min-svensklarare-01-tidningen-vi-2016-02
Porträtt

Min svensklärare & Raoul Wallenberg

av Anna Gidgård

Anna Gidgård kunde inte glömma sin gymnasielärare i svenska. Hon som var så inspirerande. Och så mobbad.
Efter 30 år tog Anna kontakt – och fick höra en osannolik historia om krig, civilkurage och en aldrig sviktande kärlek till språket.

Jag har sett henne då och då under de 30 år som gått. Varje gång har det varit vid en busshållplats. En spröd figur med den beigefärgade kappan hårt ihopdragen med ett skärp om den lätt böjda kroppen. Att det är Gabriella Kassius som står där går inte att ta miste på. Ingen ser ut som hon. Men ändå har jag varje gång alltför sent kommit på tanken att stanna.

För en tid sedan såg jag henne igen. Hon stod ensam i närheten av Spånga idrottsplats, vid en busshållplats även denna gång. En tidig kväll i november, det var mörkt och det regnade när jag körde förbi i bil. När hjärnan väl hann ikapp var ögonblicket förbi. Igen.

Skulle jag alltså inte få berätta om hur jag som 17-åring längtade till hennes lektioner där vi analyserade Frödings dikter i den apelsingula skolboken Dikt och tanke? Hur jag skrev så att blyertsspetsarna knäcktes och kinderna blossade när det var prov på Strindberg. Att jag skrev och skrev tills det ringde ut och inte märkte att de flesta redan hade släntrat förbi min bänk och ut i korridoren. Och att jag slutligen svettig lämnade in mina papper och otåligt väntade på att få tillbaka dem, rättade och bedömda med Gabriellas kommentarer och utropstecken i marginalen.

Någonstans på vägen in i vuxenlivet tog självkritiken över och skrivandets njutning kom i skymundan. Men jag blev ändå journalist, och det kändes plötsligt oerhört viktigt att få berätta det för läraren som fick mig på rätt spår en gång i tiden.

För det var även andra minnen som dök upp när jag såg Gabriella igen: Suddgummin som ven genom luften under lektionerna, kastade av en respektlös klunga elever som pratade och störde. Som skrattade åt Gabriellas brytning. Vi visste alla att hon hade kommit till Sverige efter andra världskriget, men vi var väl alltför självupptagna för att ta reda på några detaljer.

En gång gick de till överdrift. En smällare brann av med en fruktansvärd knall. Som jag kommer ihåg det var Gabriella förtvivlad när hon avslutade lektionen. Hon kom inte tillbaka till skolan något mer den terminen.

Elev och lärare återförenas. Anna Gidgård och Gabriella Kassius på promenad.

Elev och lärare återförenas. Anna Gidgård och Gabriella Kassius på promenad.

Några veckor efter att jag hade sett henne vid den där busshållplatsen bestämde jag mig för att ta kontakt. Jag letade rätt på en adress att skicka ett vykort till. Men jag hittar något mer. En historia om en ung kvinna i Budapest som anmälde sig frivilligt när Raoul Wallenberg, då helt okänd, bad om hjälp från det svenska konsulatet. Uppgiften var att utfärda skyddspass till de ungerska judar som annars riskerade att skickas i väg till en trolig död.

Ju mer jag nystar i historien, desto mer angeläget blir det att få knyta ihop den sista eländiga minnesbild jag har av Gabriella i klassrummet med bilden av den unga kvinnan i Ungern som tillsammans med Raoul Wallenberg riskerade livet, och som sedan kom till Sverige för att stanna.

Det blir inget vykort, utan ett telefonsamtal. Gabriella är 93 år gammal och jag är nervös att det ska vara svårt att prata med henne. Det hade jag inte behövt vara.

– Men kära lilla vän! Så trevligt att du ringer. Jag träffar dig gärna och pratar.

Det visar sig dock vara svårt att hitta en tid. Gabriella Kassius har inte valt ett lugnt pensionärsliv utan arbetar som lärare i svenska flera dagar i veckan. Och det är nyanlända som får äran att lära sig sina första svenska ord av henne. Gabriella brinner för språket som integrationsnyckel.

Runt omkring mig såg jag mitt land falla sönder.

– Jag kom ju också hit en gång för länge sedan. Förutom själva språket har jag velat förmedla kärleken som jag känner för Sverige. Och jag blir så lycklig när jag möter tidigare elever som jag har undervisat i svenska för invandrare som har gått vidare till universitetet. De faller mig om halsen och berättar att de älskar Sverige, att de älskar människorna och litteraturen.

När vi äntligen sitter i Gabriellas fina gamla lägenhet i Vasastan i Stockholm har hemtjänsten precis varit där en sväng. Även om Gabriella både arbetar och åker kommunalt har hon nått en ålder där man kan behöva tittas till någon gång då och då.

Jag frågar inte om hon kommer ihåg några av de lektioner som jag var med på. Det är klart att hon inte gör. Däremot måste jag fråga om mobbningen som hon blev utsatt för. Hon tittar tankfullt ut i luften en lång stund och säger att hon inte riktigt minns. Men det visar sig att jag inte är den enda som har sökt upp henne i efterhand. Vi är många som har starkare minnen av händelserna än vad Gabriella själv har.

– Det är klart att det inte var så roligt alla gånger. Men vad jag kommer ihåg var det inte så farligt. Jag tror jag blev sjukskriven ett kort tag, men sedan kom jag tillbaka.

Hon säger att ungdomar kan vara unga och oförståndiga, men att hennes minnen ändå är ljusa från den här tiden. Gabriella vill hellre prata om flyktingpolitik och integration. Jag ber henne berätta om ungdomsåren i Budapest och hur det gick till när hon blev Raoul Wallenbergs medhjälpare.

– Jag var i 20-årsåldern under andra världskriget. Runt omkring mig såg jag mitt land falla sönder. Judeförföljelsen i Ungern blev värre och värre.

Gabriella Kassius läste germanistik med svensk inriktning på universitetet – hon kände ett slags koppling till Sverige, bland annat för att en kusindotter i Wien gifte sig med en svensk. Hennes svenska lektor på universitetet hette Waldemar Langlet. Han arbetade parallellt för Röda korset och var den som hittade på de svenska skyddsbreven som judiska familjer kunde sätta upp på sin dörr och som skyddade en del familjer tillfälligt.

Ungefär samtidigt skickade Sverige som neutral stat en representant till Budapest, Raoul Wallenberg, för att försöka rädda judiska familjer som riskerade att sändas till koncentrationsläger. När han väl var på plats utvecklade han idén med skyddsbreven till de svenska skyddspassen som skulle kunna ge familjerna fri lejd till Sverige.

– Villkoret för att man skulle få ett skyddspass var att man hade en familjeförbindelse eller en affärskontakt med Sverige, att det skulle vara av stort svenskt intresse att den personen fick komma med sin familj till Sverige.

Det var en diger administration och det behövdes frivillig arbetskraft som kunde perfekt tyska och lite svenska. Waldemar Langlet berättade om allt detta på universitetet och Gabriella Kassius blev en av de frivilliga.

Vem var Raoul Wallenberg i dina ögon?

– Han var oerhört social och hade många vänner. Men på något sätt förstod man att han inte hade varit helt uppskattad i sin familj, och när han fick det här uppdraget ville han visa vad han dög till. Han var en fantastisk arbetsledare. Han hade positiva tankar om framtiden och var övertygad om att kriget skulle ta slut.

Tiden med Wallenberg har präglat mitt liv.

Gabriella berättar att Raoul Wallenberg var en snygg, trevlig sällskapsmänniska men när det kom till det här arbetet var han oerhört strikt. Han förklarade vikten av att följa de stränga reglerna till punkt och pricka så att skyddspassens kraft och vederhäftighet inte skulle kunna ifrågasättas av de tyska ockupanterna. Gabriella fick stränga order om att framhålla och förklara de här reglerna för de sökande. Många tiggde och grät i väntan på telegrammen från Sverige som gav besked.

– Tiden med honom har präglat resten av mitt liv. Jag tänker ofta ”Vad skulle Raoul Wallenberg ha gjort nu?”. Som katastrofen som pågår precis just nu. Massflykten till Europa. Hur skulle han ha arbetat?

Den 15 oktober 1944, när Pilkors-regimen tog över i Ungern, blev läget svårare på den svenska legationen. Situationen ändrades över en natt i hela Budapest. Raoul Wallenberg cyklade runt i staden bland alla vilsna, och med sin blotta närvaro försökte han skydda de boende när de tidigare fredade ”svenskhusen” tömdes. Gabriella hörde hur Raoul Wallenberg blev hånad av både soldater och makthavare som sa: ”I Sverige gäller de svenska lagarna, men här gäller våra.”

Till sist gjorde den akuta situationen att Raoul Wallenberg plötsligt gav nya order angående skyddspassen. Nu gällde det att rädda de liv som kunde räddas. Han sa: ”Ta telefonkatalogen och ring. På Lidingö finns många hyggliga svenskar.” Raoul Wallenberg var uppvuxen på Lidingö. Gabriella satte sig och ringde.

– Alla vi kontaktade godtog de fingerade affärs- eller släktförhållandena. Under en kort tid lyckades vi göra skyddspass under de här förutsättningarna.

Runt omkring dem pågick galenskapen. Människor som sköts vid Donaus kajer och fick falla fritt ner i floden, män som marscherade mot arbetsläger medan en del kvinnor och barn lyckades överleva i områden inne i Budapest.

På slutet mutade han med tobak och sprit.

Gabriella berättar att ju längre tiden led desto mer riskfyllda situationer försatte Raoul Wallenberg sig i. Vid ett tillfälle var det en gammal kvinna och ett barn som skulle deporteras. Han skickade då någon att snabbt skriva ner deras namn i skyddspass och komma tillbaka med dem utan att göra något som helst ansökningsförfarande. Han överlämnade passen och sa: ”De är svenska medborgare!”

– Han hade sådan auktoritet! På slutet mutade han gendarmerna med tobak, sprit och dollar, för att de skulle titta bort när någon försökte avvika. De här var de sista han räddade livet på.

Mot slutet av kriget blev det allt farligare även för Gabriella i Budapest. När broarna över Donau sprängdes kunde hon inte ta sig till legationen. Hon är inte själv judinna, men flera av hennes släktingar blev förföljda och situationen började bli ohållbar. Hennes professor på skolan hade en vän som ägde ett stort jakthotell, där en del elever som deserterat fick gömma sig. Gabriella blev också räddad och fick bo sex veckor i ett skyddsrum under hotellet. Förutom tiden med Raoul Wallenberg är det de veckorna som har format henne.

– Det har påverkat hela mitt sätt att se på livet. Att upptäcka hur olika människor reagerade, instängda i det lilla utrymmet som var vår värld, gav mig en erfarenhet för livet. Min lärare i religion från universitetet var en av dem som var där. Han var stilig och något slags ideal för en ung flicka som mig. I skyddsrummet blev han en annan person. När en vägg rasade i skyddsrummet bredvid och en grupp ”okända” människor fick komma in till oss, gömde han sig i ett hörn och höll för ögonen för att slippa se de andras lidande. Han gav inte bort ens en böna av det han hade. Andra delade med sig och fann styrka i att hjälpa andra. Jag lärde mig att man aldrig kan förutse hur någon kommer att reagera. Inte om sig själv, och än mindre om någon annan.

Efter krigsslutet läste Gabriella Kassius klart sin examen i litteratur och teater. Hon var den första stipendiat bakom järnridån som fick möjlighet att åka till Sverige, och på mycket krokiga vägar och med hjälp av en Röda kors-transport kom hon hit i januari 1947.

– Jag hade bara varit i Sverige några månader när jag skrev en artikel på tyska om ungersk teater. Den svenske författaren och redaktören Torsten Kassius skulle översätta den till svenska. När jag träffade honom första gången kom han direkt från en skidtur. Jag tyckte att han var så vacker.

 

Gabriella och Torsten Kassius vigs i Budapest.

Gabriella och Torsten Kassius vigs i Budapest.

De gifte sig och bildade familj, och naturligtvis fick livet ett annat fokus. Men under alla år som gått sedan dess har hon arbetat som lärare, i första hand svensklärare, och gett många, många människor möjligheten att hitta sitt språk. I dag, som 93-åring, har Gabriella inga planer att slå av på takten. Förutom svenskundervisningen från klockan tio till tre är hon mycket aktiv i föreningen Internationellt kvinnocentrum (där hälften av medlemmarna är män, vilket Gabriella poängterar med ett stort leende) som stöder nykomna till Sverige. Hon skulle aldrig komma på tanken att ge upp, men hon är frustrerad över hur tungrott arbetet är.

– Samarbetet mellan myndigheter och frivilligorganisationer måste bli bättre! Vi måste få tillgång till lokaler. Och vi måste bli bättre på att lära ut svenska för invandrare, det är oerhört värdefullt med dubbelspråkiga lärare, särskilt för äldre som kommer hit. För vuxna som nyss kommit till Sverige handlar det om att göra livet omkring sig begripligt. De har vuxit upp i ett samhälle som de har accepterat som en självklar värld och nu ska de plötsligt lära sig ett annat samhälle och till och med lära sig tycka om det nya. Språkbarriärer kan lätt leda till aggressioner och utanförskap.

När hon åker för att arbeta på skolan tar hon nästan alltid bussen, och jag får en förklaring till varför jag alltid sett henne på busshållplatser runt om i Stockholm.

Är du aldrig rädd, Gabriella?

– Aldrig i livet! Jag är verkligen inte rädd för människor. Jag tror kanske inte alla om gott, men … nej.

Finns det något du ångrar i ditt liv?

Hon sitter länge tyst, och svarar sedan tankfullt:

– Kanske att man ibland gör saker för sent. Inte agerar tillräckligt fort.

Läser du fortfarande dikter, så som vi gjorde på dina lektioner?

Hon reser sig för att hämta en kasse som hänger kvar i hallen, och tar fram ett exemplar av Ann Jäderlunds översättning av Emily Dickinsons Gång på gång är skogarna rosa, som hon varit och lånat på Stadsbiblioteket tidigare på dagen.

– Lyrik kan få mig att känna att jag är del av något större. Att läsa poesi ger mig ett löfte om att det finns en mening med allt.

Men en sak undrar jag fortfarande. Vad hon egentligen gjorde vid Spånga idrottsplats, den där isande kvällen i november?

Hon skrattar lätt och ser nöjd ut.

– Jo, förstår du, det bor en liten persisk pojke där i närheten. Han har så förskräckligt svårt med svenskan, och hans föräldrar har svårt att komma in med honom till stan, så jag åker ut dit ibland när jag har möjlighet. Nu gör han stora framsteg med språket.

 

EPILOG: Några veckor senare får jag följa med Gabriella Kassius som ledsagare när Raoul Wallenbergpriset ska delas ut till Emerich Roth och Hédi Fried. Gabriella Kassius har en reserverad plats på samma stolsrad som Stefan Löfvén. I foajén vill många trycka hennes hand: ”Vi sågs sist med Obama, du och jag!” Även om hon inte blir igenkänd på bussen finns det människor som vet att den lilla kvinnan i själva verket är stor.

 

Text: Anna Gidgård
Foto: Martin Stenmark

 

Publicerat i Tidningen Vi nummer 2/2016.

Du kanske också gillar