Melissa Horn får Tidningen Vi:s Taubestipendium

Hon går sin egen väg

Sångerna är intima, nästan som om hon sjunger dem för sig själv. Ändå lockar hon en masspublik. Tidningen Vi:s fina Taubestipendium går i år till medieskygga artisten Melissa Horn.

En kvart efter avtalad tid kommer Melissa Horn in, ursäktar sig och säger:
– Jag är en sådan tidsoptimist. Jag som skriver det här är av samma sort och förstår. Men just i dag är det inte så mycket tidsoptimismen som att hon är inne i sin egen tidszon: vampyrtiden. I likhet med vampyrer är Melissa som mest kreativ på andra sidan midnatt.

Hon vaknar till liv när andra somnar, som människa, och framför allt, som låtskrivare.
– Jag sov till för en timme sedan, säger hon.

Det är torsdag. Klockan är 14.45. Den enas eftermiddag är den andras morgonkvist.
– Jag gillar när det släcks ner i alla fönster runt omkring mina och inte en jävel längre är vaken. Då känner jag mig … fri. Det är också då låtarna kommer, om de kommer … Jag kan inte sitta 9 till 5. För mig handlar det om att vänta in inspirationen. Den dyker oftast upp på nätterna, när telefonerna slutat ringa, när tv-programmen är över, när jag vet att jag är själv.

Det speglas också i Melissas musik. Den låter som det enda ljuset i en släckt stad. Som en person som sjunger till sig själv eller till en publik på en person.

Det finns musik gjord för att tilltala fullsatta arenor, tilltala massan, som vore den en enda stor kropp – Melissa Horns musik är dess diametrala motsats.

Den är, med ett ord, intim.

Men det är en intimitet som tilltalar många. På höstturnén i fjol sålde hon ut Cirkus fyra kvällar i rad.

På samma plats hade hon sex år tidigare debuterat i offentliga sammanhang, när hennes gymnasieskola firade tio år genom att hyra Cirkus i Stockholm och sätta upp en föreställning. Melissa framförde en låt – typiskt nog kallad Långa nätter – och på den fick hon skivkontrakt. Den är också titelspåret på hennes debutalbum från 2008.
– Det var den tredje låten jag skrev över huvud taget, säger hon.

Melissa har inte stått still i utvecklingen sedan dess, nej, men det hade gått utmärkt bra att stoppa in Långa nätter på hennes tredje och senaste studioalbum – Innan jag kände dig (2011) – utan att någon hade reagerat.

– Jag fann mitt uttryck väldigt snabbt. Jag gick på Viktor Rydbergs gymnasium i Stockholm och läste samhälle med musikalisk inriktning och då märkte jag direkt vad jag inte kunde göra. De andra wailade, sjöng jazz och allt möjligt. Jag kände mig så jävla dålig när jag skulle göra det. I gengäld blev det ännu viktigare för mig att sitta och sjunga med min gitarr. Och efter första låten kände jag: Det är det här jag kan. Det är det här jag vill.

En kärlekshistoria mellan henne själv, den akustiska gitarren och det skrivna ordet. Ofta är det någon fras som sätter i gång det hela. En bit text som får det att tända. Ibland kommer hon vidare. I bland läggs orden åt sidan för att dyka upp två år senare och få en helt avgörande betydelse i en annan låt.

Vissa sällsynta gånger sköljer låten över henne som i en enda våg.
– Det händer kanske en gång per år. Det är en jävla skillnad på att vara kreativ och att känna sig inspirerad. Ibland hamnar jag i ett läge där jag känner: Nej, nu har det inte blivit något på hur länge som helst och då skriver jag kanske några rader som i slutändan får vara med och till och med blir jäkligt bra. Men sann inspiration … Då kan en låt komma till mig bara så här, säger Melissa och knäpper med fingrarna.

Kungsholmens hamn, en av hennes mest älskade sånger, om den uppmärksammade dödsmisshandeln av 16-årige Riccardo 2007, är ett exempel. En sång hon senare fick framföra vid minnesceremonin i Oslo efter Utøya. Melissa hade skildrat oron, sorgen, ångesten, medlidandet, raseriet efter en tragedi, nu uttryckte hon känslorna efter en annan tragedi.

Hennes sånger är stora, de lever ett liv bortom de omedelbara förhållanden i vilka de kom till, de får förnyad innebörd över tid. En annan sak man slås av: frånvaron av förställning, att hon sjunger om hur det verkligen är med en röst som når ända in.

Jag nämner Om du letar efter nån som en personlig favorit. Den har en text som bränner till, i det att den radar upp egenskaper en kärlekspartner finner åtråvärda: tillit, ärlighet, någon som ger mer än den tar, kärleksbetygelser … ”Är det vad du vill ha?”, sjunger Melissa. Varpå hon alldeles i slutet delar ut en höger från ingenstans: ”Då ska du inte välja mig.”

Lite hade man kanske anat att det inte skulle sluta i livslång lycka av frasen: ”Om du letar efter nån som går att lita på/Om du letar efter nån som går att ändra på.”

– Jag har sällan eller aldrig skrivit om mig själv i jag-form om det inte också varit jag på riktigt, har Melissa sagt några minuter tidigare.

I skenet av det blir Om du letar efter nån frapperande i sin ärlighet. Hon målar en bild av sig själv som en person som parar total integritet med total opålitlighet …

– Ja, jag är inte helt snäll mot mig själv där. Men det kändes verkligen så när jag skrev den. Nej, jag hade inte krossat något hjärta då, jag var snarare rädd att jag skulle göra det. Det är en låt som betyder jättemycket för mig och en av dem jag skrivit i ett enda flow.

Melissa brister ut i skratt och säger:
– Ibland, och så var det med den här låten, tänker jag: Vad fan ska folk tro om mig? Ingen av dem jag känner har vågat prata om den … Men den var förlösande att skriva och sedan får jag verkligen hoppas att jag inte alltid är sådan, jag menar, det finns säkert folk som finner mig pålitlig.

När jag senare kommer hem och låter sången gå på repeat slår det mig: Men det här är ju samma grepp som Bob Dylan, en annan artist med akustisk gitarr och texterna i centrum, använder på sin klassiker It ain’t me, babe, att rada upp åtråvärda eller till synes åtråvärda egenskaper och sedan avsluta allt med: Om det är en sådan man du letar efter, gå och leta efter någon annan.

Kanske en tillfällighet. Kanske inte. Oavsett vilket förtar det inte särarten i Melissas text.

Men en sak är säker: via sin far fick hon från unga år i sig en rejäl dos av de stora 40-talisterna med gitarr på magen och texterna i framsätet: Bob Dylan och kompani.
– Jag har alltid tyckt att pappa haft fantastisk musiksmak och – ja, det har varit de gamla gubbarna som alla känner till.

Just när vi träffas är Melissa inne i en svår Joni Mitchell-period, ännu en artist av besläktat slag och ur samma generation, och hennes album Travelogue (2002).
– Bara Joni i en månad. Det är så jag lyssnar på musik. En platta går på repeat i veckor. Ibland bara en låt. Om och om igen. Folk runt omkring mig blir tokiga. Men jag vill stanna i känslan.

2012 års Taubestipendiat har även Evert Taube i blodomloppet.
– Mamma sa att hennes pappa, som var väldigt bra på att sjunga, bara sjöng Everts visor. Sedan var det inte så att mamma bara spelade visor hemma, men det är klart, som barn var jag med henne på en del turnéer och då spelade hon från Jämmer och elände (1978) och där fick jag vistraditionen i mig.

Jämmer och elände är ett klassiskt album med skillingtryck. Artisten är Maritza Horn.

På sina egna villkor och med sitt eget uttryck tar hennes dotter vistraditionen vidare.
– Jag blev överraskad, hedrad och jätterörd, när jag fick beskedet om Taubestipendiet. Mamma och pappa är jättestolta. För mig är det nästan: Vad har jag gjort för att förtjäna det här?

Som tur är finns det en jury som kan svara på det: ”Melissa Horn får Taubestipendiet 2012 för att hon med tidlös berättarlust och otidsenlig integritet skapat förnyat förtroende för den lågmälda visans kraft.”

Så här säger hon själv om ”den otidsenliga integriteten”.
– Jag har varit jätteosäker i många andra saker på vägen, men ända sedan det här drog i gång med skivkontrakt och så vidare, har jag varit bra på och bestämd med att säga nej. Jag har gjort några få intervjuer som i tryck speglat vad som blev sagt. Men jag har verkligen blivit ledsen många gånger också. Jag tror att alla kan relatera till det, att säger man ja till någonting som inte känns bra mår man jävligt dåligt efteråt.

Därför säger Melissa i regel nej. Men:
– Jag försöker samtidigt vara bra på att säga ja när sammanhanget känns rätt för mig.

I slutändan kommunicerar en artist – om hon eller han har något att säga i sin konst – bäst med sin publik via verket: sångerna. Därifrån kan lyssnarna ta historierna vidare själva. Så känner Melissa själv, när hon är publik.
– Jag fantiserar också om folk, Dylan och så där. Jag tänker mig att han lider, hahaha. Och det vill jag fortsätta tro. Därför vill jag inte läsa för mycket om honom. Jag vill ha kvar min bild.