Porträtt

Mikael Wiehe om mannen, och låten, som vägrar dö

av Mikael Wiehe

Den 16 september var det fyrtio år sedan sångaren och teatermannen Victor Jara mördades av den chilenska militärjuntan. Händelsen gav Mikael Wiehe inspiration till en sång som blivit märkvärdigt långlivad.
Här berättar Wiehe själv om låten som gett honom familj, vänner, medaljer – och en hel kontinent…

Det började egentligen med Bob Dylans sång om den mordiske John Wesley Harding som vid femton års ålder hade mördat fem män och som när han greps, 25 år gammal, enligt egen utsago hade dödat 44 personer.

Sången gav namn åt den skiva som Bob Dylan gav ut 1967 och fick mig att börja fundera på att skriva en låt om en konkret person.

 

Den 11 september 1973 tog general Augusto Pinochet makten i Chile genom en militärkupp, understödd av USA och kylskåpsföretaget ITT.

Det var en chock. Visst kände min generation till att USA hade stött kupper och diktaturer i Latinamerika tidigare, men att det skulle hända igen och igen och igen – det hade de flesta av oss inte förstått.

Jag tror att det var i dåvarande VPK:s tidning Ny Dag som jag först läste om mordet på teatermannen och trubaduren Victor Jara. Hur soldaterna som höll honom och tusentals andra inspärrade på Chilestadion i huvudstaden Santiago först hade torterat honom och krossat hans händer så att han inte skulle kunna spela ”sina förbannade kommunistsånger” och hur han sedan gick ut och deklamerade sin sista dikt för medfångarna innan han sköts ihjäl. (Läs t.ex. Joan Jaras bok Victor – en sång utan slut.) Här fann jag stoff till den sång jag så länge hade velat skriva.

 

Problemet var bara att jag egentligen inte visste någonting alls om Victor Jara. Däremot visste jag som tur var en del om Chile, efter att ha skrivit min ettbetygsuppsats i ekonomisk historia om landet där Salvador Allende 1970 hade blivit Latinamerikas första folkvalda socialistiska president.

Resultatet blev en sång som snarare är ett kulturpolitiskt manifest inspirerat av latinamerikanskt blomsterspråk, mina ekonomiska kunskaper om Chile och Simon & Garfunkels El condor pasa än en sång om personen Victor Jara. Låten blev färdig hösten 1974 och den första, mycket primitiva inspelningen gjorde vi hemma i Björn Afzelius lägenhet till en film om mapucheindianerna i södra Chile. Föga anade jag då att Victor Jara skulle bli den av mina sånger som starkast skulle komma att påverka mitt liv.

 

Engagemanget för Chiles sak var stort i 70-talets Sverige. Det bildades Chilekommittéer över hela landet, det gavs ut Chilebulletiner, det arrangerades stödkonserter och samlades in pengar.

I augusti 1973 försökte närmare tiotusen människor stoppa Sveriges Davis Cup-match i tennis mot Chile i Båstad. Vårt band Hoola Bandoola spelade in Victor Jara som baksida på en singel där låten Stoppa matchen var framsida. Skivan kom ut tre dagar innan matchen spelades och sjöngs i demonstrationståget.

Den 11 september 1975 var det stor solidaritetskonsert på Stockholms konserthus med Hoola Bandoola Band, Arja Saijonmaa, den chilenska gruppen Quilapayún och Victor Jaras änka Joan Jara på scenen. Tage Erlander och Olof Palme satt på första raden i salongen. Vi sjöng sången om Victor Jara och Joan Jara grät. Den socialdemokratiska publiken hyssjade på mig när jag talade om den svenska regeringens hyckleri när den under Allendes regeringstid vägrade importera chilensk koppar.

 

Under 1970- och 1980-talen sjöng jag sedan, ensam eller tillsammans med Björn Afzelius, Victor Jara på hundratals arrangemang. Vi spelade säkert ihop någon miljon kronor till stöd för kampen mot diktaturerna i Chile och andra latinamerikanska länder. Och vi fick så mycket tillbaka! Vi fick nya vänner, vi fick nya kunskaper. Världen öppnade sig för oss och vi drogs in i en kamp för solidaritet och rättvisa. En gång skulle Björn och jag spela utanför Växjö och hörde att en grupp chilenare hungerstrejkade inne i stan till stöd för de politiska fångarna i Chile. Vi åkte in och spelade för dem på eftermiddagen före konserten för att pigga upp dem lite. Men ärligt talat var det nog de som piggade upp oss mest. Vi blev så oerhört uppmuntrade, imponerade och inspirerade av deras kamplust och viljestyrka!

 

1988 föll Augusto Pinochet. Han ordnade en folkomröstning om sin egen förträfflighet och förlorade! (Se filmen No.) Och det första Björn, jag och våra chilenska musikervänner Julio och Marios gjorde, när skålarna var utbringade och champagnen urdrucken, var att ordna en stor konsert på Idunteatern i Umeå, där vi så klart spelade Victor Jara. Och för pengarna som blev över kunde Julio och Mario åka tillbaka till Chile.

Henry Engler, tidigare militär kommendant i Tupamarosgerillan i Uruguay, som kommit till Sverige efter fjorton år i fängelse, hade blivit en av mina nära vänner och översatte 1989 Victor Jara till spanska. Björn sjöng den för de politiska fångarna i Santiagos Centralfängelse vid sitt besök i Chile 1990.

Jag har sjungit om Victor Jara i Kuba och Uruguay, i Nicaragua efter den sandinistiska revolutionens seger och i Costa Rica tillsammans med Imperiet, där vi fortsatte att spela trots att fascistiska studenter stormade konserten och försökte slå ihjäl oss med långa järnrör. (Högerextremister i världen är sig lika…).

 

På en solidaritetskonsert i Sunne träffade jag min blivande chilenska fru (och ja, verkligheten överträffar ofta dikten och världen är alltid mindre än man tror; hon hade haft Victor Jaras fru Joan som lärare på balettskolan i Santiago). Och 1991 åkte vi tillsammans till Chile och besökte bland annat Victor Jaras grav. Han låg i en nisch i en mur på Centralkyrkogården i Santiago tillsammans med hundratals andra, de flesta ungdomar, som mördats av militären i september 1973. I Chile använder man ofta diminutivformen om något man tycker om och på alla gravstenarna stod det hälsningar till ”vår älskade lilla dotter” eller ”vår älskade lille son”. Det var mycket gripande.

Överallt var det fullt med chilenare som talade svenska och som visste vem jag var och kunde sjunga med i Victor Jara.

 

Jag har sjungit Victor Jara för Rigoberta Menchú, indianska från Guatemala, som fick Nobels fredpris 1992, och för Nelson Mandela när han fick fredspriset 1994. Jag har sjungit sången för Dalai lama och Kris Kristofferson. Jag har försökt få Joan Baez att sjunga den i engelsk översättning men hon tackade nej av pacifistiska skäl: hon tyckte inte om att sången skulle ”marschera med oss” i tredje versen.

När den spanske domaren Baltasar Garzón såg till att Pinochet arresterades i London 1998 för brott mot mänskligheten hoppades jag länge att den chilenske diktatorn skulle tvingas framleva återstoden av sina dagar i en mörk, fuktdrypande fängelsehåla längst nere i Towern, livnärande sig på unket vatten och mögligt bröd, och fantiserade om att jag då skulle sticka in huvudet i hans cell en gång i timmen och – som ett gökur – sjunga sången om Victor Jara. Dessvärre lyckades Margaret Thatcher få Pinochet frisläppt och jag fick nöja mig med att sjunga sången för min publik när jag berättade om vad som hänt Pinochet i London.

 

Millenieskiftet kom, och sången om Victor Jara fanns kvar på min repertoar …

När Ricardo Lagos, den första socialistiske presidenten i Chile efter Salvador Allende, installerades i mars 2000 var jag en av hans inbjudna gäster.

2003 – trettio år efter militärkuppen – döptes Chilestadion om till Victor Jara-stadion och jag var med och arrangerade 30-årsdagen på Folkets hus i Stockholm och sjöng Victor Jara.

2004 var poeten Lasse Söderberg och jag två av hundra personer i världen som fick den chilenska regeringens medalj till Pablo Nerudas minne för stöd åt det chilenska folket under diktaturen.

Samma år väcktes åtal mot den pensionerade översten i armén, Mario Manriquez Bravo, för att han beordrat tortyren av och mordet på Victor Jara.

2008, när starka folkliga rörelser förde vänstern till makten i land efter land i Latinamerika, fortsatte jag att sjunga min sång om Victor Jara.

2009 greps i Chile den soldat som gav Jara nådaskottet.

2011 var jag ännu en gång i Chile för att spela på det nybyggda Museet för mänskliga rättigheter där jag är representerad med singeln Stoppa matchen/Victor Jara och med den Victor Jara-affisch som konstnären Lasse Hejll och jag gjorde och sålde till stöd för Chilekommittéerna på 1970-talet. Museet, som Chiles första kvinnliga president Michelle Bachelet låtit resa, är ett storslaget monument över offren för Pinochetdiktaturen. I publiken satt Joan Jara, som ju nu är en äldre kvinna men som när jag besökte henne dagen efter visade sig på intet vis ha gett upp kampen för den bättre och rättvisare värld som hennes man gav sitt liv för.

 

Nu är det 2013 och fyrtio år efter kuppen i Chile står de åtta soldater som mördade Victor Jara inför rätta och jag spelar åter sången jag skrev till honom, den sång som har gett mig så många vänner, som har gett mig medaljer och erkännande, som har gett mig fru och familj, den sång som har tagit mig till en kontinent som jag gjort till min. En sång som har följt mig genom livet. En sång som jag uppenbarligen aldrig blir kvitt. Och numera vet jag också en hel del om Victor Jara.

 

Text: Mikael Wiehe
Foto: Daniel Nilsson

 

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar