Ledare

När pojken själv får välja

av Sofia Wadensjö Karén

 

Till sist hittade jag honom bakom en dörr på förskolan. Gråtande och ovillig att visa sig.

Väl hemma kröp det fram vad som hade hänt. De andra barnen hade retat honom för hans klänning.

I mitt knä satt en förtvivlad liten fyraåring som inte förstod. Men på barns logiska sätt tog han förstås det säkra före det osäkra genom att under lång, lång tid framöver vägra ta på sig nya – det vill säga oprövade – kläder.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser Farnaz Arbabis funderingar i ämnet (sidorna 38–39).

Jag tänker på min naivitet, min välvilliga naivitet. Och på vårt samhälles oförsonliga normer.

För oss var det självklart att den lille killen emellanåt valde klänning. Han tyckte väl, precis som storasyster, att det var skönt. Och dessutom fint.

Att hindra honom kändes otänkbart.

Våren dessförinnan hade en pojke i klänning dock varit en icke-fråga, inga av hans kompisar hade brytt sig. Noterade de det ens? Jag tror inte det.

Men under det år som gått och treåringarna blivit fyraåringar hade något hänt. Könsidentiteten hade blivit starkare. De sociala ramarna förtydligats och blivit trängre.

Att mötet med denna nya verklighet blev fel, och oerhört brutalt, rådde det inget tvivel om.

Skulle vi ha hindrat honom? Borde vi ha sagt att ”pojkar har inte klänning”?

Jag hittade aldrig rätt svar. Inte förrän jag många år senare hamnade bredvid en barnpsykolog på en middag. Hon föreslog att jag skulle ha sagt att ”du får gärna ha klänning här hemma, men en del tycker att det är konstigt om pojkar har det. Så på förskolan kanske någon säger något om dina kläder”.

Förbereda, men inte begränsa.

Det lät så klokt och rätt när hon sa det.

Samtidigt. En av våra djupast liggande mänskliga drivkrafter är ju att höra till, att vara en i flocken. Den som blev utstött ur grottan dog.

Att förbereda hade därför automatiskt blivit att begränsa, tänker jag nu.

I det här fallet en liten pojke med sin klänning.

Men.

Alla ställs vi konstant inför liknande dilemman. Dagligen styrs vi av kantiga normer, stenhårda förväntningar och sociala koder – olika former av begränsningar som någon i vår omgivning, eller kanske vi själva, egentligen vill utmana.

Frågan är vem vi då väljer att vara. Tvingar vi på den lille killen byxor för att det känns bekvämast så?

Eller ger vi plats åt en liten förskolepojke i klänning?

 

Text: Sofia Wadensjö Karén

 

Publicerat i Vi nr 10/2016

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar