Ledare

När jämställdheten kom till byn

av Sofia Wadensjö Karén

 

”En del blir arga för att jag berättar, men jag måste säga som det är.” ‘

Vi sitter i soffan där hemma, spelar kort och småpratar.

Den afghanske tonåring, som de senaste två åren har blivit en naturlig del av vår tillvaro, berättar om den verklighet han möter varje dag.

Hans resonemang kräver kanske fördjupande förklaringar, det kräver nyanser. Men jag går rakt på sak.

Som så många gånger förr vill han prata om hur tufft de afghanska flickor som har lyckats ta sig hit har det, hur utsatta de är på flyktingförläggningarna och hur svårt det är för många av hans landsmän att respektera kvinnor på det sätt som åtminstone majoriteten av oss svenskar gör.

Några veckor senare sa systern ”tack, men nej tack”.

Själv har han tagit till sig vårt mer jämställda synsätt. Som i somras när han satt i trädgården och pratade i telefonen både länge och väl med sin mamma. Eftersom han är äldste sonen, och därmed familjens överhuvud sedan pappan dödats av talibanerna, ville mamman rådfråga honom i en viktig sak – den 15-åriga systern som nu skulle giftas bort.

”Jag sa till mamma att min syster måste lära känna mannen först. Vanligtvis träffas föräldrarna och bestämmer. Jag sa att de inte skulle göra så.”

Förvåningen hos kvinnan i den lilla afghanska bergsbyn var stor, men vår afghanske tonåring stod på sig.

Några veckor senare, efter att systern hade lärt känna den påtänkte, sa hon ”tack, men nej tack”. Därmed gav inte heller vår afghanske tonåring sitt medgivande till äktenskapet.

 

På vår Framtidskryssning förra året nämnde Bi Puranen så där i förbifarten en oerhört intressant detalj. Hennes forskning visar hur dagens folkvandring faktiskt sprider demokratiska värderingar. Den visar tydligt att hemvändare – eller, som i vårt fall, personer som influeras av t ex genustänket i sitt nya hemland – starkt påverkar utvecklingen i ursprungslandet.

Det svindlar. Att de samtal som ägt rum vid köksbord i ett land långt upp i norr tar sig rätt in i en afghansk bergsby där det varken finns internet eller mobilmaster (mamman tar sig till en annan by för att nå en telefon) och påskyndar utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle …

Det inger hopp.

Det inger framtidstro.

För jag tror att exempel som detta både kan – och måste – ingjuta mod i oss. Modet att vara tydliga om våra grundläggande värderingar i mötet med andra kulturer.

Annars sviker vi.

Både dem som kommer hit. Och oss själva.

 

Text: Sofia Wadensjö Karén

 

Publicerat i Tidningen Vi, juli 2017

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar