Ledare

Medelmåttans revansch

av Sofia Wadensjö Karén

 

En granne springer flera maraton om året, en nära vän renoverar på egen hand ett sekelskifteshus till ett överjordiskt vackert hem, en kollega gör inte ett enda inköp utan total koll på hållbarhet och miljö, en släkting läser fyra böcker i veckan och en annan kompis börjar varje morgon med en timmes meditation …

Vad händer när vi kikar på dessa fem personer?

Jo, troligen noterar vi toppprestationerna hos alla fem. För att därefter jämföra med oss själva – och omedelbart känna oss som hopplöst misslyckade … på det mesta.

Additionsstress, kallas det.

Jag kommer att tänka på detta efter att jag läst intervjun med klarinettisten Martin Fröst (sidan 18), den erkänt bästa klarinettisten i världen.

Att verkligen vara världsbäst på något. En sådan märklig känsla, tänker jag stilla. Och blir bekräftad i det av Fröst själv också.

Märkligt? Ja.

Men eftersträvansvärt? Inte nödvändigtvis.

För att bli världsetta krävs fokus på bekostnad av spännvidd, specialisering framför bredd.

Annars är och förblir man en medelmåtta. Och vem vill räcka upp handen på den?

Jag kan börja. De allra flesta av oss är nämligen genomsnittliga (den primära definitionen av en medelmåtta – även om ordet i ett prestationssamhälle som vårt med tiden fått en lite annan laddning, den om att vara mindre framstående, slätstruken).

Nåväl. Vi medelmåttor klarar oss hyfsat och är i bästa fall någorlunda hyggliga på det vi pysslar med, vare sig det är i jobbet eller på fritiden.

Men jag tänker att vi – alla – åtminstone har en sak att lära av dessa världsettor.

För en plats i världstoppen inbillar jag mig är det ultimata tecknet på att du lyckats avhålla dig från all form av additionsstress. I stället för att jaga allt – och därmed inget – fokuserar världsmästaren på en sak. På så sätt når hen toppen.

Men vi som aldrig kan – eller troligen ens vill – bli världsbäst på något.

Vad återstår för oss?

Medelmåttans förnöjsamhet vore väl inte så tokigt.

Tänker jag.

För i jämförelse med världsettorna är jag en total katastrof på att till exempel rida dressyr, sköta en trädgård, uttrycka mig i skrift eller sjunga i stämmor. Men i jämförelse med de verkliga noviserna … ja, då är jag kanske plötsligt helt godkänd.

Och varför alltid jämföra sig med de som är bättre?

Nä.

I bästa fall är jag en genomsnittlig ryttare, trädgårdsmästare, skribent och körsångare.

En medelmåtta.

Och det räcker fint.

 

Text: Sofia Wadernsjö Karén

 

Publicerat i Tidningen Vi, mars 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar