Ur arkivet

”När som helst kunde trygghet bli till kaos”

av Stina Jofs

Med anledning av SVT:s dramaserie om författaren Kerstin Thorvall – som sänds påsken 2016 – återpublicerar vi här en intervju med Thorvalls son Gunnar Falk, först införd i Vi Biografi nr 2/2010.

”Det fanns något i morsans sätt som skrämde mig oerhört som barn”, säger Gunnar Falk, son till författaren Kerstin Thorvall. Här berättar han om sin uppväxt som dominerades av en nyckfull och neurotisk mor.

 

Han lägger en hög med brev framför mig. Några är maskinskrivna på ark tunna som bakplåtspapper. Text i täta rader. Felstavningar rättade, glömda ord inflikade med bläck. Asterisker, parenteser, understrykningar – uppenbarligen har någon med stor respekt för orden hållit i pennan. Det har funnits många fler brev adresserade till Gunnar Falk, men de flesta har han bara ögnat igenom och sedan slängt.

Varför har du sparat just de här?

– Vet inte. En slump, kanske. Eller som bevis.

På vad?

– På att det inte var jag som var galen.

Hur menar du?

– Det fanns något i morsans sätt som skrämde mig oerhört som barn; det manipulativa, den genomtänkta strategin i kaoset. Hon missade aldrig en deadline – trots sin ångest. Hon rökte inte. Drack inte en droppe sprit. Där fanns disciplin, ansvar, logik – trots kaoset. Jag minns hemma hos-reportagen när hon var en firad modetecknerska och kåsör. De andades idyll och modernitet, vi barn var statister i berättelsen om den kreativa flerbarnsmamman och yrkeskvinnan. Men som mamma var hon fullständigt oläsbar. Råkade hon bränna vid maten det minsta kunde hon falla hon ihop på köksgolvet, skrika att hon var värdelös, att hon skulle ta livet av sig, att hon borde dö. Vad svarar man på det som tioåring? ”Nä, dö inte mamma. Det brända är riktigt gott.”

Svarade du så, att det brända var gott?

– Det blev mitt sätt att överleva. Att inte ställa till, att svara vänligt, undvikande. Jag hittade ingen annan väg.

 

1965 Kerstin Thorvall, 39, är mamma till fyra barn. Skild sedan sju år. Äldsta pojken bor med pappa och de två yngre med Kerstin, som lever med sin nye man. Tillsammans har de ett barn. Kerstin Thorvall har givit ut ett tiotal böcker, främst riktade till barn, och skriver kåserier i olika tidningar. Hennes tid som framgångsrik modetecknare är förbi. Skrivandet har tagit över.

 

Sommarlovet har just börjat. En röd fyradörrars Austin är på väg till Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn vid Fridhemsplan i Stockholm. I framsätet ett vuxet par. Det är kvinnan som bestämt att de ska till sjukhuset. Hon anser att en av pojkarna i baksätet – den smala tioåringen – har börjat trotsa henne. Ifrågasätta. Hon ogillar bråken, säger hon. Dessutom har hon hittat konstiga teckningar i pojkens rum. Människor med yxor i huvudet. Blod som rinner. Ögon som trillar ut. Teckningarna skrämmer henne.

Jag hörde barn skrika, såg stökiga ungar brottas ner av starka vårdare. Jag togs om hand.

– Jag hade ingen aning om vart vi skulle, säger Gunnar Falk. När de öppnade dörrarna till sjukhusets avdelning blev jag skräckslagen. Vad gör jag här?! Det var galler på fönstren, sterilt och fult. När jag tänker på det i dag ser jag filmen Gökboet framför mig. Jag hörde barn skrika, såg stökiga ungar brottas ner av starka vårdare. Jag togs om hand, och morsan, styvpappa och styvbrorsan åkte därifrån. Jag fattade absolut ingenting.

I två veckor undersöker man pojken; han får göra matematiska uträkningar, hitta kreativa lösningar på problem. På nätterna delar han sal med sju andra pojkar. Några gånger i veckan kommer hans biologiska pappa till sjukhuset, de spelar pingis. En solig sommardag är kvinnan tillbaka och pojken ser henne tala med en man i 50- årsåldern. Det är doktorn. Kvinnans gester är överdrivna, yviga, hon ser lättad ut.

Vad sa läkaren?

– Att det inte var något fel på mig. Tvärtom. Jag var till och med begåvad i matematik. Det var så skönt att någon utanför såg att jag var normal. Jag trodde ju inte att jag var galen, men hur ska man veta när man är tio?

Det måste ha varit skönt att åka hem?

– Ja, men jag kände mig också skyldig. Det blev så tydligt på sjukhuset, det jag redan anat hemma: Om jag ler och plockar disk, om jag ser till att läkarna och sjuksystrarna gillar mig går jag fri. Ber jag morsan dra åt helvete, åker jag in på sluten avdelning. Efter den sommaren insåg jag att det gäller att vara normal. Att anpassa sig. Jag förstod att hur jag levde, hur jag var, helt bestämdes av andra. Att bara vara jag räckte liksom inte.

Vad hände sedan?

– Inget. Allt blev som vanligt … Jag slutade förstås att rita teckningar som kunde störa morsan. Dom minns jag, jag läste Mad och Hjälp och gillade att teckna som i de tidningarna, tror att många barn i den åldern ritar så. Men bråken hon talat om minns jag inte alls – det var ju det som var problemet! Att jag inte vågade säga emot.  Jag glömmer aldrig när hon kom hem från ett jobb i London, i en ny, kortkort supertajt läderkjol. Jag var väl tolv, tretton. Hennes omfångsrika kropp vällde ur kläderna, hon luktade svett och parfym. ”Är jag fin, Gunnar? Är jag fin? Tycker du om mig?” Jag tyckte att hon såg för jävlig ut, att hon var pinsam. Jag fick panik, ville absolut inte krama henne. Ändå sa jag att hon var fin.

Varför då?

– Sa jag emot kunde hon dra i väg med en taxi till ett hotell, Diplomat eller så, och sen ringa därifrån och hota att ta fyrtio sömntabletter eller hoppa från balkongen. Jag blev på något konstigt vis domare, bödel och samtidigt offer. En 12-årig bödel. Tror du inte att man håller käft då? När hon och min styvpappa bråkade satt vi tre pojkar knäpptysta i ett annat rum för att slippa skriken och oljuden. Det var ett jävla liv med porslin och glas som krossades. Sen … plötsligt öppnades dörren, Kerstin rättade till kläderna och kvittrade: ”Nu åker pappa och köper glass, barn.” Som om inget hänt! Det var som att sitta i en centrifug, att slungas runt tills någon hade vett eller godheten att stänga av.

 

1967 Kerstin Thorvall är 41. Ytterligare några barn- och ungdomsböcker är utgivna, bland andra två om Gunnar: ”Gunnar gör mål” och ”När Gunnar ville spela ishockey”

 

Sommar, två år efter sinnesundersökningen. Några pojkar fiskar abborre i Mälaren. Fångsten ska de grilla och Gunnar, då 12, häller tändvätska på brasan, men han är oförsiktig och på några sekunder brinner hans ben, hans armar, hela kroppen brinner.

– Brorsan var inte långt borta, det räddade mig. Han slängde ner mig i gräset, fick stopp på elden, tog hem mig, ställde mig i duschen. Jag bad honom att inte berätta för mamma. Det gjorde fruktansvärt ont men jag tänkte bara: Vad ska hon säga? Vad kommer att hända?

Det finns många exempel på framgångsrika människor som varit arslen till föräldrar.

– När morsan klev in i badrummet och fick se mina skador sjönk hon ner på en pall och började gråta. Jag stod i duschen, byxbenen hade fastnat kring fötterna, huden lossnat från mina ben. Hon tyckte synd om sig själv. Där finns ingen tröst, ingen handlingskraft. Taxichauffören bad henne sluta, men hon grät hela vägen till sjukhuset. Jag satt tyst. I fem månader låg jag på sjukhus, med ångest över vad jag hade ställt till med. Astrid Lindgren kom dit med böcker och tröstade: ”Men kära lilla vän, hur är det med dig?”

 

1976 Kerstin Thorvall skriver den bok som kommer att göra henne hatad och älskad. ”Det mest förbjudna” berättar om en faderlös flicka som hålls tillbaka av en sträng mamma. I en sen tonårsrevolt slänger sig sedan den nu vuxna kvinnan in i det mest förbjudna. När boken är färdig ber Kerstin Thorvall den då 20– årige sonen att läsa.

 

– Min åsikt var viktig, sa hon, så jag satte mig vid köksbordet och började läsa. När jag kom till avsnitten med knullandet blev jag äcklad. En mening om tajta byxor eller snygga kroppar och jag bläddrade snabbt fram några sidor tills jag insåg att sexet var slut. Hur tänkte hon?! Varför skulle jag vilja läsa om morsans sexliv? När hon sen stod där med sitt ”Nå?” svarade jag bara: ”Ja, jo, det var bra.”

Men en del berättelser kanske måste skrivas?

– Måste? Jag hade inte skrivit Det mest förbjudna. Morsan skrev så jävla privat, jag tyckte det var pinsamt och skämdes. Men det hemskaste var inte knullandet utan hur hon sålde ut sin mamma, min mormor Thora. Hon var nästan 80 när boken kom och blev aldrig sig själv igen. Om jag kände ett oerhört tvång att skriva en sån bok så skulle jag säga till min dotter: ”Jag har skrivit något som är oerhört viktig för mig. Den innehåller scener som är obehagliga för dig. Vill du läsa får du förstås, men jag tycker att du ska vänta. Jag vill att du ska veta att jag älskar dig.” Med morsan fanns ingen känsla för att barn behöver skydd. För henne fanns bara ett jag, som krävde att andra slaktades.

 

”Bevisen” – några av de brev från mamman som Gunnar Falk har sparat.

”Bevisen” – några av de brev från mamman som Gunnar Falk har sparat.

 

Åter till breven på bordet framför oss. I flera av dem säger Kerstin Thorvall upp kontakten med sina barn. De breven undertecknar hon med Kerstin Thorvall. Eller KT. Eller Kerstin. Någon gång står det mamma. I några skriver hon att hon älskar sina barn. Att hon saknar dem. Att de borde hjälpa henne mer. Att det väl inte är så mycket begärt att be dem spika upp en hylla. Att hon är sjuk. Att hon ska dö. Det står att hon lagt pengar i kuvert. Till resan. Till terapeuten. Det står att hon är trött på att vara mental slasktratt till en otacksam och bortskämd son.

Men du kanske var bortskämd? Din mammas yrkesliv betydde mycket för henne, vilket var ganska ovanligt på den tiden.

– Självklart är det här min version. Kerstin har ju givit sin i bok efter bok, inte sant? För mig som barn spelade Kerstins böcker, kåserier, teckningar ingen roll. Barn räknar inte yttre framgångar. Jag räknade dagar och nätter med en morsa som bara såg till sitt bästa. Jag fick inte ihop det. Hon skrev fyra böcker om Gunnar, där hon berättade om pojken som inte kunde spela hockey, som inte ville klippa sig. Som vuxen har jag tänkt på böckerna och tyckt det var märkligt att hon skrev dem. Om vi ska vara ärliga så byggde morsan sina framgångar på att beskriva vilken usel mamma hon var. Så var det. Hon koketterade med sin uselhet.

Men det finns en massa exempel på manliga författare som på samma sätt använt sitt privatliv för att skapa litteratur som är allmängiltig. Strindberg? Norén? Är det inte det som är genialitet?

– Vem bestämmer vad som är genialt? Det finns hur många exempel som helst på framgångsrika människor som varit arslen till föräldrar. Och glöm inte att jag pratar med dig som son, inte som litteraturkritiker eller förläggare. Jag vet att jag många gånger tänkte – då var jag äldre – att om morsan nu såg problemen så klart och kunde beskriva dem så väl i sina böcker, varför gjorde hon inget åt dem? Att hennes självbiografiska böcker gjorde henne glad, gjorde ju inte automatiskt min barndom bättre.

Beskriv dig som barn och ungdom, så ärligt du kan!

– Jag var en unge som kände in stämningar. Jag hade lärt mig att när som helst kunde katastrofen vara ett faktum, lugn bli till panik, trygghet till kaos. En jul kastade morsan ut tv:n genom altandörren, plötsligt blev hon vansinnig. Hon tyckte att vi tittade för mycket på tv. En annan jul skulle vi fira alternativ jul på ett härbärge med en massa missbrukare och hemlösa. Jag längtade bara hem till Kalle Anka. En av hennes män var alkis och bankrånare. En kväll bad hon mig hänga med till Alexandras, nattklubben. Hon ville dansa men hade ingen att dansa med. Jag var tonåring och kunde väl inte tänka mig något värre just då, men valde den enklaste vägen, sa ja mot att jag fick en cola med is och titta på snygga tjejer. Sen försökte jag glömma allt. Jag blev en sån som hittade strategier för att undvika sammanbrott hemma, undvika stryk i skolan. Jag var smidig, nedtonad, tryckte i mittfåran. Jag spelade fotboll, gillade att fiska, hade lätt att få kontakt med tjejer. Jag var ingen hejare i skolan, men på teckningslektionerna blommade jag upp. Men vem jag var? Ingen aning. Jag hade en mamma att ta reda på, hennes jag var alltid viktigare. Så kändes det. Jag stod inte upp för mig. Och ingen annan gjorde det heller.

Fanns det inte en pappa?

– Jo, och flera andra, styvpappor och pojkvänner och sambor och särbor, men de hade inte kraften, eller lusten kanske, att gå i klinch med morsan. Farsan sa när jag frågade honom varför: ”Det blir bara värre.” Han hade rätt. Man blev mosad, tillintetgjord. Varje protest slutade i en känsla av att man hade orsakat en enorm smärta hos henne. Till ingen nytta.

 

1985  Kerstin Thorvall är 60 år. Hon har skrivit böcker om kärlek, resor, om klimakteriet. Lever ensam i en lägenhet på Lidingö utanför Stockholm. 

 

”Jag är 54 år, jag vill inte vara den person hon gjorde mig till i sina böcker”, sa Gunnar Falk i Vi-reportaget från 2010.

”Jag är 54 år, jag vill inte vara den person hon gjorde mig till i sina böcker”, sa Gunnar Falk i Vi-reportaget från 2010.

Gunnar, då 30, har varit ute och festat. Klockan är väl tre på natten när han kommer hem. Telefonen ringer.

– Det är morsan som skriker att hon inte orkar mer, att hon är ful och fet, att vi barn hatar henne, att alla hatar henne. Hon har tagit en massa sömntabletter, säger hon och slänger sen på luren. Jag ringer 5–10 gånger men får inget svar. Hon har dragit ur jacket. Jag blir livrädd förstås. Tar en taxi, väcker hyresvärden som har nycklar till hennes lägenhet, men när vi försöker putta upp dörren är det något mjukt, tungt som tar emot på andra sidan. Jag ser framför mig hur morsan ligger död på hallgolvet. Till slut lyckas vi få upp dörren, jag rusar in och ser mamma ligga i sängen. Det tunga i hallen är några mjuka resväskor. Jag ruskar på henne och hon skriker:

”Vad gör du, jag sover ju!”

”Men du ville ju för fan dö! Du ringde!”

”Nä, gjorde jag? Det minns jag inte.”

– Det var som att få en smäll på käften. Samtidigt skriver hon på sin roman Den försvunna mamman där hon väldigt ingående porträtterar en son som trots sin vuxenhet klänger på mamman. Som inte har modet att be henne dra åt helvete. När jag läste boken trodde jag att något skulle brista i mig. Det kändes så djävulusiskt elakt, så utstuderat. Att regissera sin verklighet – att skrämma skiten ur mig genom att hota med självmord – och sen beskriva mig som en klängig mes i en bok som hon hoppades skulle bli en succé. Som skulle ge henne pengar, beröm och massmedial uppmärksamhet. Hon offrade mig. Så var det. Jag var så förbannad på henne, skällde för första gången ut henne utan att bry mig det minsta om hur upplevde det. Hon tjöt, var förtvivlad, skickade brev, pratade ut hos journalister. En dag ringde till och med Astrid Lindgren och bad mig förlåta morsan. Astrid Lindgren?! Det var ju som om Gud ringde. Och så var det synd om Kerstin igen …

Var hon elak?

– Är man så oerhört självupptagen som hon så blir man elak. Det fanns ingen annan verklighet än hennes. Var jag ledsen, var hon tusen gånger ledsnare. Var jag sjuk var hon sjukare. När jag någon gång som vuxen kom till henne med min ångest sa hon: ”Men jag då, jag är ju 30 år äldre!”

Linda Skugge skrev en gång om att Thorvalls söner var bortskämda: ”Fattar ni att hon försörjde er? /…/men fy vad hemskt då Gunnar och Anders (jag vet inte om ni heter så i verkligheten, men böckerna heter ”Anders och hans stora bror” och ”Gunnar gör mål”), er mamma skrev några ungdomsböcker där ni var förebilderna, fy, stackars er då. Era kompisar kunde liksom läsa om hur ni busade och inte ställde in mjölken i kylen efter mellanmålet eller vad böckerna nu handlar om. Buhuhu, STACKARS STACKARS er! Kerstin Thorvalls söner! Nu skärper ni er, nu lyfter ni era feta rövar /…/ och åker hem till henne och hjälper henne.”

När Kerstin just hade dött frågade prästen mig om jag älskade morsan. Jag svarade nej.

– Linda Skugge hade en sån otroligt nedlåtande ton utan att veta nånting. Vem gav henne rätten att uttala sig om vår familj? Kärlek är att få vara sig själv. Att duga. När jag efter Konstfack hade vernissage kunde morsan glida in i alla sina sjalar och ropa så att alla hörde: ”Det här är Gunnar, min geniale son!” och så köpte hon en tavla inför alla andra. Sen gick det en, två veckor innan hon ringde: ”Gunnar, kom hit och hämta tavlan! Jag kan inte se den. Får sån ångest. Tål den inte. Du måste byta den.”

Ni måste väl haft några stunder av glädje?

– Jo, jag minns en gång. Morsan hade fått gamla skillingtryck av Astrid Lindgren; sorgliga sånger som I en sal på lasarettet. Vi hade tänt ljus och mamma spelade piano medan vi tre grabbar satt och njöt. Det var fint. Det märkliga var att alla sånger handlade om döden.

 

2003 Kerstin Thorvall är 88 år, har givit ut” Upptäckten – en lägesrapport från ålderdomen”. Hon beskriver nöden, ensamheten, vanvården. Hon har varit kolumnist i Aftonbladet och avslutat sin memoarliknande trilogi om barndomen, som hon fick flera pris för. Hon bor i en lägenhet på Söder i Stockholm.

 

– Morsan blev senil och fick ännu mera ångest. Vi söner ville få henne att inse att hon behövde ett boende där hon kunde få medicinsk hjälp, men då blev hon rasande och skrek. ”Ni vill bara åt min lägenhet. Mina pengar!” Ringde jag för att erbjuda min hjälp ville hon ha mer, det var aldrig nog. Hon kunde inte vara ensam en sekund. När hon fick Ivar Lo-priset 2004 – en jäkla massa pengar – betalade hon svart för att någon skulle vara hos henne. Varje timme, dygnet runt, satt en okänd människa i lägenheten. De gjorde inget; talade i telefon med någon kompis eller tittade på tv.

Har du aldrig längtat efter försoning?

– Nej. När Kerstin just hade dött frågade prästen mig om jag älskade henne. Jag svarade nej. Jag kände mig hel. Ärlig. Jag behövde inte ljuga mer. Jag tänkte att nu stänger vi boken. Äntligen ska hennes arv av självupptagenhet, av excentriskhet och spärrlöshet få ett slut.

Men nu pratar du ju med mig? Är inte det lika egoistiskt?

– Jag är 54 år, jag vill inte vara den person hon gjorde mig till i sina böcker eller verkliga livet. I dag behöver jag ingen försvarare. Jag har en egen dotter som jag försöker vara en bra pappa till. Missförstå mig inte, jag begär inte att man som förälder alltid ska göra rätt. Att man aldrig får misslyckas. Jag menar att en förälder – trots egna tillkortakommande – ska försöka att stå upp för sitt barn.

 

Text: Stina Jofs

 

Först publicerad i Vi Biografi nr 2/2010

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar