Musikkrönika/Backstage

Musiker? Nej, nej, nej …

av Johan Norberg

När jag och min familj reste runt i Indien för några år sedan hände det att vi bodde någon vecka på fina hotell, och personalen som snabbt lärde känna oss lade ut placeringskort på bordet till både frukost och middag.

Första dagen stod det ”Norberg”, men redan dag två med tillägget ”Dr”. När de fått reda på att min fru är läkare tyckte de att det var obegripligt att vi inte presenterat oss med denna respektingivande titel, och de återstående dagarna kunde man läsa ”Reserverat för Dr. Norberg” på den lilla handskrivna lappen.

Jag frågade, lite på skoj, om man i stället kunde använde mitt yrke, musiker?

Servitören svarade omedelbart: ”Nej, nej, nej.” Sedan lutade han sig fram, sänkte rösten och sa med bekymrat allvar: ”Absolut inte.”

 

Det här är nog något som gäller i hela världen. Det jag jobbar med kan väcka en viss nyfikenhet men ger inte mycket status, och lägger man till genreindelningen jazz, alltså ”jazz-musiker” får man ett ännu sämre utgångsläge. Till och med de som spelar rock eller popmusik har ett högre anseende eftersom folk vet att där åtminstone finns pengar att tjäna.

Det är få, om ens något, annat yrke som omges av så många fördomar om sena nätter, droger och osunt leverne. Myten om den dekadenta bohemen håller i sig trots att många, framför allt svenska, jazzmusiker i dag lever sundare än vilken lantmätare eller tandtekniker du vill. Om man ska hålla jämna steg med vad livet kräver av en, att vara både virtuos instrumentalist och kunna logga in på en dator med sitt bankID på skolwebben bara för att ta reda på om barnen har läxor, då kan man inte vara pårökt, eller ens bakfull.

 

 Man måste vara en smula pragmatisk också.

 

Och vilken halvalkoholiserad slarver skulle klara av att fylla i en stipendieansökan med allt vad det innebär av filer med 320 kilobits stereobitsfrekvens och 44,1 kilohertz samplingsfrekvens, som krävs bara för att skicka in ett par låtar, det man förr gjorde med kassettband – en tid när tillvaron gav ett visst utrymme för sprit och skörlevnad. Ja, det är lätt att bli lite nostalgisk helt enkelt.

 

I dag är det ordning på jazzmusikerna men – hur rekorderlig man än är, och stolt över sitt yrkesval – när det är dags att fylla i en låneansökan i banken eller ett hyreskontrakt brukar åtminstone jag fega ur och i stället använda titeln ”egen företagare”, som kan betyda precis vad som helst och ingenting. Man måste vara en smula pragmatisk också, annars blir livet ohanterligt.

 

Text: Johan Norberg
Illustration: Sanna Nicklasson

 

Publicerat i Tidningen Vi, juli 2017

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar