Musikkrönika/Backstage

När översättaren kör på känn

av Johan Norberg

 

Förra sommaren hälsade jag och min familj på i finska skärgården, där författaren David Lagercrantz, hans fru Anne och deras barn har sitt sommarhus. David skrev på boken Mannen som sökte sin skugga, del fem i Millenniumserien, och en morgon lyfte han blicken från sin dator i vardagsrummet och frågade:

”Johan, min romanfigur hör något på radion som drabbar honom som ett slag, ett jazzstycke, vad föreslår du?”.

”Nåt med Django Reinhardt”, sa jag, och så tog vi fram låten Nuages från nätet och lyssnade. David blev helt betagen och när jag beskrev den franske gitarristens levnadsöde med de förstörda fingrarna reste han sig upp, började fäkta med armarna och ropade: ”Å jösses, kära nån, där har vi det!”. Han pratar så, David.

Å jösses, kära nån, vilken katastrof!

Så gick det till när boken fick en gitarrist som studerar musik i Boston, älskar Django och övar moll sex-arpeggion. Exempel ur mitt eget liv helt enkelt. Varför krångla till det?

När jag kontrollerat stavningen på alla skalor och ackord skickades manus för översättning och jag bad att få läsa den engelska versionen, men David menade: ”Det är ett av världens största bokförlag, de tar in experter för de styckena”, och det lät ju rimligt så jag nöjde mig med det. Det var ett stort misstag.

På bokens releasefest träffade jag den engelske översättaren som berättade att han anlitat en granne som var kunnig i ämnet.

”Aha”, sa jag. ”En jazzmusiker?”

”Nej, hon har studerat musikvetenskap”, sa han.

”Säger du det”, sa jag, och anade vartåt det barkade.

 

Det skulle visa sig att översättningen var briljant, men jazztermerna, där var det inte en siffra rätt, med betoning på siffra. Djangos stil utmärks bland annat av ackordet moll sex (6) som här spelar en roll i intrigen och nämns upprepade gånger, men det hade den engelske musikvetaren konsekvent angett som ”seven” (7). Ackord och skalor hade de inte översatt utan i stället hittat på nya (som inte finns).

David, som sätter en ära i att alla nördiga detaljer är korrekta, blev helt förkrossad när jag ringde om saken och kved: ”Å jösses, kära nån, vilken katastrof!”. Men, det ska vara risk för miljonstämning för att dra in en sådan upplaga och det är tveksamt om ens någon jazzmusiker bryr sig. Det blir ju alltid fel om vår musik i böcker och filmer.

I nästa upptryckning av boken däremot, då står det rätt. Jag har lusläst varje sida och översatt vartenda moll 6 till ”minor 6”. Det klarar till och med jag, som inte ens läst musikvetenskap.

 

Text: Johan Norberg
Illustration: Sanna Nicklasson

 

Publicerat i Tidningen Vi, november 2017

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar