Ur arkivet

När kroppen blev ett projekt

av Karin Johannisson

Karin Johannisson – uppskattad författare och professor i idé- och lärdomshistoria – är död. Så sent som i somras medverkade hon i Tidningen Vi:s specialnummer om hälsa och i mars var hon föreläsare på Vi:s Litteraturbåt. Här återpublicerar vi Karins text om hur vi genom historien har sett på våra kroppar.

Hur ska det samhälle se ut där individen vill – och kan – hålla sig frisk?

Frågan var den geniala utgångspunkten för det svenska folkhälsoprojekt som skulle forma den moderna välfärdsstaten efter andra världskriget.

Svaret blev en rad konkreta socialpolitiska reformer: mödra- och barnavårdscentraler, moderna bostäder med hygieniska kök – korkmatta på golvet och perstorpsplatta på bordet – gratis tandvård och sjukvård till alla, barnbidrag och till och med gratis lunch till ungarna i skolan. Hälsa formulerades som ett samhällskontrakt. Staten skulle förse medborgarna med hälsoinformation och de materiella förutsättningarna för hälsa. Individen skulle svara med en sund livsstil. Gemensamt skulle framtidslandet byggas.

Det var ett program med stor visionär lyskraft. Men det krävde ett högt pris i form av utsortering av dem som inte höll måttet. De var folkhemmets oönskade. Mentalsjukhusen svällde och drygt 60 000 medborgare kom att steriliseras åren 1935–1975.

Individen besvärjer sin oro med allt hårdare träningsprogram.

Sedan dess har en avgörande förskjutning i hälsoansvaret skett. Från stat till individ. Från paternalism till valfrihet.

Förändringen bröt igenom på bred front under 1980-talet. Och en märklig effekt visade sig snabbt. Sjuktalen började plötsligt att stiga. Oron för den egna hälsan ökade och repertoaren av riskfaktorer vidgades i samma takt. Under inledningsskedet handlade det om hot från den yttre miljön som farliga materier, farliga utsläpp, radon och ozonhål. Nya diagnoser knöt an till detta hotscenario: oral galvanism, el- och bildskärmsallergi, sjuka hus-sjuka, multipel kemisk överkänslighet.

Sedan kom 90-talet med andra riskfaktorer av mindre apokalyptiskt slag och knutna till arbetsmiljö, arbetsvillkor och stress. Trötthet och utbrändhet blev nya emblematiska sjukdomstillstånd.

I 2000-talets början dominerade ett slags osorterat och ogenomskinligt risktänkande: akrylamid, mobil-telefoner och 3G-master, högt blodtryck, förgiftad Östersjöfisk och smygande depressioner. Tidningarnas löpsedlar levde högt på spektakulära larm. -”Huvudvärk kan vara tyst blodpropp.” ”250 000 svenskar deprimerade utan att veta om det.” ”Stress kan göra dig tio år äldre i förtid.”

Och i ett framtidsperspektiv sägs ångesten vrida sig kring bioterror, zikavirus, nya fågel- och svininfluensor, naturkatastrofer i form av översvämningar, tsunamis, jordbävningar och orkaner. Man talar om ”kroppspanik” (body panic), märkbar i så skilda genrer som zombiefilm, fantasy, obduktions-scenerier, skräckvisioner av implantat- och robotmänniskor.

Vi drar slutsatsen att kroppen måste skyddas genom ett alltmer medvetet hälsobeteende.

Detta, hävdar kritiker, är hälsismen – besattheten vid försumbara eller överdrivna hot mot hälsan. Individen besvärjer sin oro med allt hårdare träningsprogram på gymmet eller i löpspåret, strängare dieter, intensivare spinning- och yogapass eller kurser i mindfulness, fler rundor i shoppingtemplens utbud av ekologiska produkter och raw food. Förväntningarna på medicinen handlar inte bara om sjukdomsbot, utan om att må bättre, känna sig bättre, se bättre ut. Ett slags nollvision för kroppen.

 

karin-johannisson-02-tidningen-vi-13-2016

 

Hur kan man förstå denna dröm om kroppen som pansar? Handlar det om insikt om att jag själv måste ta ansvar för min hälsa när ingen annan gör det? Ett symtom på att individen känner sig sviken av den offentliga vården. Den tid är förbi då folkhemmet slöt mig i sin famn och de nya storsjukhusen restes som katedraler högt över de medeltida kyrktornen som löften om kroppens världsliga frälsning. Nu styrs vården av en helt annan gud – pengar. Insikten att hälsa är en fråga om livsstil, men också om nätverk och kapital, blir brutalt tydlig om man jämför livslängden i Djursholm med den i Rinkeby.

Eller handlar det om att den moderna individen gjort hälsa till ett projekt på samma sätt som hon gör arbetet, familjen, hemmet, fritiden, sexlivet till ett projekt? Något som alltid kan förändras och förbättras. Kasten mellan späkning och njutning passar till vår upplevelseinriktade livsstil, liksom kasten mellan ångest och eufori. De är sätt att känna sig levande, att ge livet en dramaturgi. För Manhattans intellektuella framstår tillvaron (åtminstone om man får tro Woody Allen) som banal utan lagom doser neuros och hypokondri.

Eller handlar det helt enkelt om längtan efter gemenskap? Nya hälsohot och nya diagnoser, nya träningsformer och nya dieter startar samtalsämnen, frändskaper och intressegrupper. De skapar också utrymme för att moralisera över andra: deras vanor, kroppar och brist på självdisciplin. Drömmen om den perfekta kroppen har öppnat helt nya spelytor för kommunikation, en utveckling som givetvis förstärks med sociala medier.

 

Så vems ansvar är egentligen hälsa?

Under antiken var omsorgen om kroppen en privatsak. De hippokratiska skrifternas hälsoråd, den så kallade dietiken, byggde på hälsa och sjukdom som en fråga om förnuftigt eller oförnuftigt levnadssätt. Hälsa var inget man fick gratis. Hälsa måste man arbeta för genom kroppens och själens kontinuerliga disciplinering med måttfullhet som ideal.

Inom biologiska förståelsemodeller har hälsobegreppet visat sig märkligt svårfångat. Det har antingen definierats som balans eller jämvikt, som ett välfungerande organsystem, eller i vardagsspråket som frånvaro av sjukdom, ett slags tystnad (hälsan tiger still). 1946, efter andra världskrigets mänskliga katastrofer, formulerade Världshälsoorganisationen (WHO) sin utopiska definition: ”Hälsa är inte bara frånvaro av sjukdom och handikapp utan fullt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande.” Den har uppfattats som naiv, inte minst i ett globalt perspektiv. Men den var en besvärjelse mot en återupprepning av världskrigens trauman. Aldrig mer.

Hälsa har blivit en projektionsyta för drömmar om framgång.

I dag snurrar de privata och offentliga samtalen kring stress, depressioner och oro. Att leva i en globaliserad värld kännetecknad av hypersnabb omsättning av tekniska innovationer, nya arbets-organisationer och en rastlös konsumtionskultur, kräver ständig uppdatering.Känslor av otillräcklighet slingrar sig in i våra jag.

Den nya ohälsan tycks också i första hand kräva sociala och kulturella förklaringar. I en konkurrensbaserad ekonomi är individen själv ansvarig för att identifiera och gestalta de livsprojekt som gör att hon inte utestängs från samhällets gemenskaper. I den planen är hälsa ett grundkapital. Det handlar inte bara om att slippa sjukdom och lidande. Hälsa har blivit en projektionsyta för drömmar om framgång, lycka och njutning, och samtidigt ett redskap för att förverkliga dessa drömmar.

Men också detta är riskfyllt. En första risk är att blicken fastnar i yta. Individen drivs till ständig jakt på bekräftelse. I stället  för att ta de stora utmaningarna som politiskt engagemang och humanitär solidaritet prioriterar hon de små och individuella, eller backar in i en självbild som evigt utsatt och sårbar.

 

Karin Johannisson signerar sin sista bok ”Den sårade divan” på Vi:s Litteraturbåt i mars 2016.

Karin Johannisson signerar sin sista bok ”Den sårade divan” på Vi:s Litteraturbåt i mars 2016.

 

 

En andra risk är att en blind hälsokultur kamouflerar en människosyn som innebär att individen ska slimmas och hälsoformas för att anpassas till en arbetsmarknad som egentligen bör anpassa sig till henne. I en global tillväxtekonomi blir hälsa – eller ohälsa – ett mått på förmåga att leverera egenskaper som effektivitet och flexibilitet och att tränga bort andra som stress, osäkerhet och oro.

Och nu som tidigare finns samma bortträngning av hälsokravets relation till kön, klass och utanförskap. Människor binds till preferenser och livsstilar som pekar ut särskilda riskgrupper: rökare, överviktiga, arbetslösa, nyanlända, ensamma. Varför, kan man provokativt fråga, skulle den som saknar delaktighet och inflytande avstå från stundens hälsofarliga njutningar? Hur ska den som är slukad av monotona arbetsuppgifter, eller står utanför arbetsmarknaden, få tillgång till evig kraft och hälsa?

I Juli Zehs dystopiska framtidsskildring Corpus Delicti (2010) beskrivs en hälsodiktatur där sjukdom är utrotad och hälsa ett krav. Rapporter om hygien, träning och näringsintag är obligatoriska, likaså regelbundna röntgenundersökningar, ultraljudskontroller  och hjärntomografier. Själva kroppen är skyldig tills motsatsen är bevisad.

Det är en skräckvision.

I stället kan man vila i den grekiska antikens hälsoråd som står sig än i dag. Motionera, ät och drick med måtta och håll dig (om möjligt) på gott humör.

 

 

Text: Karin Johannisson
Illustration: Sanna Mander
Foto: Petter Johansson

 

Publicerat i Vi:s specialnummer om Hälsa, juni 2016

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar