Porträtt

Micke bortom myten

av Magda Gad

Mikael Persbrandts liv pendlar mellan toppar och dalar. Hur han ska kunna förmedla en sann bild av sig själv vet han inte. Därför är den här historien ingen avbön, inget bokslut. Här finns inga förnekelser av det som har varit, inga löften om framtiden. Kanske är det så nära sanningen om Mikael Persbrandt som man kan komma.

Joaquin Phoenix är en amerikansk skådespelare känd för roller i Gladiator och Walk the line. I filmen I’m still here, en dokumentär om honom själv, söker han efter kändisskapets mått och vikt. Vad blir kvar av mediebilden ”Joaquin Phoenix” när Joaquin själv inte vill spela med längre?

Det är en fråga som även Mikael Persbrandt har försökt greppa – vem Micke är bortom mediernas och publikens blick. I möten med journalister har han levt upp till myter, förväntningar. Han har kommit för sent, betett sig skamlöst, samtidigt förfört alla i rummet. I kulturmagasin berättat att han gått i terapi, blivit sams med sig själv, slutat dricka. Ka-pi-tu-le-rat.

Det här blir ingen sådan intervju. Den här fredagen har Mikael Persbrandt gått upp vid sjutiden hemma i villan på Älgö, kokat mannagrynsgröt till sönerna Igor och Lo, klätt sig i kostym och vit skjorta och kört in till Södermalm. Så fort han stiger in i lobbyn på Hotel Rival möts han av ögon som ser honom som något annat än en farsa. Att han knappt gör en gest hjälper inte. Han behöver göra lika lite som en granat med utdragen sprint för att dra till sig uppmärksamhet. Det är som DN:s teaterkritiker Leif Zern en gång skrev: ”Ingen kan stå stilla med en sådan intensitet som han.” 
Längre bort i lobbyn väntar managern Peter Jansson och agenten Camilla Nasiell. Mikael Persbrandt sjunker ner mittemot dem. Släpper en svart sopsäck mellan benen.

– Här ska ni få se, säger han och öppnar säcken med händer grova som treans sandpapper.

De har torkat ut, han har meckat och rensat avlopp. På vänstra handryggen är ett kors inristat i bläck, på den högra står det ”Glad”. Han gräver runt bland vad som ser ut att vara vvs-slangar, berättar att de hör till en motorcykel.

– De här måste bytas, säger han till sin manager. Sedan behöver en bil och en hund köras över till Sanna senare.

Sanna Lundell är hans särbo. Peter Jansson nickar och knappar in numret till en motorfirma.

Det var dagens roliga. Resten återstår: ett fåtal längre samtal med utvald press. Det som Mikael Persbrandt så länge försökt undvika.

När Joaquin Phoenix var liten förevigades han med en super 8-kamera. Ett klipp visas i hans dokumentär. Han är en smal pojke som simmar ut i en lagun, klättrar uppför ett vattenfall och står på en klippavsats med darrande ben. Först när han vågar kasta sig ut klappar hans pappa i händerna. I nästa scen är han en Oscarsnominerad filmstjärna som går på röda mattan, sitter med i talkshows och ler nervöst.

Nu sitter Mikael Persbrandt framför mig och ler. Vi har åkt upp till taksviten på Rival, ett stort rum med två paradbalkonger, soffgrupp, ett svart piano och konst på väggarna. För tre år sedan, när han senast medverkade i medierna, var han också med i pratprogram. Såg halvt road, halvt plågad ut i Filip och Fredriks Ett herrans liv. Kidnappades av Ingvar Oldsberg till Här är ditt liv.

– Jag tror aldrig att jag kommer finna mig tillrätta i intervjusituationen, säger han och reser sig lika hastigt som han satt sig.

Han öppnar ena balkongdörren, ser ut över Södermalms takåsar. Hänger av sig kavajen, hittar ett par barnstrumpor och en hundbajspåse i fickan, håller upp dem och garvar åt att det sammanfattar hans egentliga liv rätt bra.

– Det här med att bli intervjuad, det blir alltid fel. Det är dels en terapeutiskt situation, dels är det som att ge en hel kartong kokosbollar till en bulimiker. Du tittar på mig och lyssnar på mig. Får mig att sitta här som ett litet hanluder. Jag vill inte göra några personporträtt längre, jag känner aldrig igen mig. Jag skulle lika gärna kunna sitta här och ljuga. Bara hitta på ett liv. Det är ju så det blir i alla fall.

Varför tror du att det blir så?

– För att jag är skraj. För att jag aldrig blir nöjd när jag läser alla de här personporträtten som ska föreställa jag. Det är nog för att jag har dålig kontakt med mig själv. Jag kommer ihåg hur det var med super 8-kameror, när min morsas gubbe gick runt med en sådan där. Jag tyckte alltid att jag såg så konstig ut och att rösten lät konstig. Så känner jag med intervjuer.

Han flippar upp en snusdosa, trycker in en Ettan portion under läppen.

– Nu försöker jag återerövra mina privata rum. Jag har suttit och pratat så mycket tjafs. Jag tänker på skådespelare som jag inte vet så mycket om, men som jag tycker väldigt mycket om. Som Jack Nicholson. Jag tror aldrig han har suttit i en filmad intervju. När skådespelare snackar för mycket om sig själva förtar det karaktärerna.

Du menar att om folk vet för mycket om dig så ser de Mikael Persbrandt i stället för de roller du spelar.

– Exakt.

Men jag har hört att Jack Nicholson håller sig undan medierna för att han är blyg.

– Det är jag med.

Det knackar på dörren. Tre personer från produktionsteamet bakom Mig äger ingen kommer in – filmen som bygger på Åsa Linderborgs självbiografiska berättelse om en liten flicka och hennes alkoholiserade pappa Hasse, spelad av Mikael Persbrandt. De har med sig ett rosettprytt paket som de lämnar över till den hyllade huvudrollsinnehavaren.

– Jag fyller ju femtio nästa vecka, säger han smått generad när vi blir ensamma igen. Jag ska åka till Paris. Till Disneyland med mina pojkar. De brukar få välja vad vi ska göra.

I Mig äger ingen ligger fokus på kärleken mellan far och dotter, inte på supandet. Flickan är Hasses liv, utan henne har han bara jobbet som härdarmästare och spriten. Mikael Persbrandts gestaltning av den sårbara, ensamma mannen har av recensenter beskrivits som mästerlig.

– Det är inte ett missbruksporträtt, det är ett porträtt av en tid som har försvunnit, säger han själv. En tid som vi lever i ruinerna av. Det är ju Per Albin Hanssons ruiner vi står i i dag. Det är hemskt. Att äldre människor sitter ensamma i miljonprogram, bortglömda i förfelade förvaringsplatser. Tänk vad ovärdigt. Jag skjuter hellre mig själv.

 

Mikael Persbrandt växte upp i ett miljonprogram i Jakobsberg norr om Stockholm, under samma tidsperiod som skildras i filmen.

– 1960-talet var ett skede när bilarna var av tjock plåt, när människan landade på månen, när det fanns en tilltro. Jag är formad av det. Nu när jag gick runt i ett miljonprogram under inspelningen kände jag vemod. Man känner det i portuppgångarna, de raserade drömmarna, att det krökas mycket. Själv bor jag i en dyr villa ute i Saltis, då är det lätt att drabbas av vemod. Det följer skuld med att ha gjort en klassresa.

En geting flyger in genom balkongdörren. Han följer den länge med blicken. Lutar sig sedan tvärs över bordet, spänner de isblå ögonen i mig och säger med släpig röst:

– Säg till om jag ska döda den.

Vi bryter båda ut i gapskratt. Karaktären Persbrandt, den kan han.

Vad ville du säga om klass?

– Ingenting. Jag har inte uppdraget att tycka någonting om klass. Skådespelare ska vara tysta och vara bra skådespelare. Jag tycker att de bästa skådespelarna är de som håller käften. Allt man säger missförstås bara ändå.

Joaquin Phoenix går i sin dokumentär runt i mörkret och håller en monolog om sitt borttappade jag:
”Jag har fan fastnat i det här självpåtagna jävla fängelset där man skildrar karaktärer. Det är som hönan och ägget. Vad kom först? Sa de att jag var känslosam, livlig och komplicerad? Eller var det så att jag faktiskt var komplicerad och livlig och att de reagerade på det? Och jo, jag utnyttjade det på vissa sätt. Och det skäms jag för. Jag vill inte spela karaktären Joaquin längre. Därför har jag gått med på att göra den här dokumentären. Jag vill vara den jag är. Tyck vad ni vill. Hata mig eller gilla mig. Men missförstå mig inte.”

Det har tagit många år för Mikael Persbrandt att komma till den punkten där han skiter i vad folk tycker. Som ung skådespelare ville han ha bekräftelse av alla, kände sig utanför, ville in i gemenskapen. Hur han ska göra nu, för att visa sig själv utan att leva upp till myten om sig själv, det vet han inte. Inte bryr han sig heller.

– Jag hör nog till dem som kommer att trivas med andra halvlek. Man kan säga vad man vill. Man behöver inte manifestera sig för någon
annan. Men härifrån är det downhill, baby.
Det är nära döden nu.

Vadå, folk lever ju tills de är över nittio nu för tiden.

– Ja, men när jag var tjugo, då var jag inte glad. När jag var trettio, då var jag inte glad. När jag var fyrtio, då var jag inte glad.

Jaha, det är hela livet fram till nu då, som du inte varit glad?

– Jag sa ju det, att från och med nu är det bara downhill till döden!

Hur tror du att det kommer sig att du har levt ett liv som har gjort dig olycklig?

– Jag är diagnostiserad bipolär. Men medicinerar jag? Nej. Man blir så jäkla trött av medicinen, kan somna var som helst. Jag kan gå upp på
morgonen, skjutsa barnen till dagis, sedan måste jag lägga mig i baksätet och slockna. Det går bara inte. Den tar bort både toppar och dalar.

– Fast det här kan du ju inte skriva. Eller varför inte. Det är inget fel i att vara bipolär. Sedan kan de ju ha ställt fel diagnos förstås.

Bipolaritet förekommer i högre grad bland kreativa människor. Beethoven, Hemingway, Einstein och Picasso var alla bipolära. Jag ska just till att nämna det, när Persbrandt ställer sig mitt på golvet och knäpper upp översta knappen i skjortan. Och den näst översta.

– Det här börjar bli en saga … , säger han och fortsätter med resten av knapparna.

Han tar av sig skjortan, håller ut armarna, vänder sig om och visar ryggen där han har en stor tatuering av en riddare som kämpar mot en drake. En tolkning av sådana bilder är att draken inte gestaltar en yttre fiende, utan en inre. Det vill säga: Den fiende som är svårast att besegra är din egen demon.
På sidan av Mikael Persbrandts kropp står det ”Ur djupet ropar jag på dig Herre”. På armarna finns sonen Los lilla hand, Igors namn, Sannas, en sol … Jag måste ge honom rätt. Det är en saga skriven på huden.

Berättelsen om Joaquin Phoenix utvecklar sig till en närmast outhärdlig upplevelse. Han går från att vara en välkammad stjärna till att bli en tovig, nerrökt flopp som går ut med att han ska sluta vara skådespelare och bli rappare. Han hackar upp linor med kokain, har vidlyftigt sex, förödmjukar sina assistenter. Men i andra akten förstår man att det finns något som är ännu värre: Hollywood. En nedgången Joaquin Phoenix blir inbjuden till
David Letterman, som inser att kvällens gäst är deprimerad – och utnyttjar det genom att förnedra honom inför sin miljonpublik. Detta trots att det är allmänt känt att Joaquins bror River Phoenix, även han Oscarsnominerad skådespelare, dog kändisdöden i en överdos utanför Viper Room.

I Sverige tillhör Zlatan Ibrahimović och Mikael Persbrandt de kändisar som varit mest jagade av pressen. Zlatan har haft sina duster med Aftonbladet, som han säger ska ha övertygat en kvinna att anmäla honom för ofredande, och Persbrandt har stämt Expressen som på en löpsedel felaktigt hävdat att han var intagen på ett behandlingshem för akut alkoholavgiftning. Expressen fälldes. Mikael Persbrandt har själv jämfört sin utsatthet i medierna med Zlatans i ett sommarprogram i P 1. Men han skyller inte alla skandaler på ohederliga murvlar.

– Jag har gjort många fa-ta-la misstag, konstaterar han utan omsvep.

Just då knackar det på dörren igen. Den här gången är det fotografen Mattias Edwall med assistent och make up-artist.

– Hej, älskling, gullar Mikael Persbrandt med fotografen.

– Det är Allan Edwalls son, upplyser han mig.

Sedan vänder han sig till fotografen igen.

– Har du sett filmen? Den är för jävla bra faktiskt. Jag är nöjd.

Han håller upp ett glas så att det skakar, som när pappa Hasse i Mig äger ingen håller ett glas.

– Jag kan de där gubbarna. Männen som står med knutna nävar i fickorna. De knutna nävarna är inte i luften. Det är den svenske medelålders mannen för mig. Det är jävligt tragiskt. De måste ha så mycket att leva upp till.

Jag undrar om han inte inkluderar sig själv i den svenske medelålders mannen.

– Nej fan, jag är ett specialcase. Jag står utanför allt det där. Det har jag alltid gjort.

Men varför skulle du vara annorlunda än alla andra?


– Nej, det har du rätt i. Jag är likadan. Jag kämpar också mot demonerna. Liknöjdheten. Min största rädsla har alltid varit att tappa sugen. Lusten att gå upp på morgonen.

Går du fortfarande i terapi?

– När har jag sagt att jag går i terapi?

För tre år sedan när du var med i Tidningen Vi senast. Då sa du att du hade slutat dricka och blivit sams med dig själv.


– Det arbetet pågår än. Jag går inte i terapi längre. Jag gav upp. Det går inte att sitta och älta skiten längre. Men jag går på möten.


Hjälper det dig?

– Det hjälper mig att hålla mig nykter.

Återigen knackar det på dörren. Managern Peter Jansson och agenten Camilla Nasiell kliver in och frågar hur det går. Mikael Persbrandt tittar trotsigt på sin manager:

– Jag har redan sagt att jag är bipolär, alkoholist och narkoman. Och det tog bara en kvart så klädde jag av mig.

Peter Jansson svarar inte, han sträcker bara över sin telefon.

– Slangar, säger Persbrandt in i luren. Till en amerikansk racemotor. Ja, jag skulle höra om det gick i dag. Jag är själv lite upptagen med intervjuer inne i stan.

Motorintresset har han haft ändå sedan han bodde i Jakobsberg.

– Det är min hobby, racing. Det har fyllt många tomrum för mig när kameran stängts ner, när publikljuset släckts. Då när man bara har velat bli full. Att dricka har alltid varit ett sätt att självmedicinera, men nu har jag annat att fylla livet med. Barnen, motorer, sex. Jag seglar också. En trimaran, den är sju meter lång och fantastisk.

Vad känner du när du seglar?

– Jag blir rädd! När det blåser fem sekundmeter gör den 20 knop.


Tycker du om att vara rädd?

– Ja, hellre den känslan än ingen alls. Rädsla ger noradrenalin. Det är bra grejer. Kroppsegna droger.

Du nämnde barnen, vad ger det för styrka att vara far?

– Jag kan inte säga något bättre om hur det är att vara far än någon annan pastor i församlingen. Men jag tror att det har räddat livet på mig, om det var det du menade. Man får en anledning att fortsätta. Man återupptäcker kärleken.

– Men nu känner jag att jag säger för mycket. Jag läste en gång en intervju med Dennis Hopper när han gjorde återkomst och blev nykter. Det var när han gjorde Frank Booth i Blue Velvet. Då var jag ny på Dramaten och tänkte att så där vill jag vara. En mean mother fucker. Frank var ju en hemsk roll alltså. Det jag gillade med den intervjun var att den var ikoniserande, inte så personlig.

 

Make up-artisten ber Mikael Persbrandt sitta ner vid pianot, där hon dukat upp med penslar och puder. Han blundar. Hon stryker underlagskräm över hans ögonlock, ärret på näsan, de mjuka kinderna.

– Det är så jag vill ha det, fortsätter han, inte så personligt utan mer ballt. Jag säger nej till Abbe Bonnier när han ringer och säger att det är dags för mina memoarer. Ska jag göra det måste jag hitta en annan form för det. Det kan inte vara: ”1983 kom jag till Bergman och då sa han …” Fy fan vad tråkigt alltså.

Plötsligt snurrar han runt och säger:

– Det finns faktiskt en idé som är bra, men den är redan gjord. Den där dokumentären om Joaquin Phoenix, vad heter den nu igen … I’m still here! Den hade jag velat gjort! Han hittade ju bara på. Det konceptet förstår jag verkligen.

– Är det inte den där när han ser ut som en uteliggare och säger att han ska satsa på en rap-karriär? inflikar Mattias Edwall.

– Rapkarriär! ropar Persbrandt. Tänk om jag skulle sitta här och säga att jag ska åka till Amerika i morgon och satsa på rap!

När det kom fram att Joaquin Phoenixs avhopp från filmvärlden var fejk, och att dokumentären egentligen var ett slags wallraffreportage om kändiskultens baksidor, höjdes hans status som skådespelare. Hans gestaltning i I’m still here ansågs vara en träffsäker hämnd på Hollywood och en hyllning till alla trasiga konstnärssjälar. Kamerablixtarna slår i sviten. Mikael Persbrandt vänder sig bort från linsen.

– Nu när jag sitter så här kommer jag att tänka på en grej jag jobbade med i filmen. Margaretha Krook kom till mig efter någon pjäs, kanske Lång dags färd mot natt, och sa med skorrig röst: ”Du börjar bli bra Micke, men varför fan spelar du en face för?” Det tog några år innan jag fattade det där, att jag alltid spelade rakt mot kameran. Nu kan jag spela i profil, bort från kameran, bara låta en ögonfrans gå. Jag vill lämna så mycket som möjligt till betraktaren.

Som du vill göra i den här intervjun också. 


– Ja, får jag inte vara I’m still here så vill jag vara halvt bortvänd. Egentligen vill jag vara helt bortvänd, men jag förstår att du har ett uppdrag också, som journalist.

När vår tid har runnit ut blir Mikael Persbrandt eftertänksam.

– Ska du nu skriva så där långt tycker jag det är bäst att vi träffas igen. Du vet det där jag sa om att jag aldrig känner igen mig i personporträtt, det vore roligt att göra det någon gång. Vi gör det, vi sätter upp ett nytt möte.

Nästkommande veckor har jag tät kontakt med agenten Camilla Nasiell. ”Mikael är bortrest.” ”Mikael går inte att få tag på.” ”Mikael kan kanske träffa dig i slutet av nästa vecka.” Till slut får jag ett datum. En torsdag, lunchtid. Onsdag kväll klockan 20.31 plingar ett sms: ”Mikael har fått förhinder och kan tyvärr inte ses i morgon.”

Jag misstänker att han sitter hemma och gör vad han tycker att en bra skådespelare ska göra: håller käften.

 

 

Namn: Mikael Åke Persbrandt.
Ålder: 50 år.
Uppvuxen: Jakobsberg.
Yrke: Skådespelare.
Familj: Särbon Sanna Lundell, 34. Barnen Igor Edgar, 7, Åke Lo, 4, samt Sannas dotter
 Olga, 12.
Bor: Saltsjöbaden.
Aktuell: Spelar pappa Hasse i Mig äger ingen.
Är delägare i: Maximteatern i Stockholm, där han planerar att stå på scenen i en Strindbergpjäs hösten 2014.

 

Text: Magda Gad
Foto: Mattias Edwall

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar