välorganiserad kriminell verksamhet.

– Smugglarna köper båtarna från Tunisen. Det kostar mellan 10 000 och 15 000 dollar att köpa de här små träbåtarna. Sedan lastar de, i vårt fall var det 250 personer. Det var en träbåt på tolv meter, en vanlig fiskebåt. I vanliga fall kanske tjugo människor skulle få plats ombord.

Vad tänkte du när du såg båten och hur många som skulle ombord?

– Vi tänkte inte på det. För de flesta av oss var det första gången vi klev ombord på en båt. Vi visste inte om det var en båt för tio eller tvåhundra.

Var det någon som hade flytväst?

– Nej.

Var det någon som hade en telefon?

– Inte det heller. Men vi hade tur. Eftersom vår båt var ganska okej i förhållande till de andra båtarna, den var ganska ny, så ville smugglarna ha båten tillbaka. Därför hade de utrustat den med kommunikationsradio, så att de inte skulle bli gripna i Libyen.

Efter tjugo timmar till havs blåste det upp. Båten började fyllas med vatten. De öste med hinkar. Kaptenen, som Adal minns var från Syrien eller Irak, ville vända tillbaka. Men de vägrade, minns Adal, trots skräcken. De trodde att smugglarna bara försökte lura dem på deras 1 000 dollar var för överresan. Någon garanti gäller nu inte i människosmugglarbranschen, och de flesta ombord hade absolut inga 1 000 dollar till en ny överresa. Så trots att de var livrädda tvingade de kaptenen att styra vidare norrut. Vågorna växte till nästan sju meters höjd. Adal var övertygad om att de skulle gå under.

Det var kommunikationsradion som räddade dem. Förstå hur drömmen om Europa sker med livet som insats, tillägger han.

Jag frågar vad han egentligen tänker om den europeiska flyktingpolitiken.

Han sitter tyst ett ögonblick innan han svarar.

– Eftersom jag har gått igenom så mycket av förtryck i hemlandet har jag svårt att ställa krav här i Europa. Eller kritisera. Jag kom till Sverige, fick utbildning, fick lön och lägenhet. Det fick jag inte i mitt eget land. Så jag är alltid tacksam.

Jag har ställt samma fråga till Adal förut och fått samma svar.

Tacksam.

Att fly över havet
Det är en mänsklig rättighet att passera en gräns för att söka skydd undan krig, förföljelse, dödsstraff och tortyr. EU-länderna kom sommaren 2013 överens om ett ”asylpaket” med gemensamma regler för bland annat mottagande av asylsökande, hur asylskäl ska prövas, vilket land som ska ha ansvar för att pröva en asylansökan, och vilka skyddsskäl som ska ge uppehållstillstånd.Två saker reglerades dock inte. Dels finns ingen fördelning av antalet asylsökande till EU-länderna, vilket innebär att några få medlemsländer tar emot merparten av flyktingarna. Dels saknas lagliga och säkra vägar för asylsökande att komma till EU för att söka skydd.

Eftersom ingen får visum till ett EU-land om syftet med resan är att söka asyl måste en skyddssökande i praktiken anlita flykting-smugglare för att ta sig till ett EU-land. Många av de som nu kommer i småbåtar över Medelhavet har flytt från Syrien och Eritrea, och målet är oftast norra Europa och särskilt Sverige och Tyskland.

 

Text: David Qviström
Foto:  Johannes Frandsen

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar