Reportage

Nästa president – En författare?

av Axel Kronholm

På midsommardagen väljer islänningarna ny president. Vi reste till den läsande ön och träffade författarna som vill leda landet. Och visst finns chansen – förtroendet för traditionella politiker är rekordlågt.

”Vilket utmärkt väder för att protestera”, flinar Andri Snær Magnason när han kliver ur bilen utanför sin kontorslokal. Han bär på en hemlighet och en låda smørrebrød som blivit över efter dotterns konfirmation dagen före. Det är den 5 april, och om några timmar ska den kontroversiella författaren samlas med 22 000 av sina landsmän framför parlamentet för att kräva regeringens avgång.

Efter det världsomspännande avslöjandet om förmöget folks skattefiffel genom brevlådeföretag i skatteparadis, riktades allas blickar mot statsminister Sigmundur Davíð Gunnlaugsson. Nyheten och den folkliga vrede som följde, fick slutligen den isländska regeringschefen att avgå. Under tiden var Andri Snær Magnasons blick låst på ett helt annat ämbete, och medan det stormade som värst runt regeringen gick han bara och väntade på rätt ögonblick att avslöja sin kandidatur till presidentposten.

I sommar kan Island för första gången sedan 1996 få en ny statschef. Den sittande presidenten Ólafur Ragnar Grímsson meddelade först att han inte tänkte kandidera för en sjätte mandatperiod, men ändrade sig i april. Just nu kandiderar fler än någonsin tidigare för att ersätta honom på presidentposten. Flera av dem är, som Andri Snær Magnason, författare.

 

Författare och kulturpersonligheter må ha hög status hemma i Sverige, men det är ändå svårt att tänka sig att exempelvis Jan Guillou, Liza Marklund, Bob Hansson eller Ann Jäderlund skulle ge sig in i politiken på allvar i dag. På Island är det dock inget märkligt.

Förtroendet för traditionella politiker var rekordlågt redan innan det uppdagades att statsministern haft miljoner undangömda i ett skatteparadis. I en Gallupmätning från februari uppgav endast 17 procent av islänningarna att de hade förtroende för landets politiker.

När vi träffar Andri Snær Magnason på kontoret i det övergivna vattenkraftverket som han ockuperar tillsammans med några designers, arkitekter och ett vindkraftsföretag, har han alltså ännu inte offentliggjort sin kandidatur. Tumultet kring regeringen har fått honom att vänta.

– Jag hade funderat på datum att meddela att jag kandiderar, men hur startar man en kampanj mitt under en regeringskris?

Andri Snær beskriver det som att traumat från 2008 års bankkrasch upprepar sig. Då förlorade många vanliga islänningar alla sina besparingar, vissa även sina hus, medan många förmögna hade sina tillgångar i tryggt förvar på Brittiska jungfruöarna eller Seychellerna.

– Jag tror att den här skandalen är bra för min kampanj. Men det är klart, nu är också statsministerjobbet ledigt, säger Andri Snær och skrattar.

– Skämt åsido. Jag är intresserad av presidentskapet eftersom det är en rätt luddig roll. Det är ett ämbete som inte är särskilt inrutat. Makten är begränsad förstås, men det finns en stor frihet i vilka frågor man vill sätta på agendan.

När Andri Snær Magnason några veckor senare inleder sin valkampanj är hans hjärtefrågor en ny grundlag, en nationalpark på höglandet och att säkra det isländska språkets framtid. Som författare har han gjort sig känd som något av en radikal. Begreppet ”trädkramare” känns malplacerat eftersom Islands vegetation sällan når över knähöjd, men ni förstår poängen. I bästsäljaren Draumalandið – sjálfshjálparbók handa hræddri þjóð (fritt översatt Dreamland en självhjälpsbok för en skrämd nation), ifrågasätter Andri Snær Magnason vem Island finns till för och vem som får göra anspråk på dess resurser. Han kritiserar klappjakten på naturresurser och framhåller islänningarnas kreativitet och skapande kraft som en mer hållbar tillväxtmotor. Som president skulle han vilja föra samman forskare, tankesmedjor, islänningar och leda ett nationellt samtal om vilka värderingar som ska vägleda Island framöver.

 

Författaren Andri Snær Magnason är känd som en radikal intellektuell på Island, och säger att han räknar med en tuff valkampanj.

Författaren Andri Snær Magnason är känd som en radikal intellektuell på Island, och säger att han räknar med en tuff valkampanj.

 

Island är landet i världen med flest nobelpristagare i litteratur per capita (Halldór Laxness, 1955). År 2014 köpte landets 330 000 invånare sammanlagt omkring 1,46 miljoner böcker. Andri Snær är naturligt nog inte den enda författaren som vill bli president.

– Jag ska ha tolv kor som får gå och beta runt presidentens residens, säger Elísabet Jökulsdóttir och kastar en bit torkad fisk till sina två huskys.

– Jag vill ha ett postkontor där också. Jag älskar frimärken och brev, och jag kunde ha ett kafé bredvid postkontoret så att folk kan sitta där och skriva brev till varandra, fortsätter hon.

Elísabet Jökulsdóttir har gett ut ett tjugotal böcker och diktsamlingar genom åren. Huset hon bor i köpte hon med pengar från sin första diktsamling. När hon för några år sedan insåg att Ólafur Ragnar Grímsson  kanske inte skulle kandidera till president på nytt, föddes idén om att ställa upp.

– Det var som ett skämt först, men ändå inte. Sedan kom tanken tillbaka i fjol när jag var inne på Kentucky Fried Chicken. Jag ställde mig upp och vrålade att jag vill bli president. Ett av mina barnbarn, som jobbar där, ropade: ”Farmor, gå ut!” Hon kommer inte att bli inbjuden till segerceremonin.

Elísabet ler. Hon skämtar mycket. När hon tillåter sig att bli mer seriös talar hon om en djup kärlek till Island och en känsla av omsorg för dess invånare.

Jag skulle bli en bra president, eftersom jag är rätt cool och avslappnad.

– Jag älskar det här landet, och jag har alltid känt att jag vill säga något. Liksom Halldór Laxness vill jag vidröra hjärtat hos mina landsmän. Kanske är det egoistiskt, men jag har alltid känt att jag är en ledare.

Som författare är Elísabet Jökulsdóttir välkänd på Island, men hon har också på senare år framträtt i tv och berättat om sin alkoholism, bipolära sjukdom och sina våldsamma förhållanden.

– Jag tror att jag skulle bli en bra president, eftersom jag är rätt cool och avslappnad. Jag har prövat många saker och jag skulle aldrig döma människor, säger hon.

 

Hyllorna knakar, böckerna tippar fram och tillbaka när Bókabíllinn svänger in på parkeringsplatsen. Motorn stannar och det pyser om dörren när den öppnas. Etta Johannesdóttir, 87, är smakfullt sminkad och bär blommig skjorta under vit skinnväst när hon kliver in i Reykjaviks bokbuss.

– Det här är min vårskjorta. Våren är här nu, man blir lättare i sinnet då, säger hon, och lämnar tillbaka Arnaldur Indriðasons senaste roman Þýska húsið.

– Det är en fantastisk bok. Den utspelar sig i 40-talets Island, när jag själv var ung.

Etta följer noga med i politiken, och säger att hon tycker att Ólafur Ólafsson, vicepresident för multimediajätten Time Warner, borde bli president. Han har skrivit flera populära böcker och översatts till drygt 20 språk. Etta har alltså inga betänkligheter över att låta en författare styra landet?

– Tvärtom. Det måste vara en lärd person, säger hon.

Bragi Björnsson som kört bokbussen sedan 1981 tror att Ettas kandidat skulle ha goda chanser.

– Om Olafur ställer upp skulle han nog kunna vinna. Han är känd och respekterad som författare.

– Och han har inte blivit nersmutsad på något sätt här på Island eftersom han bor i New York, inflikar bibliotekarien Guttormur Þorsteinsson.

 

Litteraturens starka ställning på Island går att spåra tillbaka till den gamla sagotraditionen, alltså de fornnordiska berättelser som skrevs ner mellan 1100- och 1400-talen. De omfattade såväl poesi och historiska skildringar, som sägner med mer religiösa eller mytologiska motiv.

Isländska ordet saga betyder alltså här ’berättelse’, något betydligt bredare än den innebörd vi är vana att ge ordet i svenskan.

Lars Lönnroth, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, säger att Island är i särklass när det gäller läsning.

– Det kan tyckas märkligt, men det är så sedan gammalt. Länge och väl skrev man av sagor och hade litterär underhållning i hemmen, så kallad kvöldvaka, kvällsvaka, där man läste högt och berättade sagor för varandra. Även i dag är de här sagorna något folk vuxit upp med. Det är det stora kulturarvet som alla är stolta över, eller i alla fall borde vara stolta över, säger han.

När man talar om de isländska sagorna är det omöjligt att inte komma in på Snorre Sturlasson. Hans Edda var en handbok i skaldekonst och berättade även om den nordiska mytologin. I boken Heimskringla porträtterade han Norges kungar. Men han var också lagsagoman, dåtidens högsta politiska ämbete på Island.

– Som lagsagoman krävdes det att man skulle behärska sagorna, särskilt de sagor som behandlade rättsprocesser. Snorre är på sätt och vis ett slags förebild för vissa av dagens isländska politiker. Det är klart att inte alla politiker på Island är så värst bildade, men de är mer bildade än svenska statsministrar som läser Camilla Läckberg. Över huvud taget är litterär kunskap högt värderad, och det är nog därför de har så många författare också, säger Lars Lönnroth, som nyligen färdigställt en nyöversättning av Den poetiska Eddan.

Att vi vet så mycket om det isländska bidraget till den fornnordiska litteraturen har vi Árni Magnússon att tacka för. I början av 1700-talet reste han runt på Island och samlade in handskrifter, skrev av sagor och tog med sig dem till Danmark.

Efter Islands självständighet 1918 fördes en lång kamp för att få tillbaka skrifterna från Köpenhamn, och i dag vilar en majoritet av dem i Árni Magnússon-institutet i Reykjavik.

– Här har vi Snorres Edda, handskriven på fårskinn någon gång tidigt 1300-tal, säger Gu∂run Nordal och lägger varsamt upp boken på en kudde.

Hon är rektor vid Árni Magnússon-institutet och barnbarn till Sigur∂ur Nordal, tidigare ambassadör i Danmark, som förhandlade hem handskrifterna till Island.

Vi har stor respekt för våra författare, de har alltid utgjort en viktig röst.

Gu∂run har själv funderat på att kandidera till presidentposten och hon är inte förvånad att det finns författare som tagit steget.

– Vi har stor respekt för våra författare, de har alltid utgjort en viktig röst och kommenterat det som pågår, säger hon.

De kommande åren tror Gu∂run Nordal att invandring och öppenhet kommer att bli viktiga frågor för islänningarna att hantera.

– Jag tror att den nya presidentens roll kommer att bli att leda det samtalet – hur vi kan respektera såväl vår egen kultur som våra nya invånares kultur. De här skrifterna är förstås inte bara vårt kulturarv. De första islänningarna kom hit från olika länder och berättelserna de skapade är i dag internationellt kända. Och jag tror att en president med en bakgrund i kulturvärlden skulle förstå detta och vara väl rustad att ta tag i de här frågorna.

 

Fram till nyligen fanns ännu en författare med i presidentracet, men þorgrimur þrainsson valde att hoppa av valrörelsen. Till vardags tränar han det isländska landslaget i fotboll och har på lediga kvällar under de senaste 26 åren skrivit 31 barnböcker. Han besöker varje år Islands alla skolor och föreläser för barnen om varför det är dåligt att röka och supa men bra att träna. Som president hade han velat föra vidare sitt budskap från barnböckerna, om hälsa och självförtroende, till hela det isländska folket. När valrörelsen började hetta till insåg þorgrimur þrainsson att detta inte var för honom.

– Det är svårt att vara en offentlig person, man blir alltid kritiserad. Jag är inte en person som gillar det, säger han.

Den person som förmodligen betytt mest för författarnas status på Island, liksom många islänningars egna författardrömmar, är nobelpristagaren Halldór Laxness. Han var också i allra högsta grad en politisk författare. I Fria män, som finns i en nyöversättning till svenska av Inge Knutsson, lyser Laxness kommunistiska sympatier starka när han med underhållande sarkasm skildrar fårbonden Bjarturs falska klassmedvetenhet. Bjartur har slitit, sparat och lånat för att köpa loss en egen bit mark där han kan ha sina får och genom hårt arbete betala av sina skulder och bli en fri bonde. Läsaren inser dock snabbt hur hopplös Bjarturs strävan är och hur han, trots sin övermänskliga disciplin, aldrig kommer att bli något annat än en tjänare, än mindre en jämlik bland traktens storbönder.

Författare som Laxness ses av islänningar ofta som källor till eviga sanningar och visdom, berättar Egill Helgason, en av Islands populäraste tv-personligheter som leder ett bokmagasin på tv-kanalen RUV.

– Islänningar har aldrig haft tid att läsa Karl Marx eller något teoretiskt, vi är inte ett filosofiskt folk på det viset, men de har läst Laxness som förvandlade flera generationer av islänningar till socialister och Nato-motståndare. Det finns få ställen där författare har ett sådant inflytande som här.

Egill tycker att det är ohälsosamt. Han nämner Laxness roman Islands klocka, där islänningarna blir bestulna på den klocka som ringer för att sammankalla Alltinget – en symbol för Islands demokrati och självständighet. Danskarna stjäl klockan, smälter ner den och gör prydnader till slottet i Köpenhamn.

– Det är förstås bara påhitt. Det är ju en roman, men islänningarna tror att det är sant och att Danmarks rikedomar kommer från att ha utnyttjat det här urfattiga fiskarsamhället. Så fiktion blir här lätt till politisk sanning, och våra romanförfattare är inte sällan de mest betydelsefulla ideologerna här, säger han.

Egill säger att det just nu är en gyllene tidsålder för isländsk litteratur, med fler bra, aktiva, författare än någonsin. Däremot tror han inte att författarna kan erbjuda den frälsning som delar av folket hoppas på när de vill se dem ta steget in i politiken.

– Jag tror det var irländaren Brendan Behan som sa att en författare vid något tillfälle är tvungen att förråda sitt land. Jag tror starkt på det, att en författare måste göra dig besviken.

Med det sagt tror Egill att Ólafur Ólafsson är den författare som skulle ha störst chans att vinna om han ställde upp. Han påpekar dock att man inte ska tolka de skrivande kandidaternas popularitet som att folket vill ha en opolitisk ledare.

– Det finns en stor skepsis till traditionella politiker, men folk vill nog ändå ha en ledare som tar ställning. De vill ha mer än moralisk auktoritet, någon med lite politisk snillrikhet som kan använda ämbetet på rätt sätt för att lägga sig i samhället.

 

Elísabet Jökulsdóttir använder ofta Facebook för att kommunicera med sina väljare genom videomeddelanden.

Elísabet Jökulsdóttir använder ofta Facebook för att kommunicera med sina väljare genom videomeddelanden.

 

Från köksfönstret hemma hos Elísabet Jökulsdóttir ser man rakt ut över Atlanten. Här gillar hon att stå och diska och tänka. Tapeten på väggen bakom är fullklottrad med halvfärdiga dikter, skisser och lösryckta ord.

Elísabet inser att hennes personlighet kan vara för udda för att gå hela vägen i valet, men hon är fast bestämd att inte anpassa sig för att försöka öka sina chanser.

– Att vara mig själv är det viktigaste för mig, det är så smärtsamt att inte vara sig själv.

Som statschef vill hon få folket att må bättre.

Man ska inte överdriva, det är bara en presidentpost.

– Jag vill försöka lära nationen att slappna av och inte arbeta så hårt. Alla är sjuka hela tiden i det här landet. Varför kopplar de inte av? Varför går de inte ut och träffar varandra och pratar i stället för att köra bil och arbeta? Det här är just nu ett samhälle för vuxna människor i bilar.

Författandet räknar hon med att kunna sköta också från presidentens residens. Hon har ett tjugotal manus som väntar på att slutföras.

– Jag älskar att skriva. Det är som medicin för mig, för min alkoholism och min bipolaritet. Vi har alla tragedier i våra liv, men jag har kunnat skriva om dem och på så sätt hantera dem.

Inför valdagen den 25 juni är Elísabet Jökulsdóttir förvånande avslappnad.

– Man ska inte överdriva, det är bara en presidentpost. Jag hoppas fortfarande på att få Nordiska rådets litteraturpris i år. Det skulle vara större.

 

 

Fotnot: Strax innan denna tidnings pressläggning meddelas att den sittande presidenten Ólafur Ragnar Grímsson har ändrat sig igen. Först skulle han inte ställa upp, sedan ställde han upp. Nu drar han tillbaka kandidaturen igen på grund av  hustruns inblandning i Panamaskandalen.

 

 

Text: Axel Kronholm
Foto: Vilhelm Stokstad

 

Publicerat i Tidningen Vi, nummer 6/2016

 

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar