Elizabeth Mailer
Litteratur

Min far, Norman Mailer

av Ulrika Nandra

Det tog Elizabeth Mailer 25 år att skriva boken om sitt liv som dotter till Norman Mailer – den amerikanska litteraturens enfant terrible.
”Jag var tvungen att skriva för att läka ett djupt sår”, säger hon när Vi träffar henne i hemstaden New York.

Elizabeth Mailer möter med ett brett leende och öppnar famnen för en kram. Till skillnad från hennes fars genomträngande ljusblå ögon är hennes melerade, men den intensiva blicken har de gemensamt.

Vi har stämt möte på bistrokaféet Le Pain Quotidien på 21:a gatan vid Broadway i New York.

– Jag hade tänkt välja ett annat, mycket finare, ställe, men eftersom jag ofta sitter här och skriver kändes det mer logiskt, säger hon.

Hon är tacksam, näst intill lyrisk, över att äntligen få berätta. Hennes iver är nästan nervös, till och med ursäktande.

– Många gånger under livet har jag fått frågor om intervjuer, men jag har alltid tackat nej. Alla ville bara veta något mer om min far, jag kände mig osynlig.

Han gillade att framstå som macho.

Norman Mailer, den ikoniske författaren, debattören och journalisten, får nu sitt liv återberättat ur dottern Elizabeths synvinkel, genom hennes dagboksanteckningar under 25 år.

– Redan som nioåring ville jag skriva, men jag kände att det var ju min far som kunde det. Han var författaren i familjen, och att över huvud taget tänka sig en skrivarkarriär var omöjligt. Jag hade en annan bok på gång men när min far blev sjuk lade jag ner det projektet. Jag var helt enkelt tvungen att skriva den här boken, men det tog många år att hitta min egen berättarröst, säger hon.

– För att inte tala om alla år av terapi innan jag kände mig redo.

Under nära sju decennier dominerade hennes far den litterära scenen i Nordamerika. Få har som Norman Mailer skildrat 1900-talets USA. Han har skrivit om Kennedymördaren Lee Harvey Oswald, om Marilyn Monroe, om brottslighet, sexualitet och sina krigsupplevelser.

Som 21-åring, med en teknisk examen från Harvard, blev han inkallad som infanterisoldat i Stilla havet under andra världskriget. Erfarenheterna använde han i debutromanen De nakna och de döda, som handlar om vad kriget gör med unga män; om sadism, snusk och rivalitet. Romanen publicerades när Mailer var 25 år och blev en stor internationell framgång. (Olof Palme skrev en recension av boken i Svenska Dagbladet 1949 under tiden han studerade juridik.)

Mailer skrev flitigt: journalistik, biografier, essäer, dramatik och romaner, han gav ut ett fyrtiotal böcker, flera av dem har fått internationella priser. Vid sidan av kollegor som Tom Wolfe och Joan Didion utvecklade han under 1960- och 70-talen den litterära journalistiken, ”New Journalism”. Under 70-talet utmanade han feminismen och skrev bland annat den kontroversiella essän Könets fånge.

– Han gillade att framstå som macho, säger Elizabeth med ett försök till ett litet leende.

Under en känd debatt på Manhattan 1971 mellan Norman Mailer och feministen Germaine Greer, författare till Den kvinnliga eunucken, deklarerade Mailer att han var emot preventivmedel och abort och oroade sig för vad han kallade ”Womanisation of America”. Under 80- och 90-talen ägnade han sig åt stora romanprojekt om olika personer eller tidsepoker.

I november 2007 dog Norman Mailer, 84 år gammal, på ett sjukhus i New York.

 

Norman Mailer och Elizabeth Mailer

Far och dotter. ”De sista åren var han betydligt varmare och tillgängligare”, säger Elizabeth om sin pappa.

 

– Jag hade inte kunnat färdigställa boken om han inte hade fått läsa delar av det jag skrivit, berättar Elizabeth.

Allvaret som lägger sig över ansiktet under några sekunder vittnar om att arbetet gett henne en hel del vånda.

– Det var nog avgörande kan man säga, fortsätter hon. ”Vi har ännu en författare i familjen”, sa han. Och jag ska erkänna att det var en nödvändig bekräftelse för att kunna skriva den bok jag vill göra.

Men faderns död släppte fram en omvälvande ilska som hon aldrig tidigare känt.

– Åh gud, så mycket motstridiga känslor. Det var ett brett spektrum, men framför allt en djup sorg som gick ända in i mitt allra innersta.

Elizabeth tar en snabb klunk av sitt kaffe och fortsätter att beskriva sin far som en man full av paradoxer. Som ung kvinna parerade hon mellan alla de motsatsförhållanden han rörde sig mellan.

– Min far förkroppsligade begreppet paradox i allt – pragmatisk och storsint, engagerad och skrämmande, stöttande och utplånande.

Elizabeth har en examen i engelska vid Princeton University och har under åren haft en rad olika jobb, som lärare och biträde i bokhandel, och hon har skapat ett program för rehabilitering av äldre och strokepatienter. Men skrivandet har alltid funnits där.

– Det lossnade på riktigt när vi fick vår dotter. Tack och lov hade jag en man som tog ansvar och det frigjorde en del tid för mig att kunna skriva.

Vi pratar om skrivprocessen, som lika delar svår och lustfylld, men också om själva nödvändigheten.

Elizabeth och maken har arbetat ihop en förmögenhet, så hon kan nu ägna sig åt att skriva på heltid. Hon jobbar mest hemma i bostaden på Upper West Side, men allra helst på kaféet där vi möts.

Norman Mailers liv och författarskap var under många år kantat av personliga skandaler. Han var känd för sina orgier i droger, alkohol och kvinnor, var gift sex gånger och fick nio barn. Det kortaste äktenskapet varade en dag, det längsta, och hans sista, i mer än ett kvarts sekel, fram till hans död.

Konstnären Adele Morales var hans andra fru, och Elizabeths mamma. Och det är här såret hos Elizabeth uppstod. Förhållandet mellan Norman och Adele var redan från början stormigt, där båda drack och hade partners vid sidan om. En sen festkväll i november 1960 blev Mailer rejält berusad i hemmet på Upper West Side och högg Adele Morales med en kniv. Elizabeth var 14 månader och låg i sin vagga. Kniven trängde in bara millimeter från hjärtat.

Adele Morales överlevde och drog så småningom tillbaka polisanmälan, men skrev om händelsen i en memoar, The Last Party, som publicerades först 1997.

Elizabeth Mailers egna memoarer består av tre delar.

– Den ena delen är om min väg fram till ett accepterande av vad min far gjorde mot min mor, och förstå vilken relation han hade till henne, eller egentligen handlar det om att förstå dem båda. I de andra delarna gör jag upp med min relation till män och sexualitet.

– Du vet, pappa var så kritisk och dominant, mamma var ängslig. Båda var narcissister och utåtagerande vilket skapade en låg självkänsla hos mig – och vad gäller relationer och män blev jag avskräckt på många sätt. Jag var livrädd för att bejaka någon som helst kreativ lust, för att inte tala om män. Dem höll jag länge på avstånd.

Norman Mailer led av återkommande depressioner, och hennes mor fick senare i livet veta att hon var bipolär.

Samma dag vi möts infaller hennes mors 90-årsdag. Vad säger modern om att Elizabeth skriver en bok om exmaken som knivhögg henne?

– De hade ju ett på och avförhållande, och så småningom ebbade min mors ilska ut och hon gick vidare. Hon var först tveksam eftersom hon tyckte att min far inte var bra mot mig och mina syskon, men samtidigt trodde hon på mig och mitt skrivande. (Bara några månader efter vårt möte i New York avlider Elizabeths mor. )

 

Vi tar en taxi några kvarter längre ner på Manhattan, till West Village. Elizabeth växte upp i olika delar av New York, men det är just huset i West Village som hon vill visa upp.

I bråken hamnade jag mitt emellan.

West Village är som en oas med de breda avenyerna bara ett stenkast bort. Gatorna kantas av vackra stenradhus och storvuxna träd, här och var ligger små kaféer och restauranger.

– Här bodde vi, säger Elizabeth och pekar på en port på Perry Street, nära den omsjungna Bleecker Street.

– Och där är lekplatsen där jag lekte, fortsätter hon och undrar om vi kan gå dit en stund.

Elizabeth, som annars pratar mycket och fort, stannar upp och sveper med blicken över kvarteret.

– Så länge sedan jag var här … Jag har blandade känslor från den här tiden. Jag minns festerna, det var alltid mycket folk hos oss. Det var perioder när det var lugnare och bättre, men i bråken hamnade jag mitt emellan. Min mamma och pappa var lika temperamentsfulla. Det är en förfärlig känsla av sorg som infinner sig just nu. Jag minns hur vi barn skulle foga oss och inför pappa fick vi aldrig bli arga, vi skulle alltid visa vår bästa sida, fortsätter hon.

Elizabeth är i slutfasen av sin bok, men än är inget utgivningsdatum klart.

– Jag är så noggrann och vill skriva om och skriva om, men min agent tror på mig – ibland mer än jag tror på mig själv.

Skrivprocessen har varit vad hon beskriver som ”en känslomässig berg- och dalbana”. Boken bygger på anteckningar och dagboksnoteringar sedan 25 år tillbaka. Arbetstiteln, A Knife Falls From The Sky, är uppenbar och vittnar om hur Mailers attack mot modern skapade ett djupt, metaforiskt sår i Elizabeth. Hur kan man älska sin far efter en sådan händelse? Och hur lever man med skulden att älska sin far trots det han gjort? Frågor hon ställt sig under stor del av sitt liv.

– Boken handlar om förlåtelse, försoning och den svåra vägen fram. Jag gör detta främst för min egen skull, för att jag ska kunna bli hel. Titeln kom till mig när jag var i en meditationsgrupp i New York 1986. Under meditationen var det en bild som återkom hela tiden: kniven. Men känslan handlade inte längre bara om det som hände min mor. Den här kniven var symbolisk. Efteråt kom en djup insikt i mig som skar genom kropp och sinne.

Hon beskriver sin far som frånvarande, ”en snäll man, men fullt upptagen med sig själv”.

Jag frågar Elizabeth om hon verkligen menar ”snäll”.

– De sista åren var han betydligt varmare och tillgängligare. Ett av de bättre karaktärsdragen var hans generositet.

Men det var inte lätt att vara barn till en man som så många såg upp till, skyndar hon sig att lägga till. Ja, det var ju det där med kontrasterna.

– Och ständigt nya kvinnor att dela honom med.

”Jag var rädd för flera av hans kvinnor.”

Elizabeth pratar om hur Norman Mailers manlighet var ett inbyggt patriarkat som letade sig in i det ”kvinnliga psyket”.

– Vi barn var där, men han ägnade sig inte åt oss och jag fick tidigt känslan av att vara osynlig. Ingen var intresserad av oss. Som liten var jag dessutom rädd för flera av hans kvinnor.

– Min far anammade Hemingways machoideal, han behandlade mig som en pojke och jag fick en känsla av att han inte gillade flickor. Senare uppfattade jag det som ett förakt, men mest tror jag att han inte litade på kvinnor. Min stora lärdom av detta är att patriarkatet inte blir en fiende för oss kvinnor förrän vi internaliserar det i vårt allra innersta och börjar tvivla på oss själva.

När Norman var hemma höll Elizabeth och hennes syskon igen. Det gällde att vara väluppfostrad.

– Jag ville verkligen att han skulle tycka att jag var en fin flicka. Det blev lite av en tävling bland oss syskon om vem som fick hans uppmärksamhet.

Elizabeth tystnar och ögonen tåras.

Elizabeth Mailer

Elizabeth Mailer på kaféet där hon skrivit stora delar av sin bok.

Precis som hos många andra kvinnor med frånvarande fäder, finns även hos Elizabeth ett molande behov av bekräftelse som jagat henne och skapat oro och vilsenhet. Först vid Mailers dödsbädd fick hon det hon längtat efter.

– ”Du är väldigt begåvad”, sa han. Men jag var vuxen då och hade önskat att jag fått höra det när jag var yngre.

Elizabeth berättar om hur hon större delen av sitt liv känt sig hämmad.

– Jag ville på djupet förstå hur min far kände för kvinnor och hur han såg på kvinnor, hur han uppfattade det feminina, hur han såg på mig som kvinna, och hur och om han var kapabel att älska kvinnor. Eller hatade han kvinnor? Ibland förstår jag inte själv varför jag varit så fokuserad på detta.

Elizabeth var inte ensam om dessa funderingar. När Norman Mailer avled 2007 hade de största tidningarna runt om i världen nekrologer, och beskrivningarna av honom ligger nära Elizabeths egen bild av sin far. Brittiska The Guardian gick däremot längre än de flesta i sin tolkning av honom och hans gärning: ”Han hatade auktoritet, homosexualitet, kvinnor och helt klart även sig själv … Han utnyttjade 60-talets rebelliska atmosfär för sin egen del som en täckmantel för en livslång karriär som marknadsförare av sig själv.”

– Av oss barn utmanade jag honom nog mest, kanske för att jag hade mest ilska. Men jag har äntligen tillåtit mig att släppa taget om den där händelsen. Till slut kunde jag faktiskt förlåta min far för vad han gjorde mot min mor och förlåta min mor för att hon lät det förstöra för henne och att hon lade en stor börda på mig och min syster. Bara skrivandet kunde läka detta djupa sår jag burit på så länge.

 

Text: Ulrika Nandra
Foto: Anna Schori

 

Publicerat i Tidningen Vi, nr 3, 2016

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar