Musikkrönika/Backstage

När Segovia rasade ned från piedestalen

av Johan Norberg

Jag har sett Andrés Segovia spela. Legendaren, skaparen av det vi uppfattar som klassisk gitarr. En pionjär, förvaltare och nytänkare. Det var på Konserthuset i Stockholm 1984 och är utan konkurrens mitt livs mest plågsamma konsertupplevelse.

Det är svårt att föreställa sig hur jag skulle ha uppfattat hans spel i dag. Kanske hade mina öron identifierat det unika i klangen och fraseringen. Då lade jag bara märke till felspelningarna, och de var många. Han var mycket gammal, 91 år, och i vissa musikstycken fick han till och med stanna och börja om från början. För mig, som ung musiker, var det något av det pinsammaste som skulle kunna hända på en scen. Jag kallsvettades från första tonen när jag insåg varthän det barkade och satt med hjärtat bultande ända upp i tinningarna.

Det var outhärdligt med det taffliga rafsandet på strängarna från min stora gitarridol. Det plågade livet ur mig och ryckte brutalt ner honom från den piedestal där jag, och hela den klassiska musikvärlden, placerat honom. Rätt snart började en inre moralisk överläggning, och jag tänkte: Ska jag sitta kvar efter paus, som en hedersbetygelse till mästaren? Eller gå, för att vara ärlig mot mig själv, musiken och som en äkta gest mot honom? Där vet jag inte riktigt hur jag tänkte, det finns ju inget värre än att folk går i pausen, men jag var ung och enkelspårig, på det näst intill sektliknande sätt man bara kan vara under de unga konstnärsåren.

Jag gick i pausen.

Min stol var på parkett. 6:e raden i mitten. Ja, du förstår. Det är nära. Som om någon lämnat soffan när du hämtat chips i köket. Hur dålig syn han än hade vid tillfället, är det troligt att han lade märke till den tomma platsen rakt framför hans lilla fotpall. Det är också mycket sannolikt att det gjorde honom lite ledsen. Inte så att han satt och hulkade i solistlogen, men ändå. Ingen världsartist är immun, på scenen är man alltid sårbar. Min sista gest mot den gamle mannen, den moderna gitarrens skapare, var att förolämpa honom.

”Folk säger: ”Jag ångrar ingenting, allt har gjort mig till den jag är”. Det är helt obegripligt. Jag har en lång rad misstag jag ångrar djupt, det här är bara ett av många, men har definitivt en plats på topp 10 över ”Skam jag inte kommer undan”.

Jag går inte i pausen längre. Sitter kvar till sista tonen, reser mig till stående ovation och skickar mejl och tackar. I den totala livsräkningen över dumheter är det fortfarande på minus, men jag knappar in.

 

Text: Johan Norberg

 

Publicerad i Tidningen Vi nr 1, 2017

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar