Reportage

När röken blev öken

av Christian Daun

På 20 år har cigaretten gått från statussymbol till bespottad sunkmarkör. Förr bolmade man överallt, nu talas det om ett totalförbud som skulle utrota rökningen som företeelse. Vi kartlägger spelet bakom en av nutidshistoriens mest häpnadsväckande attitydförändringar.

När Margaretha Haglund var nitton år gammal, flyttade hon till Uppsala för att plugga sociologi. Givetvis rökte hon. De som inte gjorde det var tråkmånsar, suspekta typer som valde att stå utanför gemenskapen. Rökarna däremot … de delade tändare och tändstickor; hade någon slut på cigaretter, ja, då bjöd man varandra. Det var rökarnas tid, alla dörrar stod öppna. Även icke-rökare höll sig med bordständare i hemmet, utifall någon röksugen bekant skulle titta förbi. Reklamkampanjerna förkunnade att ”känt folk röker Kent”. Själv fastnade Margaretha för märket Glenn, som kom i en tuff skotskrutig ask. Om någon då sagt åt henne att de rökslöjor som fyllde henne med både lugn och pirrande framtidstro skulle bli hennes värsta fiende, då hade hon antagligen trott att denna någon drev med henne.

Efter sin examen började Margaretha jobba som handläggare på Socialstyrelsen. Också på denna hälsovärnande myndighet bolmades det friskt. I sammanträdesrummen, i lunchrummet, överallt. Margaretha var inte sämre, men när hon blev gravid bestämde hon sig för att lägga av. Avvänjningen gick relativt lätt eftersom graviditetsbeskedet sammanföll med en förkylning som mildrade suget.

Under andra halvan av 1970-talet fick hon på allvar upp ögonen för de skador rökningen tillfogar de mänskliga organen. När Margaretha och maken, efter en biokväll, fann barnvakten bolmandes framför tv:n, blev hon riktigt förbannad. Och förtvivlad. ”Hur kan det här anses vara normalt?” tänkte hon. Och vad kunde hon själv göra för att åstadkomma en förändring? På en konferens i kanadensiska Winnipeg 1983 avslutade den norske läkaren Kjell Bjartveit sin tobaksföreläsning med orden: ”Rökningen måste avgöras på politikernas bord, inte på operationsbordet.”
”Men herregud”, kände Margaretha. ”Vad väntar vi på?”

 

Tillbaka i Stockholm satte hon samman en samrådsgrupp som skulle utreda vad Sverige behövde för att sätta stopp för rökningen. Gruppen föreslog regelbundna skattehöjningar och ett skärpt förbud mot tobaksreklam. Dessutom skulle varje såld cigarett inbringa ett öre till upplysning om rökningens skadeverkningar. I väntan på att förslagen skulle vinna gehör såg Margaretha Haglund till att Socialstyrelsen blev en rökfri arbetsplats. Triumfatoriskt kånkade hon bort det robusta askfatet som alltid stått i foajén. Hon satte också press på andra statliga myndigheter, framförallt genom att uppmärksamma något dittills ouppmärksammat: icke-rökarnas obehag.

– Det var då, i mitten av åttiotalet, som icke-rökarna för första gången förstod att de hade inflytande. De kunde peka på en skylt och säga: ”Titta där, du får faktiskt inte!”

Samrådsgruppens förslag verkade ha hamnat i malpåse, men 1987 hände något som fick politikerna att agera. Då lanserades Vienna, en cigarrett riktad till kvinnor. I varje ask låg en rosa lapp med texten: ”Du har gjort ett bra val” Nästan samtliga kvinnor i riksdagen blev rosenrasande och krävde att man skulle se över ett totalt reklamförbud. Kort därefter tillsattes den statliga tobaksutredningen.

Margaretha var livrädd för att den penningstarka röklobbyn skulle göra tobaksutredningen till en ”hyllvärmare”. Tobaksindustrins list var hon väl förtrogen med. En dag ringde till exempel en sociologistudent vid namn ”Anna-Lena” för att ställa en rad frågor om Margarethas deltagande på en tobakskonferens i Buenos Aries. Det visade sig senare att kvinnan i själva verket var anställd av Burson-Marsteller, pr-jätten som företrädde tobaksimperiet Philip Morris intressen i Sverige.

– Burson-Marsteller ringde överdrivet ofta, ibland för att försöka ta reda på saker, men oftast bara för att visa att de hade järnkoll på vad jag sysslade med, minns Margaretha.

I ett försök att avslöja tobaksbolagens arbetsmetoder tog hon och några kollegor på Socialstyrelsen och Konsumentverket fram en informationsskrift med namnet Mördande reklam. Broschyren tog upp för allmänheten okända företeelser som produktplacering och indirekt reklam. Stora reklamaffischer för Marlboro-kläder hade vid det här laget börjat dyka upp i städerna, på platser där tobaksreklam annars var förbjuden. Broschyrens innehåll var så besvärande att Margaretha och en kollega blev JO-anmälda.

– Det var ett försök att skrämma mig till tystnad, säger hon. Jag blev friad, men det var inte så kul när det begav sig. Man kände sig som musen som röt ungefär.
Margaretha Haglund hade blivit ett hot mot tobaksindustrin. Ett hot som behövde stoppas.

 

Jag träffar Bo Aulin på ett fik under NK i Stockholm. Han är ledigt men snyggt klädd i jeans, skjorta och mockakavaj. Med sin mundering och sitt renrakade, lätt solbrända, ansikte påminner han inte så lite om den sortens garvade Marlboro-man som fick konsumenter världen över att associera cigg med de vida viddernas frihetskänsla. Bo Aulin började arbeta för Swedish Matchs föregångare Svenska Tobaks AB 1990. Som chefsjurist och ansvarig för samhällskontakt var hans uppdrag skademinimering; att efter bästa förmåga täppa igen de skotthåll Margaretha Haglund och de andra i antiröklägret försett skutan med. Inför hotet om skärpt lagstiftning föll det på Aulins lott att ”kommunicera bolagets synpunkter till politikerna”.

– Det fanns en intensiv propaganda mot bolaget och den behövde bemötas. Lobbying anses vara någonting negativt, något otillbörligt. Det är det inte. Vi gjorde samma sak som Folkhälsoinstitutet, egentligen. Mitt uppdrag var att se till så att hela beslutsunderlaget fanns på bordet när besluten skulle tas.

Aulins huvudargument löd så här: På en mogen marknad leder inte reklam till att det säljs fler cigaretter. Reklam fördelar bara marknadsandelarna. Alltså, menade Aulin, skulle ett utökat reklamförbud bara leda till fördelar för Swedish Matchs internationella konkurrenter, medan rökningen bestod.

Att argumentera för att rökning är ofarligt var sedan länge en död strategi. För tobaksbolagen handlade det snarare om att hitta andra infallsvinklar, som att angreppen på rökarna var förmynderi. I just det ärendet hade Bo Aulin och hans likar viss draghjälp av Smokepeace, en ideell förening som bildats 1989 efter att de pensionerade journalisterna, tillika inbitna rökarna, Gösta Ollén och John-Erik Blom förvägrats ett bloss vid sitt stambord på Domus kafeteria i Rättvik. Anförda av folkkäre nyhetsankaret Bengt Öste ryckte man ut till rökarnas försvar. ”Vad jag söker är mer tolerans”, förkunnade den piprökande Öste i en av de påkostade affischkampanjerna.

 

Margaretha Haglund, som kallades ”ayatolla” av Smokepeace, vilade dock inte på lagrarna. 1991 gav hon ut ännu en stridsskrift, en artikel med titeln ”Våra hälsoministrar lär oss att leva med hälsokatastrofer”. Där lade hon fram komprometterande uppgifter om de ministrar som ansvarade för tobaksfrågan.

– En var storrökare, en annan var gift med den pr-ansvarige på Burson-Marsteller. Folk behövde få veta hur det låg till.

Ett annat viktigt drag var att knuffa upp läkarna på barrikaderna. Inför ett symposium om bland annat rökfria arbetsplatser på Industrihuset i Stockholm demonstrerade den nybildade föreningen Läkare mot tobak. Plakaten de höll i sina händer hade Margaretha och hennes man tillverkat för hand. ”Stoppa nyrekryteringen”, var budskapet. En slogan som följdes av uppmaningar om att höja priset, stoppa tobaksreklamen och sätta åldersgräns för inköp.

Den 16 mars 1994 bänkade sig så Margaretha Haglund och Bo Aulin på riksdagsläktaren. Skärpningarna i tobakslagen, som lagts fram av dåvarande sjukvårdsministern Bo Könberg, antogs med bred marginal. 247 röster mot 13. Det innebar bland annat rökfria offentliga lokaler, rökfria skolgårdar, att ingen ska behöva utsättas för rökning på arbetsplatser samt ett förbud mot tobaksannonser.

På väg ut möttes Margaretha och Bo i hissen. ”Grattis”, sa Bo Aulin.
”Ja du, Bosse”, svarade Margaretha belåtet. ”Nu är det nog dags att byta jobb.”

 

Åren som följde trädde ytterligare förändringar i kraft. 18-årsgräns för inköp infördes och den indirekta reklamen förbjöds. Margaretha gladde sig åt framstegen men visste samtidigt att de skulle vara förgäves om hon inte lyckades nå fram till tobaksbolagens rekryteringspool – barnen och ungdomarna. 1997 inledde hon ett samarbete med Fröken Sverige som gick ut på att kandidaterna åkte runt till skolor för att prata om vad rökningen kunde ställa till med.

– Kvinnorörelsen var på mig för det, men jag visste att jag bidrog till förändring. Ska du jobba med folkhälsa så måste du veta hur du skapar opinion. Folkhälsobudskapet kan du inte packa in i säck och aska och foträta skor.

Samtidigt åkte Läkare mot tobak, på Margarethas inrådan, runt till de institutioner som hade aktier i Swedish Match och övertygade dem om att sälja. Swedish Match förstod varthän det barkade och valde 1999 att sälja cigaretttillverkningen till österrikiska Austria Tabak för 4,8 miljarder kronor.

– Vi var instängda på en liten marknad utan att kunna möta konkurrensen, säger Bo Aulin. Det var det bästa vi kunde göra. I efterhand är jag glad att det inte bildades en militant rörelse mot oss, så som Folkhälsoinstitutet piskade upp stämningen.

Det var över huvud taget tuffa tider för tobaksbolagen. År 2000 avslöjade Aftonbladet att Smokepeace – denna gräsrotsrörelse för rökarnas rättigheter – i själva verket hade finansierats av Philip Morris. En annan pinsamhet var Projekt Vitrock. Det uppdagades att högt uppsatta läkare och forskare låtit sig mutas för att tona ned och förlöjliga effekterna av passiv rökning.

Trots framgångarna var Margaretha Haglund inte nöjd. 1998 hade Kalifornien blivit först i världen med att införa rökfritt på krogen. Efter att ha kikat närmare på hur tobaksindustrin köpte in sig på svenska barer och restauranger – logotyper på blusar, askfat och parasoller – insåg hon att Sverige måste göra likadant. Krogen var det sista slagfältet.

Till en början såg det tufft ut. Socialdemokraterna vågade inte gå emot L O som förutspådde nedläggningar och förlorade jobb. Sveriges Hotell- och restaurangföretagare befarade ett ”ohanterbart kaos”. Men opinionen svängde när Läkare mot tobak förklarade att rökförbudet var till för de restauranganställda. Forskning visade att folk som jobbade på krogen blev sjuka oftare, ja, de till och med dog till följd av den passiva rökning de utsattes för.

2005, samma år som förbudet genomfördes, ratificerade Sverige också Världshälsoorganisationens tobakskonvention. Därmed förband sig Sverige att bekämpa tobaken genom en rad insatser, bland annat ständiga prishöjningar och ytterligare inskränkningar av tobaksbolagens marknadsföring. Det var ett triumfens år för Margaretha Haglund, men också en tidpunkt då hon tvingades inse vad kampen kostat. All stress hade gjort att hennes kärl var åderförkalkade och i september 2005 tvingades hon genomgå en komplicerad hjärtoperation. Trippel bypassingreppet gick bra och efter några månader hade hon repat sig så pass att hon kunde resa till Sälen med sin man. Efter en skön dag i skidbacken ringde en kvinna vid namn Patricia Lambert. Kvinnan meddelade att Margaretha var välkommen till Washington för att ta emot Luther L. Terry-priset, den prestigefulla utmärkelse som delas ut till världens främsta antitobaksexperter. Margaretha fick en stolt klump i halsen. Den kvällen firade hon och hennes man med en avsmakningsmeny på en bättre restaurang. Maken utbringade en skål. Margaretha njöt av maten och det goda vinet. Men allra mest njöt hon av att det inte var någon runt omkring som rökte.

 

Tillbaka till nutid: De anonyma föreläsningssalarna på Hotell Hilton vid Slussen i Stockholm är döpta efter de stora grekiska tänkarna. Platon, Aristoteles, Sokrates … I Sofokles-rummet vankas ett seminarium om cigaretter med titeln ”Förebygga eller förbjuda?”. Den moderate landstingspolitikern Erik Pauldin är förste talare.

– Att hjälpa anställda att sluta röka och snusa, det är god personalpolitik. Men totalförbud, det är främmande för oss som tror på morötter i stället för piskor. Det handlar om kontroller och angiveri.

Bengt Hedlund, vd för Svensk Servicehandel, förklarar att ett förbud att skylta med cigaretterna skulle slå stenhårt mot butikerna. Cigaretter och tobak ger dåligt med pengar men är livsviktiga lockvaror för butiksägarna.

– Plockar man bort tobaken så kastar man ut barnet med badvattnet, konstaterar han bekymrat.

När Hedlund återvänder till scenen för att försvara småbutikernas rätt att sälja cigaretter i anslutning till sjukhus … då tar det hus i helvete.

– Att sälja cigaretter på sjukhus är som att sälja rakblad på en psykklinik, dundrar riksdagsmannen Henrik Ripa.

En ilsken röd nyans klättrar från hans hals och upp till ansiktet.

– Detta är inte som de andra hälsofrågorna. Det är inte som socker. Detta är en produkt som dödar dig om du använder den korrekt.

Ripa lugnar sig, men bara en aning.

– Om vi tittar 30 år fram i tiden så kommer vi att se på den här frågan som kvinnlig rösträtt. Den politiker som i dag föreslår att vi ska återinföra rökning på krogen, man skulle ju tro att han hade en funktionsstörning i hjärnan. Vi ska göra som Nya Zeeland, som Norge och Finland. Vi ska ha nollvision.

Onekligen är det ditåt det barkar. Europaparlamentet diskuterar en ny tobakslag som, om den går igenom, kommer att innebära att minst 75 procent av förpackningen måste täckas av en hälsovarning med bild. Flera länder har genomfört ett förbud mot att skylta med cigaretter i affären, något som kan vara på gång också i Sverige. Folkhälsoinstitutet håller dessutom på att utreda ett förbud mot rökning på allmänna platser som uteserveringar, butiksentréer och busshållplatser. I Nya Zeeland har regeringen bestämt sig för att fimpa rökningen redan till 2025, och bara några dagar efter seminariet på Hilton skriver Aftonbladets ledarskribent Eva Franchell att rökningen bör fasas ut också i Sverige.

På några decennier har rökaren förvisats. Från värmen i maktens korridorer och kulturens salonger ut i kylan. Från att ha varit välkommen överallt till snart sagt ingenstans. Från vinnare till förlorare. Bo Aulin på Swedish Match sammanfattar läget:

– I dag ses cigaretter som ett bevis på att man är korkad, outbildad och dessutom har så dålig karaktär att man inte kan låta bli att använda en omvittnat hälsovådlig produkt. Snacka om förändring! Det finns ett porträtt på Gustaf V där han står och sträcker på sig, givetvis med en cigarett i handen. Dagens kung får ju smygröka som en annan 14-åring.

Folkhälsoinstitutets utredare Cecilia Birgersson bekräftar den bilden.

– Rökning är mer vanligt bland lågutbildade, arbetslösa och folk med sjukersättning. Och det är vanligare bland arbetare än högre tjänstemän. I dag är attityden bland många rökare att man inte är dagligrökare, att man mer är en sådan som gärna tar ett bloss ibland.

 

Kanske är det paradoxalt nog rökningens impopularitet som talar emot en slutgiltig fimpning. Margaretha Haglund slutade arbeta för Folkhälsoinstitutet 2010 och driver i dag kampen via tankesmedjan Tobaksfakta. Hon säger att det har blivit svårare nu, när icke-rökarnas perspektiv är konsensus. Det är fortfarande David mot Goliat – men nu är det hälsans företrädare som är Goliat. Kanske var det just medkänslan med en krympande minoritet som fick komikerduon Filip och Fredrik att dela ut Årets rökare – lifetime achievement award till den skånske storrökaren Per-Åke Nilsson häromåret. Motiveringen löd: ”I dessa förfärliga, ultrafräscha Blondinbella-tider där en frisk uppsyn sitter granne med nymoralism på första parkett, i dessa tider finns det inget mer uppfriskande än folk som bara fortsätter röka.”

Eva Franchell skriver i sin ledare i Aftonbladet att en alltför hastig avtrappning skulle få kränkta rökare att överskugga vad det i grunden handlar om – ansvaret för kommande generationer. Därför borde Sverige satsa på att kopiera Finlands målsättning om att vara rökfritt 2040.

Margaretha Haglund anser att ett totalförbud är det enda sättet att uppnå ett tobaksfritt Sverige. Men ett politiskt beslut vågar hon just nu bara drömma om.

– I mitt jobb finns det två huvudmotståndare: tobaksindustrin och ambivalensen hos politikerna. I det här lagomlandet är det ingen som ställer sig upp och säger: ”Jag vill bli av med det här!” Ingen vill bli kallad överförmyndare och när det snackas förbud räcker det att motståndarna skriker ”förlorade arbetstillfällen” för att det ska gå i stöpet. Titta på hästköttsskandalen, vilket engagemang, vilken handlingskraft! Beundransvärt. Men man dör inte av hästkött, det gör man däremot av cigaretter.

 

Text: Christian Daun
Illustration: Team Hawaii

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar