Musikkrönika/Backstage

Mitt liv som ljudtapet

av Johan Norberg

I två år har vi spelat jazz till frukost på en restaurang i Stockholm, jag och saxofonisten Erik Häusler, och det är fortfarande ingen som lyssnar. Man kan säga att vi jobbar som ljudtapet, och det är ett ganska behagligt sätt att musicera på ibland, tro det eller ej. Men så en dag i början av maj kommer det in en kvinna i lokalen som faktiskt lägger märke till oss, och precis när vi börjat på Duke Ellingtons Satin Doll går hon fram och gapar i mitt öra: ”Jag måste få fråga, är det du som är Mikael Wiehe?”

”Nej”, svarar jag, och blir så full i skratt att jag tappar bort mig i ackorden och vi får ta om från början. 

Självklart kan inte den högstämde skåningens utseende förutsättas ingå i alla människors allmänbildning, men ändå. Tänk att man kan befinna sig på så olika utsiktspunkter i tillvaron. För henne fanns det absolut inget onormalt eller uppseendeväckande med att Mikael Wiehe skulle sitta på ett Östermalmskafé 07:45 en tisdagsmorgon och spela jazzgitarr, och om jag svarat ja kanske hon hade önskat Titanic, eller någon äldre låt som Keops pyramid, vad vet jag? 

Nähä, är det rent utav du som är Thorleifs? 

Att hon skulle känna igen mig vore osannolikt, jag är knappast vad man skulle kalla en ”kändis”, men sådant här händer på alla nivåer, ingen är immun.

Som när cellisten Torleif Thedéen – internationellt etablerad stjärnsolist – lämnade sitt barn på dagis. En annan förälder hörde att han var musiker och flämtade imponerat med hakan nere vid knäna: ”Nähä, är det rent utav du som är Thorleifs?” En rimlig slutsats, med en annan referensram. 

Louise Hoffsten ringde på en husannons och fick frågan: ”Har du, lilla flicka, verkligen råd?” Vid den tiden låg Louise etta på alla listor och hade det mycket gott ställt, men det imponerade inte på säljaren, som frågade: ”Jaså, du är sångerska, säger du. Kan du sjunga nåt i telefonen så får vi se om jag känner igen det?” 

Kanske representerar de här människorna ”verkligheten” mer än vad vi musiker gör. Förmodligen, och det är säkert nyttigt för oss att påminnas om att det finns de som varken spelar instrument eller bryr sig ett dugg om musik. Ett liv som i min värld låter som en enda lång utdragen ökenvandring mot döden. Där är jag nog lite tokreligiös, som det kan bli när man som mycket ung trillat dit på musiken, även om mitt konstnärliga levnadskall kanske inte klart framgår där jag sitter som ljudtapet på ett Östermalmskafé, spelar Satin Doll och blir misstagen för Mikael Wiehe.

 

 

Text: Johan Norberg

Publicerat i Tidningen Vi, augusti 2017

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar