Porträtt

När ensam blir stark

av Sofia Wadensjö Karén

När Amelia Adamo  såg den här lilla flickan på en konstmässa visste hon direkt vad hon måste göra. ”Jag såg att hon behövde ett hem. Det ska hon få hos mig”, tänkte jag. Vi träffade en tidningsdrottning i ett nära samtal om den ensamma, lilla flicka hon en gång var.

Ögonen söker sig dit, gång på gång.

Den håglösa, lilla flickan med det rufsiga håret och den uppgivna kroppsställningen.

Vem är hon? Vad tänker hon? Och måste hon vara så ensam?

Mol allena sitter hon där borta. Invid det stora, välkomnande matsalsbordet. Nära, men ändå vid sidan om.

– Jag var alltid vid sidan av under min uppväxt. Vid sidan av, men inte olycklig.

– Förutom hos nunnorna, säger tidningsdrottningen Amelia Adamo.

Vi sitter med varsin hämtsallad vid hennes köksbord. Ovanför oss hänger en klocka där våra svenska småfåglar kvittrar fram att tiden går. Varje hel timme ger någon av dem sig tillkänna.

Däremellan ackompanjeras de, med mer ojämna mellanrum, av ljudet från syrsor. Det är Amelias mobiltelefon. Det ringer ofta i den. Hälften av samtalen är från familjen.

I flera timmar sitter vi där vid köksbordet. Pratar, mitt bland fågelkvitter och syrsesång. Om vår gemensamma kärlek till papperstidskrifter, men också om frånvarande fäder – och om frånvaron av rötter.

Den lilla flickan lyssnar till allt. Utan att säga ett ord. Likt en själviakttagelsens underliga ande påminner hon oss om utanförskap, ensamhet och sårbarhet.

När det så småningom är dags för mig att lämna Amelia Adamos lägenhet och möta den snöblaskiga, stockholmska marsdagen skymtar jag något som smiter med ut genom dörren.

En skugga.

Den lilla flickans?

För snart tjugo år sedan lärde sig i stort sett varenda svensk att det fanns en tidningsmakare som hette Amelia Adamo. Innan dess hade hon visserligen redan dragit igång den i dag omfattande bilageverksamheten på Aftonbladet genom att starta Söndags-bilagan. Men det var genom den nystartade tidningen, som bar hennes namn, som hon blev mer allmänt känd.
Sex år senare var det dags för nästa tidning, Tara, med en något äldre målgrupp. Och så, för åtta år sedan, kronan på verket: M-magasin. Den då 62-åriga Amelia Adamo riktade sig mot en helt ny typ av grupp – starka, mogna kvinnor från 50 och uppåt. Eller mappiesar, som hon kallar dessa Mogna, Attraktiva PionjärPersoner.
På omslaget av första numret?
En leende Amelia.
Liksom på de följande över hundra omslagen.
– Jag är inte så orolig längre, men förut var jag det. Orolig över att jag skulle bli för självupptagen. Bli märkvärdig.
Eftersom hon upplever att markkontakten har bibehållts är Amelia i dag bara stolt över sin omslagsflickekarriär, säger att hon vill söka till Guiness Rekordbok. ”Ingen i min ålder har under så många år varit omslagsflicka.”
Men allt har ett slut.
Så även åren som omslagsflicka.
– Ja, jag har bestämt mig för att trappa ner.
Nyss 67 år fyllda och med ett oerhört intensivt arbetsliv bakom sig är det dags. Stafettpinnen ska lämnas över.
Till vem är oklart. Också exakt när. Men varför vet hon.
– Att vara chefredaktör var förr att sköta en tidning. I dag är det så oerhört mycket mer. Du måste jobba med varumärket på ett helt annat sätt. Ja, du vet ju …
– Jag lämnar inte M helt, det kan jag inte. Men trappa ner ska jag.
Dagen innan vi träffas har hon varit hemma hos det ettåriga barnbarnet Enzo. Suttit på golvet, väntat på att han ska kravla fram till farmor, på att ettåringens avvaktan inför tanten där på golvet ska lägga sig. Väntan blev lång. I alla fall mätt med ett farmorshjärta.
– Familjen betyder bara mer och mer för mig. Jag tror att det har med åldern att göra, att man ser vad som är viktigt. Men, ändå … Hur beter jag mig? Jo, jag låter det som är viktigt i mitt liv komma på andra plats. Först kommer jobbet. Det vill jag bryta nu.

La famiglia.
Jo, vi måste rota oss tillbaka ända till 1940-talets Rom för att till fullo kunna ringa in begreppet familj á la Amelia.
Elda Mucci är 23 år gammal, ensam i livet, föräldralös sedan länge, åtskild från sina syskon. Nu har hon förförts av sonen i huset där hon arbetar som piga.
”Nej, jag älskade aldrig din mamma”, ska Alvaro Banchetti komma att säga 46 år senare till den dotter som han aldrig ville ha.
När graviditeten är ett faktum försöker han nämligen övertala Elda att hon ska göra abort.
Hon vägrar.
I stället får hon hjälp av Alvaros syster att ta sig till Sverige. 24 år gammal och med en nio månaders bebis på armen kommer hon till sitt nya hemland. Med ett arbetsvisum från Åhlén & Åkerlund i handen, eftersom hon skulle bli hembiträde hos en av chefredaktörerna.
Det är många cirklar som ska komma att sluta sig i Amelias liv. Här, på Åhlén & Åkerlund, finns en av dem.
– Mina barns pappa, Lasse Ericsson, var Åhlén & Åkerlunds man i Europa. Han var sjutton år äldre än jag och hade en avgörande betydelse för att jag skulle bli journalist. Han tränade mig så att jag kunde börja skriva för Svensk Damtidning – utan att egentligen vara utbildad.
Förlaget är i dag för övrigt omvandlat till Bonnier Tidskrifter. Och vem dess okrönta tidskriftsdrottning är vet vi ju alla.
Men nu går vi händelserna i förväg. Vi stannar kvar i barndomen en stund, hos den lilla flickan Amelia.

Amelia och hennes mamma lever tätt ihop. ”Jag har vuxit upp i olika pigkammare hos den svenska borgerligheten”, säger hon själv.
Så var det.
Var.
Tills mamma gifte sig. Då var Amelia inte längre välkommen.
– Bostadsbristen i Sverige var stor. Många av arbetskraftsinvandrarna tvingades därför att bo inackorderade, ofta hos Östermalmstanter, och där fick man inte ha barn.
Sex år gammal sätts därför Amelia i en katolsk klosterskola i Nacka utanför Stockholm.
Rädd, ensam, utelämnad.
– Det enda jag ville, var att komma hem till mamma igen.
Men det fick hon inte. Inte mer än mellan lördag och söndag.
I fyra år bodde hon hos nunnorna.
– Där var jag olycklig. Det fanns inget som var hemma för mig.
Under fyra viktiga år av sin barndom längtade hon bort. Längtade hem. Men hon vill absolut inte identifiera sig som en person med olycklig barndom.
– Nej, det hade jag inte.
Hon konstaterar det – nej, understryker det – helt utan sentimentalitet eller starka känslor. Pusslet är svårt att lägga: Fyra olyckliga år, en flicka som alltid stod vid sidan av, men ändå ingen olycklig barndom.
Men Amelia är tydlig. Och låter inte heller någon skuld falla på mamma.
– Hon har femårig skolgång, och var föräldralös. Det går ju inte att döma henne. Hon är i underläge, även om jag var barn då. Hon gjorde så gott hon kunde.
Vad mer finns att tillägga, verkar hon tycka. Varför älta? Varför gnälla?
Punkten är satt.
Ändå.
Den lilla flickans skugga drar förbi. Ser ni henne? Hon som aldrig riktigt har hört till. ”Det fanns inget som var hemma för mig.”

Vattentäta skott, tänker jag, när vi någon vecka senare träffas för en lunch på restaurangen invid Dramaten i Stockholm. Bakåt är de helt vattentäta.
Inga vänner finns kvar från tiden före 20 års ålder. Där är tomt, stängt och tillbommat.
– Om man ska psykologisera det, så knöt jag inga band för jag visste ju inte när de skulle upphöra.
Dessutom hade hon ett helt annat fokus.
– Ja, jag riktade mig tidigt mot killar. De blev trampolinen bort. Jag hade inte lika lätt med tjejkompisar.
Det har hon hämtat igen på senare år. Nu är väninnorna många. Och nära. ”Vi vet allt om varandra. Den där totala öppenheten, den tror jag inte att män har.”

Men vi stannar lite vid männen, ett viktigt kapitel i Amelia Adamos livsbok.
Någon pappa fanns inte. Inte heller morfar eller farfar. Och styvpappan, som hon har sitt efternamn efter, kom hon aldrig överens med.

En uppväxt helt utan manliga förebilder. Försöker du fylla den platsen med andra män?

– Jag har inte tänkt på att mina olika män har ersatt männen som aldrig fanns. Jag har bara reflekterat över att jag hela tiden valde äldre män. Män som jag kunde lära mig av.
– Men något hysteriskt har det ju varit. Jag har alltid haft väldigt svårt att vara ensam, ända tills jag fyllde sextio egentligen, har gått från förhållande till förhållande.
Som när sönernas pappa gick bort. Amelia var 38 år, arbetade oerhört intensivt med att starta Söndags-bilagan på Aftonbladet och blev, tre månader efter makens bortgång, sambo med sin chef, dåvarande chefredaktören på Aftonbladet, Thorbjörn Larsson.
– Det var otaktiskt på alla sätt. Men jag var desperat, satt i ett mentalt skruvstäd. Thorbjörn hjälpte mig, stöttade mig. Vi fick ett slags starka band som omvandlades till kärlek. Sorgen portionerades ut, det finns inget facit när det kommer till sorg. Det har jag lärt mig.
Kärleken och passionen har förstås alltid stått i centrum. Men männen har även – hon säger det själv – fungerat som stege för henne, har varit draghjälp i karriären.
Kanske är det så … Men sin unika känsla för tidningsmakeri och för vad som ligger i tiden har hon knappast fått från dem.

Möjligen självkänsla?

– Nu måste jag verkligen tänka, säger hon dröjande.
Som skribent är man van vid att ta sats inför vissa frågor. Ta sats och bädda med bomull – samtidigt. Och därefter lirka med följdfrågor, lyssna efter de mångdubbla bottnarna, känna in det som inte sägs.
Med Amelia finns inget sådant.
Hon svarar rakt på samtliga frågor, hejdar sig bara några gånger – som nu. Funderar några sekunder. Svarar sedan.
Hon väjer inte en enda gång.
– Jag har aldrig förstått det där med att vara personlig, men inte privat. Jag kan inte skilja på det. Då får väl allt vara privat då. Eller personligt.
Men, nu förirrar vi oss. Det var det där med självkänslan.
– Nä, den har jag nog med hemifrån, eftersom jag ändå var så älskad av min mamma. Det var hon och jag. Mot Oskar Adamo, mot nunnorna, eller vad det nu var för något.
– Jag har nog alltid haft en god självkänsla. Däremot kunde jag inte föra mig. Det hjälpte de här männen mig med. När du lär dig det lägger du till någon slags bit av självförtroende. Och så har de ju alltid stått bakom mig, så på det sättet kan man väl säga att jag har fått självkänsla.

Hur har kvinnor runt omkring dig reagerat?

– Folk har skojat med mig. ’Vet man inte var Amelia är på ett party så kan man alltid kolla där makten finns. Där står hon och tindrar’. Och det har varit sant! Jag har alltid känt en viss dragning dit. Om det undermedvetet har varit för att de ska se mig, eller om jag har känt någon slags nyfikenhet … Det vet jag inte.
– Hade du frågat mig om det här för 10–15 år sen hade jag nog blivit lite störd. Men i dag skiter jag fullständigt i det. Så var det.
Sedan fem år är hon tillsammans med frisören Lucio Benvenuto som hon träffade hemma hos gemensamma bekanta. Med honom känns det som om hon har kommit hem, säger hon.
– Han är en underbar man. Men när vi träffades fick jag en chock av hur extremt begränsad hans omvärldsuppfattning var. Så nu är det tvärtom, det är jag som lär honom i stället.
En helt ny typ av man i hennes liv, en man som kanske påminner lite om pappa Alvaro.
– Pappa var en typisk italiensk charmknutte. Lite som Lucio. Han skulle också kunna stå med röd ros, den gamla strandraggaren.
Den här gången skrattar vi över cirkeln. Den som sluts. På de mest oväntade sätt.
Det gjorde den för övrigt även för hennes gamla pappa. Historien som hon berättar är snudd på osannolik. Två veckor före sin död bestämde han sig för att han skulle gifta sig – med en städerska.
– Då kände jag verkligen hur hans liv gick i cirklar. Han ville göra något för den kvinnan, något som han inte gjorde för min mamma. Men det var för sent. Han dog innan de hann gifta sig.
Men, nu gör vi det lite enkelt för oss, hoppar över de svåra åren. Låtsats nästan som om Amelias relation till pappa Alvaro alltid varit självklar och okomplicerad.
Så var det givetvis inte.

Innan vi går in i åren av tystnad, åren utan faderskontakt – en kort betraktelse som jag tror betyder något. Något om människan Amelia Adamo.
Under våra timmar av prat och samtal återkommer ett par meningar vid flera tillfällen:
”Men ens förstod jag varför. Då var det borta. Svisch!”
Amelia vill förstå, vill veta. Och när hon gör det …
… då släpper hon.
Det kan handla om ålderskrisen hon fick som 49-åring: ”Jag gick faktiskt i terapi, trodde att det var nåt annat fel på mig, men när terapeuten sa att ’jag tror att det bara är åldersnoja’ då förstod jag. Och då vände det – direkt”.
Eller om den traumatiska träffen med skolkamraterna från nunneinternatet: ”Vi hade återträff för två, tre år sedan. Jag gick mest dit för att ta reda på om mina minnen verkligen var sanna, eftersom kvällstidningspersonen inom mig ofta dramatiserar. Vilken djävla traumastund! 25 av oss 30 hade mått skitdåligt. Det jag mindes var sant. Då blev jag på nåt sätt klar med det. ’Här vill jag inte gå in och rota och gräva’, kände jag.”
Eller om sitt livs första möte med pappa: ”När jag fick barn kände jag ett starkt behov av att se pappa, söka upp mina rötter. Vi hade ett tvåtimmars-möte i Rom där han talade om att jag inte var önskvärd i hans liv, att ingen visste att jag fanns. Jag åkte hem, lite ledsen, men jag hade ändå sett honom. Och mitt rationella jag konstaterade att ’så såg han ut, ganska ful och liten. Bort med honom, nu vet jag det!’.”
Ja, ni hör själva. Det är en oerhört rationell kvinna som sitter framför mig.
Möjligen för rationell. I alla fall om du frågar Amelia Adamo själv.
– Det är på gott och ont. Men ärligt talat är min rationalitet ingen bra egenskap i privatlivet. När jag ska svara med känsla, hjärta och mjukdelarna svarar jag med förnuft i stället. Det blir inte bra.

Och då upplevs du som hård?

– Ja, privat kan jag nog upplevas som hård. Men jag är både hård och mjuk. Samtidigt. När jag tycker synd om någon är jag blödig och gråter lätt, och många tycker att jag är en ganska omhändertagande och varm människa. Medan andra tycker att jag är hård och kall. Som min mamma, till exempel. Hon brukar säga: ”Amelia, du är som svenskarna. Hård.”

Du var väl tvungen att hårdna under åren hos nunnorna?

– Ja, för att överleva. Sen har jag tack och lov ett gott humör, är inte lagt åt vemod. Men, det som många ser som hårdhet är egentligen att jag hela tiden vill lösa problem. Jag går på lösningen, i stället för att stanna i känslan.

Efter det där tvåtimmarsmötet i Rom gick det sexton år. Så en dag ringer han, pigtjusaren från Roms finare kvarter. Amelia är 46 år gammal, Alvaro närmar sig 70 och har blivit utsparkad hemifrån.
– Hans liv skrev kapitel, som det så fint heter. Vi träffades. Och jag upplevde en rolig, flörtig och ganska klipsk karl. Han var rolig att vara med, men det var också smärtsamt.
Det var då han berättade att han aldrig hade älskat hennes mamma – och att han hade velat att Amelia aldrig skulle födas. ”När hon ändå envisades med att föda dig fick hon ta hand om dig.”
– ’Sparka honom på testiklarna från mig’, sade mamma. Och det borde jag ju ha gjort och sedan gått. Men jag var så nyfiken, och så förtjust i att äntligen få en italiensk gren. Jag fick plötsligt en liten rot – så jag höll fast i den trots att jag borde ha lytt morsans råd.

Varför borde du ha gjort det?

– För att han var en skitstövel.

Även då ni träffades?

– Nej, absolut inte. Men i hans sätt att resonera. Som han pratade.

Ångrar du det?

– Nej.
Hon ångrar ingenting, är inte lagd åt det hållet. Förutom en sak. Hon säger det både när vi pratar vid köksbordet under fågelkvitter-klockan och vid lunchbordet på restaurangen.
– Jag ångrar att jag inte har fött fler barn. Då tänkte jag inte särskilt mycket på det. Men nu … Vilka är de verkligt starka banden? De verkligt lyckliga stunderna? Det ångrar jag, att jag var så rationell då.
Vi kretsar kring det allra viktigaste nu. Rötterna, barnen, den lilla flickan. Och cirklarna som sluts. På ett eller annat sätt.
Jag frågar om släktforskning. Vet att hon har skrivit en krönika om det, försökt uppmuntra folk att släktforska medan tid är, att det i det närmaste är för sent för henne själv nu när 90-åriga mamma Elda inte ens kommer ihåg gatan där Amelia föddes.
Då brister det.
Närheten till tårarna visar sig, mitt på lunchrestaurangen, när vi landar i den greklandsfödda författaren Theodor Kallifatides bok Ett nytt land utanför mitt fönster.
– Jag älskar den boken, han beskriver precis hur det är. Hur han åker till Grekland och upptäcker att ’jag hör inte hemma här’. Så åker han till Sverige och känner ’jag hör nog mer hemma här’. Och varför gör han det? Jo, för att hans barn bor där. Barnen blir hans rot. Så är det för mig.
De två sönerna, de fyra barnbarnen. De får kompensera marken, stenarna där barn hon inte lekt. För det finns ingen sådan plats i Amelias liv. Särskilt påtagligt blir det i ett land som Sverige ”där varenda människa har någon bonde i släkten och sina rötter på ett visst ställe”.
– Mamma bodde på Stövelvägen i Solberga. Det är ingen rot, jag har ingen rot. Min rot är mina barn.
Så återkommer hon själv till den lilla flickan – och till hennes skugga.
– För att knyta ihop säcken … Om vi tar den här lilla flickan … Allt har gått bra för mig, allt har funkat, men man kan inte köpa sig rötter. Då bygger man en liten rot i stället, precis så som emigranter har gjort i alla tider. Det finns inget bakåt. Det finns ingen släkt. Varför skulle jag forska om pappas familj, han som inte vill ha mig? Och på mammas sida … Jag har inte ens hittat min egen födelseattest.
Kanske är det då som man bygger det där monumentet. Det där stora schabraket till hus som får en att vakna på morgonen och undrar vad man har gett sig in på. Dalarö-huset med en egen avdelning för barn och barnbarn
Kanske är det också då som man börjar fundera på turordningen i ens liv. Som man säger till sina barn ”att det här ska bli året då farmor verkligen hjälper till”. Som man genast styr om morgondagens jobbmöten för att ena sonen ringer och berättar att yngsta barnbarnet är sjukt, den lille skrutten som inte utan tvekan kryper rakt upp i farmors famn. Inte än.
Det är då som man säger ”jag jobbar heltid det här året ut, sen trappar jag ner”.

Hetluften, inbjudningarna, yrkesidentiteten, omslagen … Omställningen kommer att bli stor. Delar av den, när det tystnar, möjligen till och med ”fasansfull”.
Att hamna vid sidan av.
Men, och det är viktigt, på ett helt annat sätt än tidigare.
Självvalt. Och utan att stå ensam.
– Att jag var udda, och stod lite utanför, har jag förvandlat till min framgång. Det får man inte glömma bort. Jag brukar säga ”Fördel Invandrare”.
– Men nu är den ensamma flickan är borta. Jag kommer aldrig bli ensam på det sättet igen, säger hon.
Och sätter punkt.
Tydligt. Ja, hon är till och med redan på väg att resa sig.

Det var för två år sedan som Amelia såg konstnären Essi Korvas lilla kuvade flicka på Art Fair i Kulturhuset och kände att ”henne jag ha”.
– Jag såg att hon behövde ett hem, och det ska hon få hos mig, tänkte jag. Hon ska få det bra.
Och det har hon fått.
Den lilla flickan är inte längre ensam.

 

Text: Sofia Wadensjö Karén
Foto: Thron Ullberg

 

AMELIA ANNA VALERIA ADAMO
Ålder: 67 år
Bor: Lägenhet på Söder i Stockholm. Och bygger ett sommarhus på Dalarö utanför Stockholm.
Familj: Särbon Lucio Benvenuto, sönernas familjer, Lucios barn, mamma och moster Liliana.
Bakgrund: 1974 tog hon en fil kand i beteendevetenskap för att året senare börja som reporter på Svensk Damtidning. Hon har även arbetat på Husmodern och VeckoRevyn. Under sju år var hon featurechef på Aftonbladet och byggde upp Söndags-bilagan som firar 30-årsjubileum i dagarna. 1995 startade hon Amelia, 2000 tidningen Tara och 2006 M-magasin. År 2002 blev hon utsedd till gästprofessor vid Journalisthögskolan i Göteborg.
Utmärkelser: Årets chef 1997, Stora Journalistpriset 1986 och 2003, Årets ekonomikvinna 1997.

 

BRANSCH-SNACK
Hur ser framtiden ser ut för tidskrifterna?
– Jag känner mig ganska förtröstansfull. För ett par år sedan var det värre. Då lämnade annonsörerna oss, trots att läsarna inte gjorde det i samma utsträckning. Men nu börjar ju annonserna komma tillbaka.
Tror du att de riktigt unga kommer att hitta till tidskrifterna?
– De flesta nej, men pappret kommer ändå att bli trendigt igen. Jag lovar.
Jag är också övertygad om att papperstidningarna kommer att finnas kvar.
– Ja, om inte annat så för att ögat vill få sitt också, det får du inte på nätet. Estetiken går förlorad.
Dessutom måste du veta vad du vill ha på nätet. I papper läser du sådant som du inte visste att du ville veta.
– Precis så är det.
– Jag blir sur när de pratar om gammelmedia, känner mig personligen attackerad. Svaret är inte att digitalisera tidskrifterna, utan att försöka göra den här pappersoasen där man vill vara. Sen kan vi digitalisera något annat.
Läser du själv mycket på nätet?
– Nej, jag är helt icke-digital. Det var jag stressad över förut, men inte längre. Pappret är en särart för sig.
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar