Reportage

Monikas hemliga skrivarskola

av Josefin Olevik

Monika Fagerholms skrivarskola är omsusad. Dess existens förmedlas bara från mun till mun och eleverna har något frälst i blicken. Många etablerade kulturpersoner har sökt sig dit, de flesta anonyma.

Eleverna ser faktiskt livrädda ut. Eller kanske bara väldigt nervösa. Framför dem: Monika Fagerholm.

– Jesus! Har ni inte med er texterna?! Hur ska ni då kunna kommentera? Fram med dem nu!

Mobiler som famlar och flackande försök att – hrrrm – förklara.

– Din tur, säger Monika Fagerholm och pekar på en kille som börjar klicka hysteriskt med bläckpennan.

Det är en journalistklass vid Svenska högskolan i Helsingfors som har lektion i litterärt skrivande. Monika Fagerholm är lärare i momentet.

Framåt, framåt, framåt, varje mening ska ge ny information.

Hon kommenterar på alla nivåer, från särskrivningar till trovärdighet till tempo. Men framför allt letar hon efter det intressanta. Och hon hittar det, hela tiden och överallt.

– Det här är ju skitintressant! utropar hon med samma närmast aggressiva intensitet som hon nyss läxade upp skribenterna.

– Hej! Framåt, framåt, framåt, varje mening ska ge ny information, annars är den onödig.

Och så trampar hon med fötterna under skrivbordet när hon blir extra uppspelt.

Stämningen är på tå i två timmar. Monika Fagerholm sitter bredbent och visar med kropp och röst och blick, inte minst den intensiva blicken, hur berättelserna kan förtätas, hur laddningar kan vaskas fram ur det till synes banala.

Det är på allvar. Kanske är det en del av förklaringen?

Förklaringen till Monika Fagerholms omsusade och närmast legendariska undervisning. Hon är inte alls ursinnig, men hon tar litteratur på djupaste allvar.

Senare, i bilen hem mot Ekenäs, förklarar hon:

– Du ska ha klart för dig att ingen ber dig om att skriva. Har du bestämt dig? Annars är du inte redo att komma och prata med mig.

Blicken igen. Den är inte precis förlåtande.  Journaliststudenterna är ett ovanligt inslag i Monikas arbete, i vanliga fall ägnar hon sig åt aspirerande författare i sin egen skrivarskola. Den finns inte att hitta på nätet. Inte heller i någon broschyr eller annons. Den kräver direktkontakt.

Den sprids från mun till mun och det står en väldig massa människor i kö för den, säger Monika. Hon kan hålla igång ungefär 25 manus samtidigt, säger hon också.

Vissa av eleverna deltar i en formaliserad kurs som pågår under ett år, med inlämning och påföljande diskussion varje månad. Målet är ett mer eller mindre färdigt manus. Därutöver har Monika Fagerholm ett gäng privatelever som lägger upp arbetet utifrån sina personliga behov. Några av dem är namnkunniga personer inom förlags- och litteraturvärlden i både Sverige och Finland. Sådana som inte vill skylta med att de går skrivarkurs och sådana som söker sig utanför kultursfären i Sverige för att de har en yrkesrelation till de flesta inom landet.

Hon är helt unik i sitt sätt att begripa en skrivprocess.

– Vi brukar prata om ”Monikas intelligens” – med finlandssvenskt uttal – som ett begrepp, den är märkvärdig. Hon är helt unik i sitt sätt att begripa en skrivprocess, säger Tove Folkesson som är en av ”Monikas författare” och som låtit henne läsa sina senaste manus, i version efter version.

En annan är programledararen Malou von Sivers, som debuterar skönlitterärt nu i höst. En tredje är Marie Lundström, programledare för Lundströms bokradio i P1. Hon har aldrig tidigare talat om sitt eget skrivande utan har tillhört de hemliga. Nu berättar hon, i texten här intill, att Monika Fagerholm är en av de viktigaste människorna i hennes liv.

 

Huset ligger egentligen på landet, utanför Ekenäs. Där bor Monika och hennes make Hilding och två katter som har dött, men nu har det kommit en ny från skogen. Den heter Jerker.

Monika är kort och hennes hår beskrivs i en finlandssvensk text som ”det kännspaka mörka hårrufset”. Det låter adekvat. Inne på en hylla skymtar Auguststatyetten från 2005 och ute är gräsmattan platt och avlång, en ordnad bit av landskapet. Den avslutas med en rad tunna björkar, sedan åkrar, kullar, barr och mörka furor.

– Här vill jag bygga en nio meter lång bassäng, så jag kan simma tidigt om våren och långt in på höstarna, säger Monika och pekar mot gräset.

Som Fagerholm-fan blir jag aningen knäsvag. Stora delar av livet i hennes mest kända -roman, Den amerikanska flickan, utspelar sig i en förfallen bassäng. Där ägnar sig två flickor åt utdragna lekar och sömniga fantasier som bygger en hel värld.

Ska författaren ha en egen pool nu? Vilken verklighet rör vi oss i?

Hon noterar svindeln.

– Du kan få vara bassängskötare om sommaren. Doris Spigg ska jag kalla dig, säger hon med ett farligt skratt.

Hilding vill egentligen inte ha någon pool. Men Monika rycker på axlarna, hon är full av tillförsikt och just nu på grön kvist efter att ha lämnat en radioteaterpjäs till Sveriges radio.

 

 

Försörjning är ett nyckelord som författare. Att köpa sig tid för att skriva. Även om man, som Monika Fagerholm, är mycket framgångsrik krävs inkomster från annat än böcker. Det var så undervisningen satte igång.

Att skriva kolumner för kultursidor tog lång tid, skapade ångest och blev dåligt, sammanfattar hon ett av alternativen.

Hon testade att arbeta på andras skrivarskolor, men gillade inte upplägget och 2012 startade hon sin egen verksamhet. Något som har lett till vad som måste betecknas som succé i den svenska och finska litterära världen.

Så från huset i de finlandssvenska markerna utanför Ekenäs går nu tanketrådar till intensivt skapande människor utspridda över två nationer. Fiktiva världar byggs upp och byggs om och -Monika Fagerholm sprider kraft i avlägset skrivande. Ett stort antal böcker med Fagerholm-coaching har redan kommit ut, oklart riktigt hur många.

Monika Fagerholm lever rent geografiskt i marginalen, i utkanten av ett stadsområde, i utkanten av ett språkområde, precis sådana trakter som hon skriver om i sina romaner. Där karaktärerna ständigt längtar till centrum. Själv har hon sina fingrar och sina idéer precis i den kulturella medelpunkten.

– Jag och Malou satt varje fredagsmorgon på Skype, ibland tre timmar. Efter tio minuter stod håret på ända. Hon har stark integritet och vet vad hon vill, och hon hade ett helt råmanus när vi började. Det var så roligt! Att bolla med någon som är öppen och som hela tiden arbetar hårt. Det gäller att få en känsla för var det bränner till, för just den här personen.

Monika Fagerholms eget språk är säreget och hyllat. Förra året kom det ut en handfull finlandssvenska böcker där hon tackades för sin insats i efterordet, som i Eva Frantz Sommarön, Sofia Torvalds Bliv du hos mig, Ylva Pereras Dödsdalsdansösen och Johanna Boholms  Jag är Ellen. Vissa av dem togs emot med en tvekan som inte gällde boken i sig och recenserades på ett märkligt sätt utifrån Monikas eventuella inflytande. Skulle allt bli fagerholmska nu? Utslätat och likriktat när en stark författare leder så många – mindre erfarna – mot färdig bok.

Ämnet gör Monika ganska ursinnig, på riktigt.

– Jag blev stukad av det, och kränkt. Det skulle innebära att jag bara kan fungera som författare?! Jag har inget behov av att applicera mig själv, jag tror att jag är bra på att inspirera folk och hålla processer igång. Vi har ju alla samma problem, och jag har övat i många år. Jag är en snäll vuxen att hålla i handen när det känns som om manuset far till skogs.

Efter debatten kom de överens om att undvika offentliga tack, hon och adepterna. Det kan leda fel. Verksamheten blev alltså ännu mer mystisk, och ännu mer lockande för den som försöker se litterära utvecklingslinjer.

 

Skrivarskolor är laddade. I vågor genom historien har litterära utbildningar ifrågasatts och hånats. De alster som publicerats efter avlagd examen har ibland avfärdats som författarskolelitteratur. Då handlar det ofta om en självmedvetenhet i texten, för mycket form eller helt enkelt att flera debutanter påminner om varandra.

Monika Fagerholm studerade själv på Biskops Arnö, den starkaste bastionen bland skrivarutbildningarna.

– Jag gick där 1986 och det var ju till stora delar skamfyllt. I Svenskfinland har det länge varit så att man vill ha ett författargeni som ska göra allting ensam. Som Edith Södergran. När jag blev intervjuad om mina romaner ville inte tidningen skriva om skolan, för att vara snälla. Men för mig var Biskops Arnö jätteviktigt, jag inspirerades mycket av deras metoder.

Innan hon började sin kurs på 1980-talet hade hon skrivit en del noveller, alla handlade om kärlekssorg i olika stadier.

– En lärare sa: Monika, är det här din fråga? Och jag kände bara: pang! Nej! Jag ska ut i världen, jag vågar ta de stora greppen.

 

”Är det ingen som har något att säga? Häpp? Nähä, då går vi vidare!”

 

Så vad är det Monika lär ut?

Mycket förenklat handlar det om att låta texten flöda, att stanna kvar i processen och skriva om det som bubblar upp utan att genast försöka foga in det i ett sammanhang. Att spara ursprungsversionen där den oslipade energin ofta ligger kvar. Att inte gå tillbaka och lägga tillrätta förrän i ett senare skede.

– Framåt, framåt, framåt! Undvik inte klichéer. Dem tar man till när man saknar ord, och då finns det ofta något betydelsefullt att hitta.

Och så att avsätta en plats och en tid för regelbundenhet.

– Det är en stor fara att man blir flink på att formulera sitt motstånd om man sitter med en massa andra verbala människor, som i en skrivargrupp. Det blir ett självändamål. Sådant ägnar vi oss inte åt hos mig, utan i stället tycker jag man ska placera skrivandet i sin vardag. Tänk regelbundenhet, som en balettdansös. Det kan räcka med 20 minuter om dagen.

Eleverna pratar om kraften hon ger, modet att tro på den egna berättelsen för att hålla fast och utveckla den.

För henne själv har undervisningen blivit ett sätt att få styr på livet. Livet är inte mycket lättare än ett manus att hålla ordning på. Monika Fagerholm beskriver sig som en manisk beroendeperson, hon är nykter alkoholist och drunknar ofta i sina egna detaljer. När hon skrev om tygaffären Lilla Bombay var huset överfullt av sidentyger från världens alla hörn och när hon skulle färdigställa Glitterscenen  klappade hon ihop och trodde att slutet var nära.

Jag älskar när det går bra för mina elever.

– Det var en helvetesprocess. Då tänkte jag, måste det vara så här? Jag tror min man tänkte så också. Jag frågade mig vad jag gjorde för fel och insåg att jag saknade människor omkring mig.

Som en åtgärd började hon spela amatörteater och när skrivarundervisningen utvecklades visade det sig att den fyllde en liknande funktion. Ett sammanhang, kreativa samtal, att stöta problem i skapandet tillsammans. Det har blivit en del av hennes eget författande, gett en balans åt dagarna. Och det stävjar ensamheten, för det finns inget mer ensamt än att befinna sig i den egna litterära världen och inte veta vart den ska ta vägen.

– Jag älskar när det går bra för mina elever. Hej! Men det fungerar! Titta det är en klocka och den tickar och går, klapp, klapp.

Hon viftar takten och dansar till orden.

– Det tycker jag är magiskt. Och jag älskar litteratur, det är alltid underbart. Det är bara författarna och deras egon jag kan ha problem med, säger Monika Fagerholm med ett skratt som landar på den välklippta gräsmattan, mitt i skogen.

 

Text: Josefin Olevik
Foto: Johan Bergmark

 

Publicerat i Tidningen Vi, oktober 2017

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar