Politiskt

När världen kom till Lilla Paris

av Cecilia Garme

Diktaren Birger Sjöbergs ande vilar fortfarande över västgötska Vänersborg. Men Sjöbergs sömniga idyll tillhör en annan tid. I dag finns här landets största asylboende, vilket påverkar stan i grunden.

Det är regn i luften, men det stoppar inte målarna som restaurerar Birger Sjöbergs födelsehus: ljusgult med röda fönster.

Få svenska författare har skapat en egen värld som han. ”En offentlig drömmare” vars personliga egenart var ”äkta och djup naivitet” … ”hemkänsla i småborgerlig atmosfär och småborgerlig livskänsla”*. Hemstaden kallade han Lilla Paris.

När statyn föreställande Sjöbergs ”hjältinna” Frida stals från stadsparken häromåret sörjde hela Vänersborg. Statyn återfanns i ett skogsbryn och kommunen bekostade renoveringen.

– Hon får blommor varje dag, berättar kommunalrådet Marie Dahlin (S).

– Vi vet inte av vem.

Kommunalrådet har annat att stå i. På bara några dagar har flera hundra nya flyktingar kommit till det som redan tidigare var Sveriges största asylboende: Restad gård, fyra kilometer utanför Vänersborg.

Det före detta mentalsjukhuset hyser nu 1 300 flyktingar, varav många redan har fått asyl men ingen plats att flytta till.

Flyktingströmmen har få nackdelar, tycker Marie Dahlin. Inte sedan hon och andra kommunalråd satte tryck på regeringen, och fick upp statens ersättning för varje flykting med uppehållstillstånd som kommunen tar emot med hela 50 procent. Från den 1 januari 2016 höjs beloppet från 83 100 kronor till 125 000. Om flyktingarna som just kommit med bussen får asyl vill hon gärna att några väljer att stanna i Vänersborg.

– Många av syrierna är högutbildade. Barnen är väldigt, väldigt vetgiriga i skolan. Det är en tillgång för oss, för våra egna barn är inte alltid lika ”på”. Och detta är en bra miljö att bo i – lugn, trygg och ren.

En idyll, kort sagt.

Fast ändå inte. Var ska alla bo?

– Med facit i hand var det dumt att vi rev ett par hundra bostäder här på 90-talet, säger Marie Dahlin.

Hon har i förväg bett att få slippa prata pengar. Men i kretsen av västgötska kommunalråd är pengarna det enda samtalsämnet, medger hon. I nuvarande flyktingläge är bristen på erfarna socialsekreterare skriande. Så nu samordnar sig kommunerna för att hålla lönestegringen i schack.

– Vi kommuner ska inte bjuda över varandra. Ja, man kan kanske säga att vi bildar kartell.

Alla invånare gillar inte flyktingmottagningen, men den blocköverskridande kommunmajoriteten (S, C, MP) har brett stöd. Och kulturen från Lilla Paris i ryggen. Birger Sjöberg tänkte på det humanitära. Det här är i Birgers anda, anser kommunalrådet.

”Han var ju sosse”, lägger hon till i ett anfall av önsketänkande, för Birger Sjöberg var snarare konservativ men utan partipolitisk tillhörighet. Politiskt kluven.

Och kluvenheten går igen i Vänersborgs valresultat från 2014. Sverigedemokraterna blev relativt små i kommunvalet (10 procent) men betydligt större i riksdagsvalet (nästan 16 procent). Det kan tyda på att väljarna betraktar invandringen mer som en nationell än en kommunal fråga. Men också på en genuin ambivalens hos väljarna. Öppna hjärtat, ja, men inte landet.

Under mitt flanerande i staden stöter jag på Röda Korset som arrangerar språkkafé där vänliga västgötska pensionärer samtalar med vänliga syrianska män i 30-årsåldern. De flesta talar engelska, vilket underlättar. Substantivet ”människa”, med sitt svåra sje-ljud, den okända vokalen Ä och pluralformen ”or” övas.

”Det finns djur, häst och ko. Vi är människor. Alla människor är lika mycket värda. Equal worth. Ingen är hög och ingen är låg”, säger volontären till gruppen. Efteråt är hon ändå vemodig. Så duktiga människor. Så mycket kraft. Men detta är den enda timme på hela veckan då de får prata svenska.

Röda Kors-kretsens ordförande Marianne Barrljung tar mig avsides.

– Vilken är din vinkel? undrar hon, och när hon får svaret ”Vi får se, här verkar ju allt fungera bra” säger hon:

– Fast det fungerar inte bra. Vi i frivilligorganisationerna gör allt vi kan men det räcker inte. Flyktingarnas liv är satta i väntan. De vill jobba. De vill lära sig svenska. De är aktiva människor, lärare, doktorer … Om man tar drivkrafterna från folk …

– … så blir de döda i ögonen. Jag har sett det många gånger, säger datateknikern Adnan Abdul Ghani nästa dag på Restad gård, där han som ledare för ”supportgruppen” gör allt för att bryta den känslomässiga förödelsen i väntans ingenmansland.

– Det spelar egentligen ingen roll om flyktingarna får asyl i Sverige eller inte. De måste få vara aktiva under tiden, även om de ska resa vidare till ett annat land senare.

Ett kort samtal med en av flyktingarna ger samma budskap. Det är tre dagar sedan han anlände till Sverige, men av lugn eller lättnad syns inte ett spår. Han är grön i ansiktet av sömnlöshet. Han ser sig om i det före detta mentalsjukhusrummet där han har inkvarterats och upprepar det ofattbara besked han har fått.

– I’m gonna stay here for one year. One year!

Nej, idyllen vill inte infinna sig. Frågar man vänersborgarna kommer många bud om hur den ska skapas.

– Självklart ska vi hjälpa dem! Ingen vill vara som SD, för de är rasister, men de kan ha rätt i att man kan hjälpa till där borta i stället, säger en 20-åring som jag träffar på ett av stadens få uteställen.

– Det finns inget alternativ, säger Marianne Barrljung på Röda Korset.

– Det är inte fråga om för få eller för många. Men Sverige har blivit ett så administrativt samhälle, det går inte att köra denna enorma fråga i de vanliga strukturerna. Integrationen måste bli en folkrörelse som alla deltar i.

– Man får välja. Sänka lönerna eller ut, säger en äldre man, pensionär från ortens stora pappersbruk.

– Alla kommuner måste ta emot flyktingar. Man ska inte kunna köpa sig fri, säger kommunalrådet Marie Dahlin.

Till sist måste förstås också den mest naiva frågan ställas: vad skulle Birger Sjöberg ha sagt om flyktingkrisen? Han som lovsjöng småstaden, men samtidigt tyckte att den var kvävande. Som lät Frida läsa tidningar men slippa ta ställning. ”Jag är neutral, sa Frida.”

Inte heller kännare av skalden har några svar.

– Han var ju en iakttagare, en flanör, ingen samhällskritiker, säger en.

Det är jobbigt att vela. Exakt hur jobbigt har kanske den sentida Birger Sjöberg-forskningen satt fingret på:

”Tidigare var Sjöberg i mycket en representant för hemtrevnad. Nu är han mer av en tillvarons hemlöse.” **

 

*) Litteraturvetaren Gunnar Axberger i Johan Svedjedals Sjöberg-biografi Skrivaredans.
**) Johan Svedjedal i Skrivaredans.

 

FRIDAS DIKTARE
* Birger Sjöberg (1885–1929) född i Vänersborg, var journalist, poet och musikant. Med visor och dikter om Frida och hennes kavaljer bodbetjänten slog han igenom 1922 och blev en av Sveriges mest uppskattade diktare.
* Lilla Paris var den drömda småstadsvärld han placerade Frida i. Den hade många likheter med Vänersborg, trots att Birger Sjöbergs egen uppväxt och ungdomstid där var både tuff och smärtsam. Lilla Paris har förblivit en stark symbol för ett allmänmänskligt behov av en idyll som sällan förverkligas.
* Läs mer om Birger Sjöberg i biografin Skrivaredans av Johan Svedjedal (Wahlström & Widstrand, 1999).
 

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar