WIMBLEDON 1979-07-07 Björn Borg jublar efter segern över Roscoe Tanner. Foto: Jacob Forsell / XP /
Essä

När Sverige var smashing

av Per Svensson

En gång var Sverige rikast i världen – och bäst i tennis.
Fenomenet Björn Borg exploderade i en tid då folkhemmet stod och vägde mellan samförstånd och individualism. Kan vi lära oss något genom att spegla oss i Björn Borgs Wimbledonpokaler?

En gråbrun hyreslänga i tre våningar. Persienner i fönstren. Garage i suterrängplanet.

På längans gavel en skylt som berättar att fastigheten förvaltas av Telge Bostäder, under den en plakett: ”I detta hus bodde Björn Borg 1960–1974”.

Det var här, på Torekällgatan 30 i Södertälje, han växte upp med sina föräldrar, Rune och Margareta. Det var här han timme ut och timme in dunkade en tennisboll mot en garageport.

Björn Borg var ”Sverige”. Garageporten ”USA”. Tennisracketen hade han fått av sin pappa Rune som vunnit den i en pingisturnering. Det var en tung racket för en liten kille; 360 gram. Borg greppade den med två händer, som man gör när man spelar ishockey, en sport som Borg också var lovande i.

Hockey, Scania-Vabis och Södertäljekändisen Hasse Tellemar med lördagsklassikern Ring så spelar vi. Kan det bli mer folkhem än så?

Han är förstås en extrem person.

Björn Borg föddes på svenska flaggans dag, den 6 juni, 1956. Han debuterade i Wimbledon-turneringen 1973, året innan ABBA vann Eurovision-finalen i Brighton. De bekräftade var och en på sitt sätt stereotypa föreställningar om det lilla underliga landet i norr. Den sexiga blondinen (”Agnetha’s bottom”). Den omänskligt effektiva svenska modellen (”IceBorg”).  Och de fick brittiska tonårsflickor att skrika hysteriskt.

”Rapporterna om Beatleshysterin runt Björn nådde Sverige samtidigt som tidningarnas handelssidor rapporterade att Sverige gått om USA som världens rikaste land, mätt i BNP per capita. Vi var rikast.”, konstaterar journalisterna Mats Holm och Ulf Roosvald i När vi var bäst. Om en svensk guldålder, en bok om det svenska tennisundret och treenigheten Borg, Wilander, Edberg.

Kunde Sverige också på centercourten dra nytta av att vi hade sluppit kriget och därför kunde starta kapplöpningen in i framtiden med väloljade kullager? Mats Holm tror att det krävs fler och mer komplexa förklaringar än bara rikedomen.

– Björn Borg är förstås en extrem person: hans mentalitet, hans envishet. Han är besatt av en enda sak, att vinna. Men att han gör det just på tennisplanen är intressant ur ett samhällsperspektiv. Det speglar en tid då allt och alla i det svenska samhället drog åt samma håll. Tennisen uttrycker bättre än något annat fenomen hur unik den där perioden var.

Björn Borgs pappa Rune arbetade i Henrikssons herrekipering i Södertälje. Den blivande artisten Ted Gärdestad, Björns klubbkompis i SALK, som ansågs vara Stockholms näst finaste tennisklubb, kom från en tjänstemannafamilj. ”Vanligt folk”, som man brukade säga. Allra finast i Stockholms tennisvärld var KLTK, Kungliga Lawntennisklubben, som grundats 1896 av den blivande Gustaf V, tennisentusiasten Mr G. Men också i SALK fanns en kvardröjande överklass- eller åtminstone medelklasskultur.

I SALK tränade Svante Weyler, i dag bokförläggare. Han tycker om att minnas att han en gång ledde med 5–2 mot Björn Borg.

– Han var väl tolv och jag femton. Vid ett tillfälle kastades jag in på en bana och skulle spela mot honom, berättar han.

Matchen slutfördes aldrig. Borg kallades bort för att göra något annat.

– Björn Borg var den ende i klubben som hade kläder från Algots. Jag tror i alla fall att det var Algots, säger Svante Weyler.

En statusmedveten ung svensk på 60-talet gick inte i Algotsjeans eller Algotsjackor, från textilföretaget i Borås. Man skulle ha amerikanska jeans, gärna Lee. Och man skulle helst också ha en svindyr täckjacka av märket Bogner eller i alla fall en något billigare Kitzbüheljacka. Svante Weyler hade Kitzbühel och Playboyskor. Han var lärarson. Björn Borg kom från en annan miljö.

– Men det märkvärdiga var att han verkade helt obekymrad över saker som bekymrade oss andra.

Somliga gick i Bognerjackor, andra i Algotsjeans, men under några efterkrigsdecennier blev Sverige ändå ett alltmer homogent samhälle.

Riksdagen fattade 1962 beslut om att införa en ”grundskola”, nio års gemensam skolgång för alla svenska barn. Sex år tidigare, samma år som Björn Borg föddes, hade televisionen officiellt etablerats i Sverige. Några år senare tittade ”alla” på Hyland och på Davis Cup, landslagstennis med de svenska stjärnorna Uffe Schmidt och Janne Lundqvist.

Tv-matcherna betydde mycket för att göra tennisen folklig.

En annan framgångsfaktor var det svenska samförståndet. Staten och kapitalet utgjorde ett svårslaget dubbelpar. Wallenbergarna spelade tennis. Det gjorde också Olof Palme.

Efter Wimbledon 1973 förhandlade Borg med två olika amerikanska proffsligor: WCT som bara skulle göra anspråk på honom vintertid och WTT som krävde åtaganden som skulle gjort det omöjligt för Borg att spela Davis Cup. Det sistnämnda alternativet låg inte i nationens intresse. Det korporativa Sverige agerade.

Mats Hasselquist, tennisförbundets ansikte utåt, var också anställd i SE-banken. Han kontaktade Marcus Wallenberg som i sin tur hörde av sig till vd:n på SAS, Knut Hagrup. Det resulterade i att Borg fick ett sponsorpaket som bland annat inkluderade fria resor med bolaget: I gengäld skulle han bli ”aspirant” hos SAS och spela Davis Cup. Hotet från WTT var undanröjt. Borg skrev på för WCT.

Amerikanerna tyckte att förhandlingen med Borg ”kändes som att förhandla med svenska staten”. Så sammanfattas episoden i När vi var bäst. 

Det fanns en tidsanda och en samhällsmodell, men varken en tidsanda eller en samhällsmodell vinner Wimbledon fem år i rad.

 

Björn Borg 2001, tillbaka vid den berömda garageporten på Torekällgatan i Södertälje. Här tränade han grundslag som grabb.

Björn Borg 2001, tillbaka vid den berömda garageporten på Torekällgatan i Södertälje. Här tränade han grundslag som grabb.

 

Tvärs över Torekällgatan i Södertälje leder en gångväg in i den backiga Badparken. Efter bara ett par minuters promenad hittar man två tennisbanor och en grönmålad träpaviljong med skylten SPTK, Södertälje-Pershagen Tennisklubb. När Björn Borg inte duellerade med garageporten var det här han höll till, från morgon till kväll, ända tills han upptäcktes av den legendariske tränaren Percy Rosberg och värvades till SALK. Gångvägen genom Badparken heter numera ”Björn Borg-promenaden” och garageporten, originalet, har köpts in av kommunen sedan den värderats till mellan 100 000 och 150 000 kronor i Antikrundan. Porten visas sedan i våras i samband med en utställning av fotografen Jacob Forsells Björn Borg-bilder på Torekällberget i Södertälje.

Vid tennisbanorna i parken finns en minnesskylt med Björn Borgs cv i koncentrat:

”5 raka segrar i Wimbledon, 1976–1980. 6 segrar i Franska mästerskapen, 1974-1981. 62 Grand Prix-segrar. Världsetta 109 veckor mellan 1977 och 1981. Rankad som världens bästa tennisspelare 1978–1980. Bragdguldet 1974 och 1978. Utsedd till Södertäljeambassadör 1996. Utsedd till 1900-talets största svenska idrottare.”

Nästan ett halvsekel har gått sedan Aftonbladet skrev att ”Björn Borg, 13-årig parvel från Södertälje, höll på att stjäla föreställningen för de stora farbröderna”. Borg hade på drygt en vecka i Båstad spelat tjugotre matcher i olika klasser och vunnit alla utom två.

Sedan dess har Sverige blivit ett helt annat land. Och Borg?

– Folk som känner honom säger att han är precis likadan som när han var elva år. Jag tror att hans kärna alltid varit densamma, säger författaren och filmregissören Ronnie Sandahl.

Det är han som har skrivit manus till spelfilmen Borg (som har premiär på svenska biografer den 6 september). Filmens fokus är den mytomspunna Wimbledonfinalen 1980. Sverrir Gudnason har rollen som den vuxne Borg. Huvudpersonens egen son Leo spelar sin pappa som ung. Den amerikanske filmstjärnan Shia LaBeouf spelar Borgs ärkerival och dramaturgiska motpol, John McEnroe.

Behärskningen triumferade över vreden.

Illiaden, Homeros epos om hjältarna som kämpar i sanden utanför Trojas murar för sina respektive hemstäder, men mest för ära och byte, börjar med raderna:

”Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos peliden Achilles.”

Björn Borg och John McEnroe, vem av dem är den koleriske och stridslystne Achilles? Svaret verkar givet. Alla vet att medan Borg aldrig rörde en min missade John McEnroe aldrig ett tillfälle till raseriutbrott.

Wimbledonfinalen 1980: I ett över tjugo minuter långt tiebreak förlorar Björn Borg sju matchbollar. Han har slungat lansen och missar. Nu återstår bara för motståndaren att ge honom nådastöten.

”Och sedan händer något som måste klassas som ett av de största idrottsögonblicken någonsin.”, skriver den brittiske journalisten Tim Adams i sitt hyllade essäreportage I huvudet på John McEnroe, ”Det är det ögonblick då Borg går ut på planen för att serva på nytt – vid ställningen 2–2 i set, och ett kvar att spela – som om ingenting hade hänt.”. Borg vinner mot alla odds det avgörande setet och sjunker ner på knä i gräset, en sedan länge klassisk bild av lättnad snarare än av lycka.

Behärskningen triumferade över vreden. Så vem är då Achilles?

Vid flera tillfällen har Björn Borg vittnat om hur illa han uppförde sig som pojkspelare. Som tolvåring stängdes han av från tennisen i sex månader eftersom han inte kunde kontrollera sin ilska och besvikelse på planen. Då bestämde han sig för att något sådant aldrig skulle ske igen.

– För mig har det intressanta varit just raseriet, den vrede som jag tror krävs för att bli bäst i världen, och hur Borg hanterade den. Vad händer med en människa som stänger in sitt raseri?

Ronnie Sandahl äter en sen frukost på en kaffebar i Malmö. Han besvarar inte sin egen fråga, utan betonar i stället att han talar om den rollfigur han skapat, inte om den verklige Björn Borg.

Å andra sidan, på centercourten i en Wimbledonfinal, är de två kämparna med sina racketar höjda som slagsvärd under en stekande sol lika mycket rollskapelser som verkliga människor.

– Jag är medveten om att det handlar om arketyper. Rivalerna som behöver varandra. Det är bara fienden som ser vem du är. Borg och McEnroe såg varandras ensamhet och utsatthet och visste att de var karikatyrer i omvärldens ögon.

Och, kan man tillägga, de visste att Achilles fanns i dem båda.

 

Sverrir Gudnason och Shia LaBeouf är porträttlika som Borg och McEnroe i filmen Borg, som har premiär 6 september.

Sverrir Gudnason och Shia LaBeouf är porträttlika som Borg och McEnroe i filmen Borg, som har premiär 6 september.

Varför avslutade Borg sin karriär så tidigt? Var det glädjen eller vreden som tagit slut? Gick det ena att skilja från det andra?

I åratal hade han, tillsammans med första hustrun Mariana Simionescu och tränaren Lennart Bergelin, kuskat runt världen som ett resande teatersällskap med bara en stjärnaktör. När det var som värst kunde de åka mellan Europa och USA sju gånger på en månad.

Av skatteskäl hade Björn Borg 1974 flyttat till Monaco med sina föräldrar. Han fick mycket kritik för sin skatteflykt, och var länge bitter över att Ingemar Stenmark kom lindrigare undan när han några år senare följde efter.

I När vi var bäst hävdar Mats Holm och Ulf Roosvald att skillnaden mellan Björn Borg å ena sidan och Stenmark å andra sidan, eller hockey- och fotbollslandslagen, var att Borg inte bara skapade ”ögonblick av eufori”, han ”trängde in i djupare skikt, mer existentiella och komplicerade”.

Ingemar Stenmark var en fantasi om det äkta Sverige. Björn Borg däremot var det verkliga Sverige, ett folkhem där allt fler ville sköta sig själva, inte i välplanerade storskaliga flerfamiljshus utan i villor som inflationen gjorde billiga, ett samhälle där varje avsteg från millimeterrättvisan ”stack i ögonen”, men där det parti som mer än andra förknippades med kulten av millimeterrättvisa, Socialdemokraterna, var nära att röstas bort från regeringsmakten redan 1973, och förlorade den 1976.

Björn Borg speglade på ett annat sätt än Stenmark det samhälle och den tid som var hans; han kunde tjäna som projektionsyta för det svenska välfärdssamhällets motsägelsefulla känsloliv. Ett samhälle besatt av att göra så många avdrag som möjligt i deklarationen kunde peka finger åt nationalhjälten som inte behövde deklarera över huvud taget.

– Å ena sidan var Björn Borg en produkt av folkhemmet. Å andra sidan föregrep han hela den nyliberala perioden, säger Mats Holm.

Åttiotalet blev excessernas, överdrifternas och orgiernas decennium. Allt som varit grått skulle pastellfärgas. Allt som varit reglerat skulle avregleras.

Björn Borg speglade det samhälle som format honom.

Björn Borg fortsatte att spegla sin tid, och det samhälle som format honom. Han privatiserade sig själv och blev vild och galen. Han frigjorde sig från proffstennisens tränings- och tävlingstyranni, skilde sig från Mariana som offrat sin egen tenniskarriär för hans, inledde ett förhållande med tonåringen Jannike Björling som han träffat vid en ”Miss Wet”-t-shirttävling på ett diskotek i Stockholm, levde playboyliv och satsade på affärer i megaformat: Björn Borg Design Group. Bolaget gick i konkurs 1989.

När Borg bestämde sig för att sluta skolan i årskurs nio i förtid för att bli professionell tennisspelare kunde han inte övertalas att vänta bara några månader. Han hade bestämt sig. När han som 26-åring bestämde sig för att hoppa av tenniscirkusen, och ingen förstod varför, gick det inte att övertala honom att vänta några lukrativa år. Han hade bestämt sig.

När Sveriges television hösten 2016 uppmärksammade ”de fantastiska 56:orna” med en programserie ville Björn Borg inte medverka. Han har också tackat nej till Skavlan, Mästarnas mästare och Let’s Dance. Stenmark, den tyste från Tärnaby, gör smokingnummer i TV4. Borg, löpsedelsfavoriten, håller sig borta från mediespektaklen. Han har bestämt sig.

Om det stämmer, som Ronnie Sandahl gissar, att Borgs kärna varit densamma livet igenom, så hör hans envishet dit.

Bestämma själv. Sedan hålla fast vid det man själv bestämt; envist, tjurigt.

Historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh har i den uppmärksammade boken Är svensken människa? lyft fram ett tänkbart särdrag i svensk kultur: personlig autonomi, viljan att slippa vara beroende av släkt, grannar, vänner och bekanta. Det är därför, menar de, välfärdsstaten har en så stark ställning i Sverige. Vi har konstruerat opersonliga system som minskar vårt beroende av andra människors välvilja. När Berggren och Trägårdh gräver efter denna ”statsindividualisms” rötter i det lutherska bondelandet Sveriges mentala mylla lyfter de bland annat fram Erik Gustaf Geijers dikt Odalbonden med de berömda raderna: ”… jag står helst på min egen grund/och är helst min egen man”.

Björn Borg – en sportens odalbonde.

Den roll Björn Borg en gång hade i den svenska offentligheten har övertagits av Zlatan Ibrahimovic. Nu är det Zlatan som är den beundrade superstjärnan som antas förkroppsliga Sverige, som själv helst är sin egen man och har svårt för svenska medier.

 

Text: Per Svensson
Foto: Jacob Forsell/TT

 

Publicerat i Tidningen Vi, september 2017

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »