Porträtt

När Nina blev Nino

av Johan Norberg

Kroppen har alltid vetat, men för tio år sedan förstod även intellektet.

Ett beslut växte fram. Nina byttes mot Nino. Sedan följde utredning, hormonbehandling, kirurgi – och en tröttande uppmärksamhet.

Vi följde Nino Ramsby under hans könskorrigering.

Vi går runt i konsthallen där han ställer ut sina tavlor. Nino har en stor röd täckjacka och säckiga slitna jeans. Den gungande gångstilen utstrålar självförtroende och kombinationen av lätt vindögdhet och det stora leendet (som kommer ofta) ger en känsla av förnöjsamhet. En kvinna kommer fram och frågar om hon kan få köpa en av hans tavlor. Han svarar redigt, mer som en hantverkare än konstnär: ”Det ska vi ta och fixa, sörru.” Avväpnande och klurig, skulle kunna vara en kort karakteristik. Så fort han kommer in i ett rum får han folk att känna sig väl till mods.

I den här texten får vi träffa musikern och bildkonstnären Nino Ramsby vid olika tillfällen under 17 månader åren 2015–2016, från det att han nyss haft sitt första besök hos en psykiater för att inleda en utredning för könskorrigerande vård, både medicinsk (testosteronbehandling) och kirurgisk. Med tiden kom våra samtal att mer och mer kretsa kring könsuttryck och självtillit. På bandinspelningarna hör man mina otroligt korkade frågor som jag upprepar gång på gång eftersom det är mycket jag inte förstår. Jag mejlar Nino efter varje möte och ber om ursäkt.

 

4 juni 2015

”Könsroller är en konstruktion”

Första intervjun – den 4 juni 2015 – handlade egentligen om honom som Taubestipendiat,  men vi kom också att prata mycket om transsexualism.* Nino sa saker som ”könsroller är en konstruktion” och jag insåg att den timme vi avsatt för Evert Taube inte räckte till för ett djupare samtal om könsidentitet. Jag fick fler frågor med mig hem än jag hade med mig dit.

Ett par dagar senare mejlade jag och föreslog ett större reportage om det som väntade, att vi kunde ses igen om ett halvår och sedan ytterligare ett år senare. Nino svarade omgående, ”Absolut, det gör jag gärna”. Han ville berätta, för dem i samma situation och för den allmänna upplysningens skull. Det var något han skulle komma att få ångra. När media fått upp ögonen för historien ville alla ha en bit av honom. Det blev för mycket.

Jag väntade i fyra månader innan jag i början av oktober 2015 skickade ett sms för att föreslå ett andra möte. När svaret dröjde mejlade jag några dagar senare. Nino svarade direkt:

”Kära Johan,

jag glömde att svara när jag såg sms:et, sen har jag tänkt på det men hastat runt … förlåt.

Jag gör väldigt gärna reportaget men just nu är jag helt slut. Kobra filmar och en längre dokumentär görs och sen måste jag vila och måla och en massa trötthet och lite biverkningar här och var tar tid och kraft … och vårdbesök.

Men jag är glad 🙂 i livet.

Vad sägs om att göra reportaget senare i vår? :)”

Jag skulle aldrig kunna bli en riktig journalist. Jag hatar att besvära folk. När någon tackar nej tycker jag det är ofint att tränga mig på. Så jag avvaktade och hoppades att redaktionen glömt alltihop, men när tidningens chefredaktör hörde av sig och undrade hur det gick, skickade jag ändå ett mejl till Nino, den 15 januari 2016:

”Nu återkommer jag angående den artikel jag så gärna skulle vilja skriva om dig. Jag vet att det trillat in liknande saker som du ska göra och kanske tycker du att det blir för mycket.”

Nino svarade tre dagar senare:

”Nu är jag redo Johan. Kommer till Stocky i morrn och är hemma t o m ons 27 jan. Funkar mån el tis den veckan, alltså 25 el 26?”

Vi kom överens om att ses på ett fik och sedan gå till hans ateljé för att prata vidare. Jag hade inte sett honom på sju månader och var nyfiken, och lite nervös inför vad som väntade. Testosteronbehandlingen borde ha gett effekt vid det laget och jag visste inte om han gått vidare med sin önskan att operera bort brösten.

 

Nino med kompisen Sotti, fd spansk gatuhund, som även blivit avmålad av husse.

Nino med kompisen Sotti, fd spansk gatuhund, som även blivit avmålad av husse.

26 januari 2016

”Det är stört att det kallas diagnos”

Nino sitter längst in i hörnet med en kopp kaffe. Jag noterar mer muskler kring axlarna, han ser lite ”bitigare” ut och när vi hälsar låter han förkyld och en smula ”målbrottsvinglig”. Han ser trött ut.

– Det här med att vara offentlig person och vara med om fysiska förändringar, släppa ny skiva, gå in i bildkonsten och samtidigt känna ett ansvar att vara språkrör för transsexualism är många parametrar att ta hand om. Under hösten fick jag testosteron och till en början blev jag kraftfull och mer uthållig – det kom lite som en överraskning – men det gjorde mig väldigt trött. Jag tror det har att göra med att hormoner krockar.

Det har hänt mycket sedan vi sågs i juni.

– Ja, herre gud! Då hade jag precis haft första mötet med en psykiater, sedan var det vidare utredning och i slutet av augusti ringde de och sa att remisserna var skickade. Det betyder att diagnosen var satt.

Rösten är inte färdig ännu.

Det kallas diagnos?

– Ja, inte i betydelsen ”du är sjuk” Ha ha ha! Jag behöver inte hjälp att ta reda på vad jag är, utan för att få klinisk könskorrigerande vård.

Diagnos låter lite sjukdomsaktigt?

– Ja, det är ju stört att det ens är en diagnos, och många ställer sig tveksamma till det. Det låter som en dom, men det handlar ju om vad jag behöver som människa. Att jag lider bland annat av att min kropp har bröst. Den är inte en mans kropp fast min hjärna tror det.

– Efter diagnosen blev jag remitterad till en hormonläkare och rekonstruktiv plastikkirurgi, även logoped men eftersom jag hela livet jobbat med rösten har jag tänkt att jag kanske inte behöver det så mycket. Rösten förändras hela tiden, ja du hör ju hur jag låter. Mitt register är betydligt mer begränsat nu, jag måste sänka tonarterna fyra halvtoner.

2009. Vi spelar i Dessau, Tyskland på initiativ av min vän trombonisten Nisse Landgren som bjudit in Nino (då Nina) att medverka i en hyllning till kompositören Kurt Weill. Vi har setts och repeterat hemma hos henne på Södermalm i Stockholm och pratat mycket, bland annat om könsidentitet. ”Jag kallar mig homomässig” säger hon. Det är första gången jag hör uttrycket. Det är roligt, språkligt innovativt och rymmer en vilja att slippa bli definierad utifrån enbart sexuell läggning. ”En relation består ju av fler kommunikationssätt än sex, jag kan inte kalla mig homosexuell.” 

Konserten är en framgång. Publiken tappar hakan inför den androgyna uppenbarelsen i rakad frisyr, linne och säckiga jeans som sjunger som en blandning av en liten korgosse och Monica Zetterlund. I slutet av en låt lägger hon sig raklång på golvet och efter sista tonen – i tystnaden strax innan applåden – säger hon: ”You’re welcome”, (varsågoda). Det är kaxigt och oerhört vältajmat. Hon charmar omkull oss hela bandet. Det grämer mig fortfarande att jag inte spelade in henne och Nisse när de sjöng Esbjörn Svenssons ”Love is Real” tillsammans. Det var magiskt.

Nu är det för sent, åtminstone i den tonarten.

Känns det bra med nya rösten?

– Ja! Det blir ett nytt instrument. Det betyder inte att jag får en mans stämband, utan en kvinnas, som genomgått hormonbehandling.

Din röst har blivit mörkare, men din klang låter oförändrad.

– Den är inte färdig ännu. Från första testosteronsprutan i början av december (2015) har den bara sjunkit och den kommer att påverkas som mest de första två åren.

Det var fruktansvärt att få bröst.

Vi bryter upp från kaféet och promenerar till Ninos ateljélokal. Den ligger på nedre botten i ett hyreshus och ser mer ut som en liten lägenhet belamrad med datorer, konstnärsmaterial och allehanda instrument. Hunden Sotti, en adopterad spansk gathund, tar emot och vi sätter oss med varsitt glas mineralvatten i soffan.

Har du bara mått bra av testosteronbehandlingen?

– Ja, och brösten är nu bortopererade.

VA! (Det hade jag inte lagt märke till.)

– Innan jul gjorde jag det, och det är fruktansvärt skönt!

Inga tveksamheter?

– Inga som helst. Någon ”jag kanske kommer att sakna dem”känsla har aldrig funnits.

Då har man tagit bort allt och bröstvårtorna sitter där de ska? 

– Du får se om du vill?

Javisst!

(Nino reser sig upp och tar av tröjan. Jag har i och för sig inte sett dem tidigare, men nu är de definitivt borta.)

Kände du så för dina bröst redan när du fick dem?

– Ja, det var fruktansvärt.

Så vad är nästa steg i behandlingen?

– Det beror på vad jag vill göra med könsorganet, och det vet jag inte.

Är det vanligt att man opererar bort brösten och lever som man, fast med kvinnligt könsorgan?

– Ja. Att göra om det kvinnliga könsorganet är komplicerat. Om det vore enkelt skulle jag göra det men det är en stor operation och jag känner mig tveksam.

Men det känns bättre för dig att leva som man med kvinnligt könsorgan än som kvinna med kvinnligt könsorgan?

– Ja!

En rimligare kompromiss?

– Absolut. Det är skönt att brösten är borta. Saker som står ut känner man ju hela tiden.

(Nino drar en lång djup suck, det här är jobbigt.)

– Så här: Jag har lite svårt att prata om könsorgan på det här sättet. Det är inte många som behöver svara på sådant, men transsexuella får ständigt frågor kring detta. Jag känner mig obekväm, om det beror på att jag är pryd vet jag inte. Jag behöver i alla fall sätta gränser och vara tydlig med att detta område är för intimt för mig att prata om med vem som helst.

Kände du tidigt att din könstillhörighet inte stämde?

– Jag har ständigt grubblat kring begreppet könsidentitet, vad det betyder för mig, men har inte haft berättelser att spegla mig i, en problematik som är vanlig.

– Det som varit jobbigt är det fysiska, brösten och mensen. Om jag fötts i en manskropp, hade det inte varit så viktigt att uttrycka att jag var en man. Men nu föddes jag med en biologisk kvinnas kropp. Kommer alltid att vara biologisk kvinna, trots att jag gör könskorrigeringar för att inte uppfattas så av mig själv och andra. Jag har behövt koda om mig – fast jag inte förstod att det var det jag gjorde – med kläder och min kroppshållning. Mitt könsuttryck och min könsidentitet är egentligen ganska flytande.

Du kände dig inte bekväm med att kalla dig lesbisk?

– Nej, så enkelt definierad är inte min sexualitet, och även om jag egentligen skulle beskrivas som ”bisexuell”, känns det som ett jättekonstigt ord också. Sexualitet är inte en könspreferens för mig, men jag har kategoriserats som homosexuell eftersom mitt sociala kön varit ”kvinna” och jag har levt med personer som identifierar sig som kvinnor. Så, förutom att min sexuella läggning inte är ”homosexuell” är det en grej till: Jag är ju inte kvinna, så det är av två anledningar ”lesbisk” inte stämt för mig.

Nino inleder varje svar tre gånger som för att penetrera frågan från olika vinklar innan han hittar rätt – ”Ja, absolut … ” ”Eller, det handlar om … ” – innan han tar sats och fortsätter: ”Så här: …” Dels för att vara noggrann i formuleringar men också för att han har svårt att uttala sig tvärsäkert om ett ämne som är så fullt av variationer och undantag, både för honom personligen och i stort.

Förra gången vi sågs kring Evert Taube-stipendiet pratade du om kön som konstruktion, kan du utveckla det en smula?

– Det som sägs tillhöra könsuttryck och könsroller är en konstruktion. Inte att det existerar uttryck som ”feminin” och ”maskulin” men föreställningen att de ska tillhöra det ena eller andra könet.

Att kvinnlighet tillhör kvinnorna och manlighet männen?

– Exakt. Det är en konstruktion, tänker jag.

Skulle du vilja vara könsneutral?

– Kroppsligt?

Ja?

– Nej, kroppsligt är jag man. Det tog lång tid att förstå, för det är ett virr-varr med vad kön är.

Har du känt i alla år att du är kille?

– Kroppsligt ja, men inte haft förmåga att uttrycka det så, intellektuellt. Jag förstod det för tio–tolv år sedan, sedan tog andra saker över som behövde lösas. Jag kämpade inte att formulera det för min egen skull, vilket jag skulle behövt.

Nino berättar helt öppet om precis allt, och så bestämmer vi oss för att i efterhand stryka det som är irrelevant eller för utlämnande. Bland annat detaljer som rör perioder av för mycket alkohol, depressioner och ätstörningar – och de behandlingsformer som hjälpt Nino och blivit
ett verktyg för att hantera livet. Det är svårt att se spår av detta i den person som sitter framför mig. Han ger alltid ett stabilt intryck och är en underbar kombination av både ljuvlig och finurlig.

Tror du att dina olika problem kokar ner till att du inte var klar över din könsidentitet?

– Nej nej nej, det handlar om tusentals saker. Ätstörningen till exempel handlar bland annat om kontroll. Jag har känt ett obehag som varit svårt, men det handlar också om idealen. Det är jag inte fri från nu, men eftersom jag varit tvungen att jobba med den biten pockar det inte på lika mycket.

Om du fått möta någon som dig för 20 år sedan, hade det underlättat?

– Precis. Jag hade behövt det. Det har varit en drivkraft att berätta om detta, trots att jag blir väldigt trött av det.

Transsexualitet har inte funnits med i den ökade respekten för, och medvetenheten om, homosexualitet de senaste 30 åren.

– Nej, för det är inte samma sak. Den har inget med sexuella preferenser att göra.

Kanske blandar folk ihop det?

– Det har ju varit en liknande utsatt grupp där många transsexuella kodats som homosexuella. Transparaplyet är stort för det innefattar många slags variationer av människor. Kön är så mycket mer än de två kön som allt kretsar kring i samhället. Du kan till exempel vara biologisk man, känna dig som man men ha ett så kallat feminint uttryck och det är också en transperson.

Det är lätt att tycka om Nino som med sin omedvetna charm blir en god ambassadör för ett komplicerat ämne. Där påminner han mycket om konstnären Lars Lerin, som också bjöd in Nino till sitt tv-program våren 2016. De delar humorn och självironin och mötet inför tv-kamerorna blev fantastiskt. Sedan dess är de nära vänner.

Precis som med Lars Lerin är det många som blir förtjusta i dig och din uppriktighet.

– Ja, och vad är det för essens som gör att vi inte är hotfulla? Kanske att vi inte för en aktivistisk tydlig kamp, utan bara verkar i det vi gör, jag vet inte …

Vi kan avsluta nu och ses igen om ett halvår?

– Ja, och då kommer jag med nya teorier, ha ha!

Dagarna efter vårt möte i januari flyttade Nino till sin nyfunna kärlek i Karlstad. Den 15 augusti hörde jag av mig igen, Nino svarade i ett mejl: ”Ska ha vernissage den 1/10 så det får bli efter det. Sedan följde en aningen för lång tystnad, en som indikerade tvekan. Jag hade sagt att jag ändå skulle till Karlstad i ett annat ärende, vilket var en lögn, men kanske lättade det på pressen att ställa upp, tänkte jag, och i slutet av oktober kom ett sms: ”8 nov Johan, Karlstad, välkommen!”

 

”Värmland”, ett av Nino Ramsbys konstverk.

”Värmland”, ett av Nino Ramsbys konstverk.

8 november 2016

”Jag går på herrtoaletten nu”

– En sak är säker, att jag hamnade här är en guldklimp, jag känner mig oerhört hemma.

Nino hämtar mig vid järnvägsstationen i ett snötäckt Karlstad med sin Volvo V70 och vi åker till Lars Lerins konsthall Sandgrund där Nino ställer ut sina bilder. Han hejar vant på kvinnan i entrédisken och visar mig runt ett varv innan vi hämtar fika i kaféet och slår oss ner vid ett bord.

Nu blir jag oftast kodad som man.

Det är tio månader sedan vårt andra möte och några skäggstrån har dykt upp på hans haka. Min första spontana tanke är att han ser väldigt ung ut, som en sent utvecklad man i 25-årsåldern med den släta hyn och fjuniga skäggväxten.

– Nu blir jag oftast kodad som man, som häromdagen på Biltema, i kön till toaletterna. En kvinna sa: ”Det är ledigt på herrtoan, du kan gå.” Jag hade velat vända mig om och ropa ut till alla: ”Hörde ni?!” Det var en sådan lättnad. Men jag kan fortfarande uppfattas som tjej. När någon hänvisar till mig i förbifarten ”hon sa …”. Det gör mig knäckt, men jag vet själv hur svårt det är att lära om när någon byter pronomen.

Din röst, du har lägre klang nu än många män. Kan du förvånas över hur den låter?

– Jag fascineras av den, och den känns som min. I början av förändringen – innan hjärnan vant sig – pratade jag i ett högre register. Ibland när jag ropade på min hund, innan jag flyttat ner rösten, blev det: (ropar med ett vingligt målbrottsskrik) ”Sotti”, så jag fick ta i med min nya basröst: ”SOTTI” och jäklar vad konstigt det kändes. Tidigare har jag tolkat att när en man ropar, tar den plats i rummet, dominerar. Nu måste jag liksom dominera med min röst, oavsett om jag vill eller inte, men jag är ju inte van, och blir lite rädd för det.

Du får en inblick i hur det är att uppfattas som man?

– Tidigare har jag trott att jag upplevts som man, att jag signalerat något jag ju inte gjorde, men nu är det annorlunda. Jag och en kompis satt på en pizzeria när en full snubbe satte sig ner och tittade på mig. Jag tänkte att jag kodades som homosexuell kille, och det trivs jag ju med. Han sa att han inte hade svårt för bögar, och frågade: ”Hur länge har du vetat att du är bög?” ”I ett år”, svarade jag. ”Ojdå”, sa han. Det tyckte han nog var lite tragiskt, att jag levt i ”självförnekelse” så länge. ”Innan dess trodde jag att jag var lesbisk”, fortsatte jag. Han fattade så klart ingenting! Ha ha ha.

Är det något mer som är annorlunda när du kodas som man?

– Jag går på herrtoaletten nu. Första gången var under en resa med Lars i Norge. Jag var skiträdd, ”tänk om de upptäcker mig”, men han sa (Nino imiterar Lerins breda värmländska) ”Men Nino, det behöver du inte vara, du ser så maskulin ut nu”.

– På damtoaletter har det hänt att folk blivit arga: ”Du, det här är en damtoalett”, men när jag svarat: ”Jag är biologisk kvinna och genomgår könskorrigerande vård” har de backat direkt och sagt ”Jaha, jag fattar”. Det är jättefint. Jag har sagt som det är: ”Jag är inte trygg på herrtoan ännu, så därför går jag här.” Nu går jag bara på herrarnas men är rädd att bli avslöjad varje gång. ”Vad gör du här. Du är ju tjej!” Det skulle vara så förtvivlande. Det krävs extremt mycket mod för mig att gå där.

– Ett tag gick jag på ”handikapp” för det är ju ett handikapp det här … Ha ha ha!

Ja, man måste ju få skratta också.

– Ja, men gud!

Det är viktigt att alla slags kroppar får ta plats.

Det blev en period av stor uppmärksamhet i media kring Ninos könsbyte och han kände till slut att det räckte. Radioprogram och reportage ställdes in, och den här intervjun hängde på ett hår.

– Jag har tänkt: ”Ska jag bromsa det här med Johan”, men det blir bra, fast jag vet att det innebär ett schvung när den kommer ut. Det blir den här intervjun, men sedan får det vara nog. Jag har gjort det jag förmår ett tag framöver. Den kamp jag för nu är mer indirekt, jag orkar inte vara så synlig.

Men det största politiska avtryck man kan göra är väl att …

– … bara befinna sig i det man ska göra, ja det tänker jag. Men så ser det inte ut för alla. Det är viktigt att alla slags kroppar får ta plats, på till exempel sociala medier. När jag lägger ut bilder på mig själv kommer genast bekräftelser: ”Åh, du är vacker som du är.” Jag har alltid blivit äcklad av självcentreringen som sker i mig. Jag behöver bekräftelse, så klart, men det dominanta är att jag mår dåligt. Det är därför jag inte orkar vara en offentlig person just nu.

Det händer mycket i ditt liv just nu. Könskorrigeringen verkar inte ha varit den enda förändringen de senaste två åren.

– Jag tänker inte så mycket på det.

Verkligen?

– Vad jag menar är att jag går ju inte omkring och tänker ”jag är transsexuell” och ”vilken resa jag gör”. Det handlar mycket om hur jag kan vara mer kärleksfull mot mig själv. Det är mitt fokus hela tiden, för jag glömmer lätt bort det.

Hur gör du för att uppnå det?

– Jag har en tro, inte kristen, men en gudstro. Den hjälper mig, och jag har metoder för att förstå vad mina känslor består av, och vad min ilska handlar om när den kommer.

llska?

– Över orättvisor, både privata och strukturella. Först stannar jag upp och tittar på vad i mig som hotas, min självkänsla eller kanske trygghet? Är jag kanske rädd? I slutändan landar det alltid i:
Är det för att min självtillit brast?

Trots din könskorrigering verkar det som om din utveckling som bildkonstnär varit det viktigaste de senaste året?

– Ja, men det är ju bra.

Hänger det ihop kanske?

– Det vet jag inte, hela jag hänger ju ihop.

Det är ju bra.

– Ja, det är bra.

 

Text: Johan Norberg
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat i Tidninen Vi, nr 1/2017

 

 

MÅNGSIDIG
Namn: Nino Ramsby.
Ålder: 44 år.
Bor: Karlstad.
Gör: Musiker, bildkonstnär, fotograf, grafisk formgivare, poet.
Bakgrund: Slog igenom på 90-talet som frontfigur i banden Salt, Baxter och Grand Tone Music.
Spelar: Gitarr, bas, klarinett, trumpet, flöjt, trummor, cello.

 

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar