Spaning

Musik i Q dur

av Anna Hedelius

När musiklärarstudenten Lena Josefsson upptäckte  att det bara är mäns musik som lyfts fram vaknade hennes kamplust. ”Mycket handlar om okunskap”, säger hon.

Kära Dagbok!

Samuel Barber – vilken musik! Den är ljus, spännande och varm. Det är mycket musiklyssning i mitt liv nu. Jag försöker hitta kvinnliga förebilder som uttrycker sig som musiker. Det finns inte direkt så många berömda kvinnliga tonsättare, författare genom tiderna. De ramlar ju inte på en i skolan precis.

 

En dagboksanteckning i snirklig skrivstil i den röda sammetsdagboken från 1994. Lena Josefsson är 26 år och läser till musiklärare. Musik har varit livet och passionen sedan barnsben. Hon sjunger, spelar piano samt fagott och hemma i flickrummet i Trollhättan har hon tidigt börjat bygga upp sitt notbibliotek. Efter gymnasiet är banan spikrak – musiklinjen på Ljungskile folkhögskola och Musikhögskolan i Göteborg. Här får hon ägna sig åt det hon tycker allra bäst om, och hon brinner för att sprida sin musikaliska passion till kommande generationer.

Men något skaver. Stryker hon med fingret över ryggarna på de notböcker hon nu har kånkat vidare till studentlyan i Göteborg, är det något som fattas. Ludwig van Beethoven, Gustav Mahler, Johann Sebastian Bach, Wolfgang Amadeus Mozart, Joseph Haydn – underbar musik, men idel män. Lyssnar hon på musikradion är det samma sak. Pjotr Tjajkovskij, Maurice Ravel, Sergej Prokofjev, Dmitrij Sjostakovitj – vackert värre, men allihop döda farbröder.

Av pappa Frans och farfar Oskar har Lena lärt sig att ifrågasätta och stå upp för sina tankar offentligt. Det här är inte den verklighet hon vill leva i, inte den sanning hon vill föra vidare till sina kommande elever. I henne sås ett frö.

Livet kommer emellan. År 2000 föder Lena dottern Sara, en flicka med Downs syndrom. Tillvaron blir i mångt och mycket en kamp, för Lena och sambon Bernt. En kamp för likabehandling och livstro, en idog strävan för att orka se möjligheter i stället för att anpassa sig till förutbestämda normer. Lena och Bernt stångar sig blodiga för Saras rätt till ett liv bortom de gängse föreställningarna om hur en människa med Downs syndrom ska leva och vilka förmågor hon antas ha.

– Det påstods att Sara inte skulle kunna lära sig prata, men vi sjöng vaggvisor för henne varje kväll. Så kom talet!

Sara är nu 14 år och går i vanlig grundskoleklass i Vänersborg där familjen numera bor.

– Jag har, i dessa sammanhang, lärt mig att inte tro på något jag läser, säger Lena.

 

I fortsättningen granskar hon även musikhistorieböckerna kritiskt. Felix Mendelssohn, Frédéric Chopin, Franz Liszt, Wilhelm Peterson-Berger. Sida efter sida med manliga giganter. Gång på gång läser Lena att det inte finns några kvinnliga tonsättare att tala om. Fröet i henne börjar gro och hon antas till en vidareutbildning för pianopedagoger vid Musikhögskolan i Stockholm. Idel (manliga) professorer som master class-lärare – Staffan Scheja, Stefan Bojsten, Anders Kilström, Mats Widlund. Och så pianopedagogkolleger från hela Sverige. Eva Luthander är kursledare. En kväll, när gänget äter pizza efter dagens föreläsningar, dristar sig Lena till att fråga:

– Brukar ni spela någon musik skriven av kvinnor?

Svaret är omedelbart och föga överraskande.

– Nä, den är så tråkig, så ointressant!

Lena Josefsson är inte en människa jag skulle beskriva som hårdför. Hon ler mycket och tittar på en liksom lite pillemariskt, framstår som en vänlig och varm person. Men just den typen av uttalanden, att kvinnlig musik skulle vara ointressant, är en bra grogrund för hennes stridslystna frö. Över pizzan den kvällen väljer hon att tiga, men ger sig den på att bevisa motsatsen. Hon vänder ut och in på Google, Spotify och You tube i jakten på kvinnlig tonsatt musik och näring till sin frögrodd.

– På så vis hittade jag musikhistorieforskaren Florence Launay. Hon har skrivit en bok om franska kvinnliga kompositörer; de finns och är inte alls särskilt få. Över 1 000 stycken har hon kartlagt. Jag fick kontakt med henne, och när Stefan Bojsten under utbildningen höll en föreläsning om franska kompositörer försökte jag lyfta detta lite fint.

På samma vis fortsatte Lena sin milda påverkan. Vid det sista kurstillfället satte hon ett stycke av Fanny Hensel Mendelssohn (Felix syster) i händerna på Staffan Scheja. Och i förlängningen av detta iscensatte faktiskt Musikhögskolan ytterligare en kurs med bland andra tonsättaren Karin Rehnqvist som föreläsare, samt en musikafton med kvinnliga kompositörer på programmet och pianisten Katarina Ström-Harg vid flygeln.

– En del säger att det inte går att ändra historien, och det är inte heller det jag försöker göra, jag vill bara visa historien. De kvinnliga kompositörerna finns, om vi bara vågar frångå våra slentrianmässiga traditioner.

 

Lenas grodd blir till en stängel, som vajande söker en plats att slå rot. Hon försöker missionera på musikskolan i Vänersborg – Florence Launay är då villig att komma dit gratis – men får inget gensvar alls. Så, 2013, bestämmer Lena sig för att bedriva pianoundervisning i egen regi. Hon annonserar i lokaltidningen ttela (Trollhättans läns tidning – Elfsborgs läns allehanda) . ”Här spelar vi musik av män OCH kvinnor samt improviserar”, lyder annonstexten. Året därpå går hon ut ännu lite hårdare, hon döper sitt företag till Vänersborgs feministiska pianoundervisning och skriver ”Här målar vi inte in oss i ett hörn”.

– Det där var ett direkt svar till en musiklärare som frågade mig om det inte var att måla in sig i ett hörn att döpa företaget till feministiskt.

Lena får reaktioner, hon blir intervjuad i lokalradio, hon får arga mejl.

– En man skrev till mig och var hemskt upprörd över denna totala ickefråga …

Men eleverna kommer. En del är bekväma med den feministiska inriktningen, några tycker att den är ”onödig”, andra vågar inte stå för den utåt.

– Det är fortfarande tabu att tala om feminism i öppna rum.

Erik Johansson är en som vågar. Han är tjänsteman i byggbranschen och spelade piano som barn. Som trebarnsfar har han börjat längta tillbaka till att uttrycka sig konstnärligt. I bild och musik.

– Jag såg Lenas annons och tänkte att det där vill jag prova, säger han när han under en förlängd lunchtimme kliver in i Lenas vardagsrum för veckans lektion.

Undervisningens feministiska inriktning får honom att tänka på vad som finns att göra vad gäller jämställdheten i hans egen bransch.

– Men framför allt är jag här för att spela. Jag gick på intuition, det kändes bra.

 

Lena och Erik sätter sig vid pianot för det fyrhändiga uppvärmningsstycket Andante religioso av den franska tonsättaren Mélanie Bonis (som levde 1858–1937 och skrev mer än 300 verk).
Lena uppmanar Erik att tänka på fingersättning och lättheten i handen då han låter fingrarna löpa i en C-durskala. Själv spelar hon basstämman och gör övningen till vacker musik.

– Bonis var pianokompositör och pedagog. Hon hade själv elever och man märker på hennes stycken att hon tyckte att det var viktigt att själv ha kul då eleverna spelade sina etyder.

Andante religioso är inte ett helt lätt stycke. Lena märker detsamma hos flera av Bonis kvinnliga samtida kolleger.

– Clara Schumann, Agathe Backer Grøndahl, Marie Jaëll med flera av de kvinnliga tonsättarna var otroligt duktiga pianister, och de skrev ofta ganska svåra stycken.

Efter uppvärmningen är det dags att byta genre. Lena är mån om att hennes lektioner ska vara lustfyllda och innehålla lite av varje. Hon spelar en bluesbasgång och Erik improviserar i en C-bluesskala.

Slutligen spelar Erik två stycken som han nyligen har framfört vid en konsert i Vänersborgs Folkets hus, båda med kvinnliga förtecken – Winter Song av Sara Bareilles och Elvis Presley-låten Can’t Help Falling In Love With You i Ingrid Michaelsons tolkning.

– Erik är en krävande elev, säger Lena med ett skratt. Han vill lära sig mycket. Och drömmer om lite större arenor än så här, säger hon hemlighetsfullt.

– Ja, tänk att få spela på någon av restaurangerna i Uddevalla ett par kvällar i veckan i stället för att sitta hemma och glo på tv, säger Erik.

Hemläxan för Erik blir slutligen att lyssna på blues, fundera över vilka som spelar blues samt försöka hitta några kvinnliga musiker som influerats av blues. Lena rusar till datorn och spelar själv upp ett exempel.

– Det här är Alice Coltrane, hon var gift med John Coltrane och var harpist och pianist. Hennes harpimprovisationer är makalösa.

 

Med Erik och hennes andra elever är Lenas frö på väg att växa till en frodig planta. Hon har hittat ett eget sätt att arbeta för att kvinnlig musik ska få sin befogade plats i folks medvetande.

– Det står i lagen att vårt samhälle ska vara ett samhälle för alla. Då måste vi också verka för det på alla plan. På vad sätt har vi en demokrati när vi tvingar elever att läsa om det några män har bestämt att vi ska läsa i historien? På vad sätt är det demokratiskt att några mäktiga män tillåts deklarera vilken musik, litteratur, konst, politiska händelser det är intressant att skriva om? Mycket handlar om okunskap. Jag ser det som min uppgift att sprida lite kunskap.

Nyligen vände sig Lena till de respektive musikhögskolorna för att höra efter vilka verk eleverna får spela vid ansökningsproven. Detta visade sig till stora delar vara valfritt.

– Okej, må så vara, men kanske kan då det a vista-stycke (a vista = läsa direkt från notbladet) alla elever ska spela, vara skrivet av en kvinna!? Det är ju dessutom utmärkt rättvist, med tanke på att det då blir musik som de flesta inte har spelat.

Eriks lektion är slut för den här gången. Sara kommer snart hem från skolan. Lena är ivrig, tycker att hon har mycket kvar att berätta för oss. Till skillnad från det stålbad hon har gått igenom för sin dotters skull tycks det arbete hon gör för en jämställd historieskrivning fylla henne med kraft och energi.

– Det här är ingen kamp, det är bara roligt.

 

Text: Anna Hedelius
Foto: Bodil Bergqvist
Ur tidningen Vi nummer 7, 2015

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar