vi-14-06-d-dagen-1280
Reportage

Myten om D-dagen

av Henrik Arnstad

Den 6 juni är det 70 år sedan D-dagen, de allierades invasion av det nazi-ockuperade Frankrike. ”Där vände andra världskriget”, har vi fått lära oss. Men det stämmer inte. D-dagen ”skapades” i en spelfilm.  Historien om sommaren 1944 är en del i ett propagandakrig  som fortfarande pågår.

Söndag 14 oktober 1962 flyger ett amerikanskt spionplan in i kubanskt luftrum och tar flygfoton. Relationen mellan USA och det kommunistiska Kuba hade gradvis försämrats sedan Fidel Castro tagit makten. Kalla kriget var vid den här tiden allt annat än kallt, särskilt på Kuba. Nu avslöjar flygfotograferingen att Kuba är i färd med att uppföra sovjetiska avskjutningsramper för kärnvapenbestyckade medeldistansrobotar. Därmed står världen inför den kris som är ytterst nära att resultera i världskrig och kärnvapenkatastrof: Kubakrisen.

Betydligt mindre uppmärksammat i sammanhanget – men av oerhörd vikt – är en annan händelse, som inträffar bara tio dagar tidigare. Då har den enormt påkostade amerikanska krigsfilmen The Longest Day (på svenska Den längsta dagen) premiär i USA. En mastodontfilm på nära tre timmar. Rollistan lyser av samtidens mest maskulina superstjärnor – exempelvis Henry Fonda, Robert Mitchum, John Wayne, Richard Burton och Sean Connery. Till och med popstjärnan Paul Anka finns med. Budgeten på tio miljoner dollar kanske inte imponerar i dag, men då var det den dyraste svartvita filmproduktion som någonsin gjorts.

Ämnet för filmen är den så kallade D-dagen 6 juni 1944, då framför allt amerikanska och brittiska förband anföll det tyskockuperade Frankrike, via stränderna i Normandie. Nu i sommar kommer denna historiska händelse att uppmärksammas internationellt med ceremonier på plats i Normandie. Statsministrar och presidenter – samt en och annan monark – kommer att trängas för att högtidlighålla att 70 år har gått sedan landstigningarna.

Det märkliga är att händelsen var relativt lite uppmärksammad i sin samtid. Faktum är att det går att påstå att D-dagen, som vi i dag uppfattar den, uppfanns i The Longest Day. För under dessa kalla krigets mest gastkramande dagar utkämpades striden inte enbart med stridsflyg, soldater och kärnvapenhot. Propagandakriget som samtidigt fördes mellan USA och Sovjetunionen var det mest omfattande, mest påkostade och mest intensiva i sitt slag någonsin.

Problemet som ”åtgärdas” via The Longest Day är ett historiskt faktum angående andra världskriget och besegrandet av Nazityskland.

”Andra världskriget var i första hand ett krig mellan Tyskland och Sovjetunionen. Alla andra krigsskådeplatser var sekundära eller bestämda av utgången av den tysk-ryska kampen”, påpekar historikern Alf W. Johansson. Det var röda armens soldater som under de avgörande krigsåren 1941–1944 i princip ensamma hade att strida, blöda och dö i kampen mot den fruktansvärda nazistiska fienden. Priset var tiotals miljoner döda sovjetmedborgare.

Medvetenheten om detta offer resulterade i en hejdlös Stalinkult i USA under 1942, då Josef Stalin själv – kallad Uncle Joe – glorifierades i amerikansk press, schlager och övrig propaganda.

Men freden 1945 följdes av en ny konflikt, då de forna allierade USA och Sovjetunionen stred mot varandra: kalla kriget. Under konfliktens första fas var den amerikanska medvetenheten om Sovjetunionens tunga roll 1941–1945 stor. De sovjetiska förlusterna hade räknats i tiotals miljoner, medan de amerikanska begränsades till drygt 400 000 man (de allra flesta av dessa stupade dock i kriget mot Japan). Detta faktum blev ett propagandamässigt problem för USA. På något sätt måste Sovjetunionens krigsinsats i den episka kampen mot nazismens ondska raderas ur historiemedvetandet. Den amerikanska propagandalösningen på problemet blev The Longest Day. Fram ur förflutenheten plockades D-dagen, som i sin samtid hade existerat i skymundan av Sovjetunionens krigsinsats.

 

Innan premiären för The Longest Day (baserad på Cornelius Ryans bästsäljande bok) hade ingen spelfilm gjorts om landstigningarna. I stället hade USA:s krigsfilmer om andra världskriget skildrat den verkligt betydande amerikanska krigsinsatsen 1941–1945, det vill säga kriget i Stilla havet mot Japan och bombkriget mot Tyskland (exempelvis den brittisk-amerikanska filmen Flying Fortress från 1942). Mer kända är filmer om amerikaner som lever under tyska ockupationsförhållanden, främst Casablanca (1942) och To Have and Have Not (1944), bägge med Humphrey Bogart i huvudrollen. Men med The Longest Day förändrades allt detta. Filmen är intressant därför att den försöker att återge krigshandlingarna utifrån realism. Kriget är inget pojkboksäventyr, utan blodigt allvar. Detta återspeglas utifrån följande:

• Tydligt anges att dramat bygger på verkliga händelser, det vill säga: handlingen som återges är sanning och inte fantasier. Spelfilmen är en historielektion.

• Långsam och utdragen handling (medveten långtråkighet) ska ge intryck av realism. Jämför med de rappt berättade äventyrliga krigsfilmerna (med Errol Flynn etc.), som tydligt framstår som icke-verkliga i jämförelse.

• Tyska rollfigurer pratar inte engelska med löjlig tysk brytning. De pratar tyska. Samma sak gäller för övriga nationaliteter i filmen. De tyska befälhavarna återges som ridderliga gentlemän och inte som ondskefulla nazistmonster, en tydlig flirt med den västtyska allmänheten.

 

Syftet var inte att utöva propaganda genom att underhålla, utan att revidera historien. Tanken var att ”filmmediets annars så vanliga vulgära framtoning upphörde i samma ögonblick som de rörliga bilderna övergick till att visa den sanna historien” skriver historikern Ulf Zander.

Succén blev närmast enorm och även global, inom den sfär som behärskades av västsidan under kalla kriget. Så även i Sverige. Ett svenskt populärhistoriskt magasin skrev nyligen i ett temanummer om D-dagen att de västallierades invasion var ”slaget som vann andra världskriget”.

Efter The Longest Day fortsatte amerikansk populärkultur om Normandie 6 juni 1944 att välla fram, medan östfronten mer och mer tolkades som en obskyr sidoepisod. Under senare decennier har Normandiestriderna synts i jätteproduktioner som Steven Spielbergs film Saving Private Ryan och tv-serien Band of Brothers. I dag återges kriget framför allt via datorspel, där den amerikanske soldaten utgör normen.

Men vad var då den historiska verkligheten 1944? För att förstå det måste vi ta oss tillbaka till 1940, året då Hitler såg ut att vinna andra världskriget. Stormakterna Frankrike och Storbritannien hade besegrats på den europeiska kontinenten, med en lätthet som chockade världen. De nazityska arméerna sågs som oövervinnerliga och Hitlers relationer med alliansbrodern Josef Stalin föreföll goda – de bägge hade via Molotov-Ribbentrop-pakten delat upp Europa mellan sig. USA vägrade fortfarande befatta sig med kriget och var dessutom militärt underutvecklat och impotent gentemot Tyskland.

Men midsommaren 1941 gjorde Hitler det drag han länge väntat väntat på: Operation Barbarossa – anfallet mot Sovjetunionen, ”jude-bolsjevismen” och ”hydran i öster”, som nyss varit en allierad. Ett förintelsekrig vars grymhet och barbari saknar motstycke i historien – det är ingen slump att Förintelsen av Europas judar startade samtidigt.

Röda armén sågs som en lätt match för tyska Wehrmacht, Waffen-SS och Luftwaffe och de allierade axelmakterna, exempelvis Finland. ”En tysk seger är klar två veckor efter inmarschen. Det är ej tvivel om, att Finland kan bära det äventyret”, förutspådde den finske generalen Paavo Talvela. Men han hade fel – liksom större delen av den övriga världen. Mot alla odds lyckades Röda armén ständigt skaka fram nya divisioner, trots att den sovjetiska krigsmakten bokstavligen förintades flera gånger om. Hösten 1941 började svenska UD spekulera i det omöjliga – kan ryssarna möjligen besegra Tyskland ändå?

I december 1941 hände två saker: Det tyska anfallet mot Moskva hejdades mirakulöst och Hitler förklarade krig mot USA. Därmed startade åratal av desperata sovjetiska böner gentemot de allierade i väst, vädjanden om öppnandet av en andra front som kunde avlasta Röda armén. Även Sveriges utrikesminister Christian Günther tjatade på västmakterna att anfalla, eftersom Sverige inte ville se ett Europa enbart behärskat av Sovjetunionen. Men de västallierade var ännu oförmögna till landstrid mot tyskarna på den europeiska kontinenten.

Under 1943 åstadkom Sovjetunionen de legendariska segrarna vid Stalingrad och Kursk. Andra världskriget nådde därmed den stora vändpunkten. Under sommaren vann dessutom västallierade sjöstridskrafter slaget mot de tyska ubåtarna på Atlanten och krigsmateriel från den högeffektiva amerikanska industrin kunde på allvar börja nå Europa.

Vintern 1943 träffades Stalin, Churchill och Roosevelt i Teheran för att diskutera det nya läget och – till slut – en ny front via Frankrike. Problemet för de västallierade var att Stalin nu visste att Röda armén kunde vinna på egen hand. Genom att vänta så länge hade amerikaner och britter förlorat sitt starkaste förhandlingskort, angående uppdelningen av det framtida Europa.

 

Den 6 juni 1944 trängdes cirka 150 000 västallierade soldater (uppgifterna varierar) ombord på fartyg och landstigningsfarkoster. D-dagen var till slut kommen. Förutom britter och amerikaner finns alla möjliga nationaliteter bland de stridande: fria polska styrkor, kanadensare, nya zeeländare och så vidare. Resultatet har diskuterats. Det påpekas att dessa styrkor borde haft en enkel uppgift, då de främst mötte demoraliserade spillror av den tyska krigsmakten. De tyska soldaterna visste att kriget redan var förlorat. Men det är bara delvis sant, för bland de tyska förbanden fanns även elitformationer ur Waffen-SS. Generellt hade tyskarna krigserfarenhet och var skolade inom dåtidens mest effektiva krigsmakt.

De västallierade råkade ut för fruktansvärda förluster i Normandie, samtidigt som de hade svårt att rycka fram. Tyskarna organiserade effektiv försvarsstrid trots underlägsna resurser, medan de allierades krigföring utmärktes av ”very bold speech and very cautious action”, enligt militärhistorikern Antony Beevor. Stöddigt prat men inte mycket handling. Det som avgjorde var dels de allierades herravälde i luften, dels en ständig ström av förstärkningar. Tyska soldater talade desillusionerat om hur de varje dag förintade överlägsna västallierade förband, för att nästa morgon se hur dessa återigen blivit fulltaliga. De västallierade fortsatte föra in enorma styrkor och inför dessa stod tyskarna i längden chanslösa.

Befrielsen av Frankrike var dock inte problemfri. I augusti 1944 anlände den svenske diplomaten Gunnar Hägglöf till ett eländigt Paris, där invånarna hade börjat skylla amerikanerna för varubrist och inflation. Hägglöf skrev: ”Det hände mig tre gånger under min korta vistelse i Paris att, då jag satt i en amerikansk militärbil med generalsflagga, stenar kastades mot bilfönstren.”

Amerikanerna svarade med att förakta fransoserna och beundrade i stället ryssarna, ”som hade gjort den största insatsen i kriget”. Förståeligt, eftersom avgörande för segern i väst 1944 var den enorma strid som ägde rum – inte i Frankrike – utan på östfronten.

Där knäcktes tyskarnas ryggrad i Operation Bagration.

Den 22 andra juni 1944 var treårsdagen av tyskarnas anfall mot Sovjetunionen. Nu var situationen en annan. Vid fronten mot tyskarna samlades femton sovjetiska arméer beredda till en attack som – typiskt nog för Stalin 1941–1945 – namngavs icke-kommunistiskt, efter den tsaristiske infanterigeneralen Pjotr Bagration.

Sommaren 1944 var de sovjetiska anfalls-styrkorna groteskt stora, inte minst jämfört med D-dagen: Uppemot 1,7 miljoner soldater, 6 000 pansarfordon, 30 000 artilleripjäser och mer än 7 500 stridsflygplan stod anfallsberedda. Måltavla var den tyska krigsmaktens kraftfullaste formation, Heeresgruppe Mitte, som tre år tidigare stått utanför Moskva. Nu skulle dessa tyska arméer försvara sig i Vitryssland.

När Hitler till slut medgav reträtt blev denna katastrofal. Stridsfordonen övergavs, när skräckslagna rester av det tyska herrefolkets en gång oövervinnerliga krigsmakt flydde genom skogarna. I juli stod Röda armén vid tyska gränsen i Ostpreussen – Stalins hämnd skulle till slut drabba det egentliga Tyskland. Eller som den svenske diplomaten Sven Grafström hade sagt några år tidigare: ”Arma Tyskland, då hämndens dag gryr för alla våldtagna nationer och människor!” En sannare profetia har sällan uttalats.

En annan del av de allierades strid var befrielsen av tyskarnas koncentrations- och förintelseläger. Den 27 januari 1945 nådde sovjetisk trupp dödslägret Auschwitz-Birkenau, ett datum vi i dag högtidlighåller som Förintelsens minnesdag. Den 8 maj 1945 hade Tyskland kapitulerat på alla fronter.

 

När Ryssland av i dag under Putin blir alltmer aggressivt nationalistiskt, med krig mot Ukraina som senaste exempel, ökar betydelsen av tolkningarna av andra världskriget inom världs-politiken. I Ryssland högtidlighåller man Det stora fosterländska kriget 1941–1945, men föredrar att glömma tiden som nazitysk allierad 1939–1941. I USA (och Sverige) överbetonas myterna om D-dagen 1944, och man glömmer gärna bort att USA:s insats i striderna på kontinenten var sekundär och begränsad, jämfört med Sovjetunionens långa och hårda kamp.

Den amerikanska minneskulturen kring D-dagen har inte minskats av kalla krigets slut, snarare tvärtom. De moraliskt tveksamma metoderna under kriget mot terrorismen efter 11 september 2001 har gjort den amerikanska självidentiteten ännu mer osäker, varför D-dagen blivit allt viktigare. Via denna minnesbild upprätthålls bilden av USA som ”godhetens nation”. Något som Tage Danielsson satiriserade milt om, när han 1976 lät Monica Zetterlund sjunga en egen version av As Time Goes By:

För fred och frihet,
drog de ut i fält.
Och som en tomte smila Roosevelt.
Han gjorde aldrig nånting kriminellt.
Amerika var snällt.

Men om nu historiebruket kring D-dagen kan ifrågasättas, innebär det att vi inte bör högtidlighålla 70-årsminnet av händelsen i sommar? Jag tycker inte det.

Den västliga inryckningen 1944–1945 var måhända av begränsat militärt värde, men innebar ändå att demokratin kunde återuppstå i åtminstone halva Europa. Stalins befrielse av östra Europa visade sig vara en befrielse som ledde till kommunistiska diktaturer och förtryck.

Så visst var den västallierade krigsinsatsen viktig. Samtidigt ska vi komma ihåg det enorma västerländska trauma, som ligger i att vi primärt har den vidriga stalinistiska diktaturen Sovjet-unionen att tacka för att vi blev av med Hitler. Det är mer än vi klarar av – vilket är förståeligt.

Jag hävdar dock att vi inte behöver vara tacksamma mot kommunismens brottslingar. Vi kan i stället skänka en fridens tanke åt de miljoner vanliga sovjetmedborgare som stred, blödde och dog för vår frihet 1941–1945 – likaväl som åt de västallierades stupade. Deras benknotor vitnar i jorden sedan länge. Samtidigt som nazisterna återigen marscherar på svenska gator och rasister sitter i riksdagen.

Men det är en helt annan historia.

 

 

Text: Henrik Arnstad

 

Henrik Arnstad är historiker och vetenskapsjournalist. I maj kommer hans politiska biografi Spelaren Christian Günther: Sveriges utrikespolitik under andra världs-kriget i pocket. Den handlar om Sveriges utrikesminister 1939–1945 och om hur kriget förändrade Sverige – och världen.

 

Du kanske också gillar