Porträtt

Mild & vild

av Petter Karlsson

Naturbarn och söderhipster, vänsterradikalen som studerat på Handelshögskolan, blyg ensamvarg som står i strålkastarljuset. Skådespelaren Moa Gammel rymmer en mängd motsatser. Det verkar hon nöjd med.

Prinsessan Tuvstarr drar undan det blonda håret, tar sig en snus och berättar om känslorna när hon som tolvåring kammade hem rollen som Annika i Pippi Långstrump på Dramaten:

– Det kändes som om livet plötsligt öppnade sig. Som om det fanns en väg ut ur skolan, där jag trivdes så dåligt. Jag bara sprang längs gatan och skrek av glädje.

För sannsagan om Moa Gammel, vars breda genombrott kom i våras då hon spelade polis i Sveriges Televisions drama Jordskott, kan inledas på många sätt:

”Det var en gång en liten flicka som hade så svårt att sitta stilla att hennes föräldrar beslöt att placera henne i en teatergrupp.”

Eller kanske:

”I kungens stad bodde en mycket, mycket vacker tonåring, som dock allra mest gillade att ligga hemma och läsa tjocka böcker av Thomas Mann.”

Framför allt är det paradoxerna man slås av: Det jätteblyga barnet som själv travade i väg till Dramaten för att konkurrera med närmare 1 000 sökande. Feministen som i två år jobbade som fotomodell i Milano. Eller varför inte den vänsterradikala bruden som beslöt att plugga på Handelshögskolan, kapitalismens verkliga högborg.

Gäst hos verkligheten är bara förnamnet.

Eller kanske overkligheten?

För sällan möter man ett intervjuoffer som skickar ut så många motsägelsefulla signaler
och citat. Moa Gammel gör entré som en cool hipster på det balla söderfiket – bara för att berätta att hon snarare hör hemma bland tomtar och troll.

– Jag har alltid älskat folksagor. Speciellt de där grymma och svarta, innan Disney började måla allt i pasteller. Som liten älskade jag Marie Gripes bok Skuggan över stenbänken, sådana saker…

Kovänder sedan till en snabb utläggning om hur hon dagen innan varit i Danmark hos sin idol Suzanne Brøgger – men egentligen trivs bäst med finnar:

– Pappa är ålänning och jag märkte under inspelningen av Jordskott hur jag gärna hängde med det finska filmteamet. De har en humor och karghet som jag gillar skarpt. En fucking sisu som gör att man inte gnäller över småsaker. Man bara kör på.

Bara för att i nästa andetag gå loss i en hängiven hyllning av Sound of music och andra kvalitetsmelodramer:

– Jag fullkomligt älskar Lars von Triers Breaking the waves. Tänk att våga lägga in de där kyrkklockorna som ringer i himlen i slutet av filmen. Det blir ju som ett skillingtryck.

Och så ännu ett förbluffande lappkast innan kycklinggrytan ens har anlänt till bordet:

– Båda mina föräldrar kommer från landet. Litteraturen blev deras räddning, tror jag. De satt där i sina byar och läste böcker och drömde sig bort. Att jag heter som jag gör är en hyllning till Moa Martinson, of course.

Ja, ni fattar läget. Att samtala med en av våra nyaste och hetaste skådespelare är som Let’s dance i mörker. Ingen vet riktigt vart stegen ska föra.

– Du kan se mig lite som en haj. Klarar inte att ligga stilla i vassen. Måste hela tiden vara i rörelse. Om jag slutar simma, dör jag.

Det märkte redan mamma Evy och pappa Johnny, att dottern inte riktigt passade in i gängse norm.

– I dagens läge hade jag nog klassats som ADHD-barn. Jag var hyperaktiv, klättrade i träd, cyklade utför branta backar och rev ständigt hål på mina jeans och min collegetröja. En fullkomligt fri liten flicka. Många i min omgivning tyckte att jag var alldeles för högljudd, att jag borde lugna ner mig en smula. Speciellt som jag var flicka. Vilda killar har man alltid haft större förståelse för, men vilda tjejer bryter den sociala normen och hyssjas ner. Vi förväntas vara snälla och tysta. Mina föräldrar fick alltid höra: ”Moa är duktig, men hon tar för mycket plats.”

Hur reagerade de?

– Gudskelov lät de lät mig hållas. Trots att de själva var lugna personer, var de samtidigt barn av 1960-talet. Hade något lätt punkigt över sig. Trodde på fri uppfostran. Misstrodde auktoriteter. Så här efteråt misstänker jag att det räddade mig. Det påstås att konstnärers och brottslingars psyke ligger väldigt nära varandra och hade man försökt hämma eller tysta ner mig, kunde det nog ha gått åt helvete totalt.

Att sätta dig i en teatergrupp var ett genidrag?

– Ja, där fick jag kanalisera all den där energin. På dagis hade jag ritat på väggarna och dragit med de andra ungarna ut genom grinden. Alla fattade direkt att det var jag som låg bakom rymningen. Fast även på teatern fortsatte jag att göra lite som jag ville. Min första roll var som tomtenisse och jag var så fascinerad av de där paketen som låg under granen att jag började öppna dem. Och blev oerhört besviken när alla bara visade sig innehålla tomma kakburkar.

Fem år gammal provfilmade Moa Gammel för en roll i en teveserie av Lars Norén. Skötte sig så bra mot proffsen Lena Olin och Reine Brynolfsson att hon fick jobbet. Men föräldrarna backade ur i sista stund.

– De var nog rädda att Norén skulle vara för tung för mig. Själv fattade jag inte riktigt vad allting gick ut på. Men när jag många år senare träffade Reine Brynolfsson, kunde jag i alla fall säga att vi hade spelat mot varandra när jag var fem.

Jodå, även ett stjärnskott kan bli starstruck. Som när Håkan Hellström skulle besöka inspelningen av såpoperan Vita lögner.

– Håkans första platta hade blivit som en vän för mig. Jag bodde själv i Göteborg på den tiden. Spelade såpa på dagarna och traskade runt alldeles ensam på Hagas kullerstensgator om kvällarna. Kände inte en käft. När skivan släpptes blev jag omedelbart ett Håkan-fan. Jag hade snöat in på Morrissey tidigare; det är ju också musik för ensamma nördar. En blöt kväll hade tydligen Håkan lovat att komma och besöka inspelningsplatsen och fan vet om han inte hade sjömanskostymen på sig också. Jag bad kostymförrådet om att få se extra fin ut den dagen, men när han väl dök upp blev jag bara förlägen och gick och gömde mig.

Nej, det här hänger inte heller ihop riktigt. På andra sidan fikabordet sitter denna sommardag en 34-åring som tycks lika självklar och grundad som 1700-talshuset på andra sidan gatan. Ändå envisas hon med att tala om en ständig känsla av utanförskap. Koketterar hon?

– Sedan jag fyllde 30 skiter jag fullkomligt i alla sociala konventioner, det är sant. Men länge levde jag med en stark känsla av att inte riktigt passa in någonstans. Det märktes i mina yrkesval: receptionist, barnflicka, telemontör… Jag var en ständig betraktare. Anpassade mig hela tiden efter omgivningen. Var dessutom extremt blyg.

Är i själva verket de flesta skådespelare det?

– Ja, det tror jag. Vi gömmer oss bakom våra karaktärer; det är bara då vi känner oss riktigt trygga. Sedan går ridån ner och vi ska ut och ta emot applådtacket – och då blir vi blyga igen. Jag tycker själv det är en skitkonstig, obehaglig, nästan förhatlig situation att stå där och vara strippad på alla sina scenkläder och bara vara …

… Moa, igen?

– … Ja. När jag senast var i London för att marknadsföra Jordskott fick jag skriva autografer och det var samma känsla då. Jag vill bara skrika: ”Men hallå, jag är ju inte mera speciell än du!”

Så hur känns det att numera bli igenkänd på stan?

– Äh, det är väl ingen i Stockholm som någonsin erkänner att de känt igen någon från teve? Jo, kanske någon gång på någon fest. Någon på fyllan bad mig stoppa ner handen i en blomkruka.

Alla som såg slutscenen i Jordskott vet vad hon talar om. Ni andra kan nöja er med vetskapen om att Moa Gammel i denna ”svenska variant av Twin Peaks”, som recensenterna älskade att kalla den, söker ett försvunnet barn i ett skogslandskap som blir allt mer demoniskt och mystiskt.

– När regissören Henrik Björn ville berätta om stämningen han sökte, visade han mig John Bauers klassiska målning på prinsessan Tuvstarr. Det var ett magiskt ögonblick. Det var ju exakt den bilden jag hade som skärmsläckare på min dator!

Vad lockades du av i manus?

– Att det fanns någon i lämmellandet Sverige som vågade gå i en helt annan riktning. Det krävdes mod att göra något med en sådan fallhöjd som Jordskott. Jag menar, var Sverige verkligen redo för en vuxenserie där det förekom troll?

Men du var tillräckligt skogstokig?

– Jag tjatar hela tiden på mina föräldrar att de ska installera bergvärme i sommarstugan, så jag kan åka dit året runt. Älskar att vara ensam där ute och bara läsa och skriva. Ångest kan visa sig i många skepnader; själv blir jag översocial. Mår egentligen bäst när jag inte är så hyper, när allt är lugnt omkring mig. Suzanne Brögger konstaterade för övrigt att det dessutom blir billigare att bo på landet, för då slipper man en massa distraktioner i form av krogar, butiker och snygga kläder.

Sagt av en som alltså jobbade som fotomodell i Italien under två år. En tuff tid, enligt Moa Gammel.

– En vidrig tid. Det var som ett mänskligt pyramidspel. Man klev in ett rum med en lapp runt halsen, blev uttittad och bedömd. Alla modeller hade ätstörningar.

Du också?

– Jag har snarare alltid haft komplex för att jag har varit för smal. Saknade de där kurvorna som jag förstod att killarna gillade. Jag var väldigt sen med det här med pojkvänner. Som 19-åring tänkte jag att millennieskiftet i alla fall borde innebära en förändring. Att det var ett magiskt datum på något sätt. Men ingenting hände då heller, inget alls. Jag hade alltid en massa skitsnygga tjejkompisar som var de drivande och sociala. Jag bara hängde på. Till slut kom det ändå fram en kille och bad att få snacka med mig. Jag tänkte: ”Nu vill han bjuda ut mig!” I stället sa han: ”Du, din tjejkompis … vet du om hon har någon pojkvän?”

I dag är läget annorlunda. Moa Gammel har både fästman och en hel drös manliga beundrare.

Vilka egenskaper uppskattar du hos din partner?

– Att han är lugn, tror jag. Inte så lättprovocerad. Jag gillar att reta människor jag tycker om, vilket inte är kul om man är en lättkränkt person. Sedan älskar jag integritet; folk som vågar tycka annorlunda. I min bransch finns så många opportunister, som bara går med i det där lämmeltåget. Samtidigt behöver jag någon som inte hånler när jag berättar om en ny filmidé. Det är så lätt att bli nerskjuten av sin partner.

Har du själv upplevt det?

– En ung, blond kvinna som säger sig vilja driva egna filmprojekt är alltid ett öppet mål. Det är som om många tjejer föds till att bli vingklippta. Intervjun med Brøgger ska med i boken om kvinnliga genier som jag skriver, och gemensamt för nästan alla är att de blommat rätt sent. Killar är bättre på att bygga nätverk och kasta sig ut och testa saker de inte säkert vet att de klarar av. Kvinnor känner att de först behöver en utbildning, ett facit, en sorts godkännande.

Gäller det dig också?

– Ja, det var först när jag fick beröm av en manlig recensent, som jag tordes ta det på allvar. Som ung kvinna verkar man behöva en manlig riddare som dubbar en. Numera finns både min fästman och manusgänget som jag skriver ihop med; allesammans bra killar, verkligen superuppmuntrande: ”Wow, dina idéer är fantastiska!” Det är sådant vi alla behöver höra ibland.

Vad skulle du aldrig ställa upp på för att bli berömd?

– Tidningsomslag där förutsättningen är att jag måste tokle in i kameran. Kolla på dagens tidningar, hur män alltid får se neutrala eller seriösa ut, medan alla kvinnor alltid ska le så förbannat.

Är detta en viktig fråga?

– Det pågår hela tiden ett krig om vilket samhälle vi ska ha. Jag blir oerhört provocerad av Sverigedemokraterna, att ingen tycks ta miljöfrågan på allvar, att vi medvetet gått in i ett storebrorssamhälle. Eller att polariseringen ökar när det gäller kvinnor och män, stad och landsbygd, välfärdssamhället och ett Sverige där ingen längre lyssnar.

Nytt lappkast igen, alltså. Nu blir Tuvstarr politisk demagog; en socialist som minns hur hon lämnade första festen på Handelshögskolan när det skulle skrålas en parodi på Internationalen.

– Morfar blev krossad under ett järnrör på fabriken, när mormor var höggravid med mammas lillebror. Hon fick försörja sig genom att städa på ungkarlshotell. Även farfar var fabriksarbetare. Klart mina föräldrar fick med sig ett klassperspektiv hemifrån. Jag växte upp i Vasastan och på Östermalm i Stockholm, men det kändes alltid som att vara en inbjuden gäst.

Så varför sökte du till Handels?

– Jag ville verkligen gå in i den här världen med öppna ögon, men blev allt mera som en trojansk häst. Insåg hur fel de där liberala grundidéerna faktiskt är. Men jag lärde mig massor och när folk försöker förklara för mig – en ung, blond och till synes korkad skådis – att Anders Borgs ekonomiska politik var bra, kan jag slå dem i huvudet med mina kunskaper.

Vad är livets mening för dig?

– Att bry sig om varandra. Empati är en egenskap som känns väldigt mänsklig. Jag tror vi har fått den för att utveckla den.

Vad gör du för att koppla av?

–  Springer. Jag är mer spurtare än långdistansare. Spelade lite fotboll som ung. Var en rätt okej back, faktiskt.

Fler dolda talanger hos paradoxen Gammel?

– Jag är en jävel på att pricka ölglas med ihopknölade servetter. Det brukar imponera på killarna i baren.

Tuvstarr även som fotbollsspelare och krogunderhållare, alltså. Förvånad, någon?

 

Text: Petter Karlsson
Foto: Carl Thorborg

 

SKRIVER BOK OM KVINNLIGA GENIER
Namn: Moa Tuva Amanda Gammel. ”Efternamnet är åländskt och betyder gammal.”
Född: 1980 i Stockholm.
Familj: Pappa Johnny, svenskalärare för invandrare, mamma Evy, förskollärare, lillebror Jonatan som är prisbelönt tevefotograf, fästmannen Victor, webbdesigner.
Bor: Midsommarkransen, Stockholm.
Äter: Allt. ”Men jag är jättedålig på att laga mat.”
Dricker: Öl och champagne.
Läser: Minst fem böcker samtidigt. Just nu bland annat Suzanne Brøggers Jag och Naomi Wolfs Skönhetsmyten.
Tittar: Älskar att gå på eftermiddagsbio ensam. ”Gärna något smalt som Leviatan eller Timbuktu, men även nya Mad Max var en grym tripp. På teve blir det serier som Fargo, Arvet och Halt and Catch Fire och Game of Thrones.
Roller i urval: Annika i Pippi Långstrump, Dramaten 1992. Helena i Underbara älskade 2006.Eva Thörnblad i SVT:s Jordskott.
Aktuell: Med bok om kvinnliga genier (N&K) som bygger på hennes pod genier.org. Åker med på Tidningen Vi:s Teaterbåt den 8 oktober. Där kommer hon att spela in ytterligare ett avsnitt i sin omtalade podserie.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar