Porträtt

Nina höjer rösten

av Tomas Dur Fläckman

Sveriges enda popdrottning har slutat gömma sig bakom sina orkestrar och kliver nu fram som soloartist. Nina Persson har till sist insett att det är sångerska hon är – men kan inte låta bli att ta en och annan helgkurs i anatomi.

Förra gången jag besökte New York träffade jag Rene från Elfenbenskusten. Han stod i utkanten av Central Park med ett plakat som visade vägen till en cykeluthyrare. Det var hans jobb, att hålla i en skylt med en pil på. Tiotimmarspass. Men bättre än inget.

Vi snackade en stund och när jag skulle gå sa han ”Hey, ta mitt kort”.

Jag tog emot hans visitkort och läste:

”World Import-Export Services Corporation – Connecting people. World Wide Travel Solution Biz. Rene Mbida – President.

En sandwich-man som ville något mer. Det där kortet bär jag alltid med mig i plånboken. Jag tittar på det när jag tycker att jag behöver lite frustande framåtanda av den typ som tydligen är en nödvändighet i New York.

Nu är jag i stan igen, för att träffa Nina Persson. Hon kommer från Vätternkusten och har bott här i över ett decennium. Hon har inget visitkort.

Men om du hade ett – vad skulle du ha för titel?

– Eh … det skulle nog stå … singer … tror jag.

Den där antydan till tvekan är kuriös. Människan har ändå varit professionell sångare i snart 20 år, hon har sålt tio miljoner skivor med sitt band The Cardigans, har framträtt i de stora amerikanska tv-showerna, fått sina låtar spelade i Hollywoods största filmsuccéer – och sjungit duett med Tom Jones.

Samtidigt är det så typiskt Nina Elisabet Persson från småländska Bankeryd. Gång på gång har hon berättat om hur hon ”hamnade” i Cardigans – en av Sveriges största musikexporter genom tiderna – och hur hon ”råkade” bli popidol och stilikon.

I slutet av januari släpper hon sin första soloskiva, efter att ha varit ”tyst” i fyra år.

I skivbolagets officiella biografi över dig står det att du är en av Sveriges största popstjärnor. Hur förhåller man sig till en sådan utsaga?

– Jamen, jag är ju det! säger hon glatt.

– Rent krasst. Det är bara att titta på antalet sålda skivor och hur känd man är i utlandet och sånt. Men jag har blivit omseglad de senaste åren.

Mja, jag vet inte det. Trots att du har en så låg produktionstakt är du långt ifrån bortglömd. Hur kan det komma sig?

– Jag går ju nästan och lägger mig under en sten i några år, men jag gör ändå små projekt då och då.

Och det stämmer, när man tänker efter. Nina Persson har inte varit helt borta från offentligheten. Hon har gästsjungit på andras skivor, skådespelat lite, varit inne och nosat på modebranschen …

– Men jag är väldigt tacksam för att vara ihågkommen. Jag känner att jag får gehör, nu när jag klingar i glaset igen.

 

Vi har bestämt att ses på mitt hotell på 38:e gatan i stissiga Garment District. Men det visar sig att jag, dumsnål i vanlig ordning, har bokat ett lopphotell, där fyllevrål, samlagsljud och smäll i dörrarna håller en vaken hela nätterna. Inget ställe dit man tar en popdrottning, direkt. Så vi lunchar på ett hak i närheten, där jag har lyckats hitta ett lugnt hörn.

Jag kommer direkt att tänka på Audrey Hepburn när vi ses. Inte för att Nina liknar henne till utseendet; den gemensamma nämnaren är snarare det smarta, det urbana – det där som kallas ”stil” eller ”klass” – blandat med ett distinkt grundstråk av vemod. Svårt att sätta fingret exakt på vad det är, men det är lätt att känna igen när man har det framför sig.

Varför har solodebuten dröjt så länge?

– Jag tyckte länge att om man inte har skrivit och gjort allting själv, då är det ingen soloplatta. Men jag är inte så sträng längre. Jag känner också att jag får sluta med att gömma mig bakom mina band.

Nina Persson var länge osäker på sitt karriärval. Hon har haft funderingar på att plugga till arkitekt eller läkare, men de långa studietiderna har gjort det omöjligt.

– I söndags tog jag en endagskurs i anatomi. Det är så jag måste göra, plocka ut exakt det som intresserar mig. Tänk om det fanns en kvällskurs som hette ”Arkitektur för dummies”. Den skulle jag gå. Men nej, jag vill inte längre ha en ny karriär i någon armbågig bransch.

Låtarna på den nya skivan, som döpts till Animal heart, har Nina gjort i samarbete med maken Nathan Larson och den amerikanske musikern Eric D. Johnson. Det är pop i mittfåran, med rösten som ohotat huvudinstrument – svängigt, syntigt, men inte glättigt. Lite retrokänsla här och där.

– När jag började lyssna på musik på 1980-talet var det Trackslistan i P3 som gällde; det är mina musikaliska rötter. Nu har jag kommit över något slags puckel, så det som vi spisade (ja, hon säger så!) på 80-talet kändes plötsligt romantiskt och härligt igen.

Hur har arbetsprocessen sett ut?

– Lite olika. Ibland utgår vi bara från en textrad eller en tänkt titel. Andra gånger skriver jag text till färdig musik. Vi tre har suttit hemma hos oss och jammat rätt mycket. Plötsligt kommer det något som vi tycker är fint, och så jobbar vi gemensamt vidare med det. Varje låt är som en egen liten värld.

Nina Persson är ingen vulkan av uttrycksbehov, direkt. Hon sjunger och skriver när det behövs – annars inte.

– När jag har bestämt mig för att göra en skiva, först då börjar jag försöka formulera vad det ska bli, och det är väldigt mycket jobb som bara sker i huvudet. Det blev särskilt viktigt den här gången, när det skulle handla om min musik. Då måste jag tänka: vem är jag, då? Vad dras jag till? Vilka är mina rötter, färger?

Nina Perssons texter handlar ofta om flykt och utanförskap. Men nu har hon fört in en ny motivkrets: ”rum”.

Det där låter flummigt.

– Det är flummigt! Jag kan nästan inte förklara, men jag tycker väldigt mycket om rum, jag tänker ofta på rum. Dels på grund av mitt intresse för inredningsarkitektur och scenografi, men jag drömmer också jättemycket om rum, det är ju en av arketyperna i Jungs drömtolkning.

Är du jungian?

– Det är jag nog inte. Jag tror inte så mycket på gubbar.

Ändå jobbar du i en väldigt mansdominerad bransch.

– Ja, det är därför jag tycker att jag behövs där.

Kvinnors musik säljs ofta med blottad hud och vulgära anspelningar, vilket du inte går med på. Har det blivit lättare att säga nej med åren?

– Jo, och det har att göra med att jag har blivit mer självsäker.

Du var ju rätt bra på att säga ifrån tidigare också. Kostar det på?

– Man blir betraktad som tjurskallig. När jag tittar tillbaka kan jag nog också tycka att jag var tjurskallig, för jag var tvungen att säga nej så demonstrativt för att folk skulle fatta.

Handlar det mest om fotograferingar?

– Det finns så många mediala sammanhang som jag inte tycker att jag ska vara i. Jag vill inte vara med i tv bara för att jag är känd; sitta där och prata om saker som jag inte kan prata bra om. Men jag kan också känna mig lite skamsen för att jag så ofta säger nej. Det är inte alltid roligt att vara den människan.

(Jag kommer att tänka på när Nina Persson var på Tidningen Vi:s omslag förra gången, 2001. Vi hade fått för oss att hon var divig och sur, och det bildades en hel kommitté som hade i uppgift att se till att hon skulle trivas och inte storma ut från intervjun efter fem minuter. Vi lånade ett fint hus på Lidingö och fixade sillunch med nubbe, som vi hade fått tips om att hon gillade. Så kom det en rar småländsk tjej och charmade omkull oss allihop. Jag rodnar faktiskt lite när jag tänker på det där …)

Nu ska du ändå vara med i nya säsongen av matprogrammet Pluras kök. Hur resonerade du kring det?

– Jag såg ett avsnitt, och tyckte det var fint. Och så gillar jag Plura. Men jag har i flera år tackat nej till Så mycket bättre. Det är ett bra program, men jag känner att det inte passar mig. Jag vill inte ha en kamera i huvet när jag vaknar. Jag orkar inte vara offentlig dygnet runt.

Jag tycker du ska vara med nästa gång.

– Ja, det är inte omöjligt. Nu har jag ju blivit av med min oskuld, i och med Pluras kök

 

Nina Perssons integritet är stark. Men ibland släpper hon plötsligt information som kan kännas mycket intim. När hon var singel brukade hon tala om att det vara så tråkigt att vara känd eftersom ”ingen vågar stöta på en”, och nyligen berättade hon att hon, internt i Cardigans, gick under det skämtsamma (?) öknamnet ”Möllevångshoran”.

– Men jag är inte blyg! Och det är mycket som inte är heligt för mig, men det måste vara jag som har kommit fram till vad som är o-heligt.

För drygt fem år sedan drabbades Nina Persson av livmoderhalscancer följt av en ”omfattande fertilitetsmanöver” för att kunna bli gravid, något som hon varit helt öppen med.

– Det är intimt, extra intimt eftersom jag hade en gynekologisk cancer. Men jag önskar att jag hade kunnat läsa om någon ”Nina Persson” som drabbats när jag själv var sjuk. Jag vill missionera lite kring det här, jag hade velat att det hade varit mer öppet prat när jag var sjuk.

Ninas cancer gick att operera och i höstas blev hon friskförklarad.

Erfarenheten av att ha haft cancer, har det påverkat din syn på livet?

– Jag har haft ett otroligt privilegierat liv, på alla sätt. Bra föräldrar, trygg uppväxt, lätt för mig i skolan; jag råkade bli med i ett band som blev framgångsrikt. Och jag har fått vara frisk. Så det var knäckande att få cancer, en stor jävla bromskloss. Det gör ganska mycket med en; jag upptäckte till exempel hur sårbar kroppen är.

Och nu efteråt – hur ofta tänker du på att du har varit sjuk?

– Trots att jag är frisk har sjukdomen fortfarande konsekvenser. Jag har fått en bieffekt som heter lymfödem, som gör att benen sväller, jag måste ha specialgjorda strumpbyxor. Jag kommer alltid att vara en före detta cancerpatient.

 

Nu ringer tandläkaren. (Hon svarar med ett helsvenskt ”hallå!”.) Nina har tappat den guldtand som blivit en del av hennes image de senaste åren (lugn, det är bara ett guldskal som sitter på en vanlig tand.) Men nu när hon ska ”göra press” och plåtas i en massa sammanhang inför skivsläppet måste den vara på plats.

Hon har bott i New York i många år, och är förstås helt inne i det amerikanska språkidiomet. Men under intervjun är det absolut ingenting i hennes uttal som vittnar om att hon är svensk-amerikan. Vilket är tur. Jag förklarar att vi i media kommer att halshugga henne om hon börja mixtra med diftongerna och prata svengelska. Kom ihåg hur det gick för Anita Ekberg!

– Jag pratar inte svenskamerikanska, men det finns uttryck som bara funkar på engelska, så jag drar till med dem ibland. Och jag har bestämt mig för att sluta känna mig dum för det. Det måste man knapra i sig – om man bor länge på en plats utomlands så färgar det ens språk.

Familjen Persson-Larson står snart inför ett vägval. Fortsätta bo i USA eller flytta till Sverige? Sonen Nils börjar nästa år i en förberedande skolverksamhet och det aktualiserar frågan om var familjen ska bo under hans skoltid.

– Alla dagis här är privata, men nästa år kommer det att finnas kommunala alternativ, och det vill vi ha. Men det är väldigt svårt att komma in på de bra kommunala skolorna, och de privata är extremt dyra. Det här gör ju svensken i mig galen!

Nina Persson är gråsosse.

– Fast det har hänt att jag har röstat på Miljöpartiet och Vänsterpartiet också, säger hon och tillägger att alla i kultursvängen är väl lite vänster.

Kanhända, men jag är inte så säker på att det är så många popstjärnor som är just sossar.

I alla fall, nu bor hon i ett land som det senaste två decennierna har styrts av den provinsielle Texasgubben George W. Bush samt drönarentusiasten Barack Obama. I ett land där man måste räkna med att stöta på dödsstrafförespråkare och bibelfundamentalister på vilket kafferep som helst.

Känner du några Tea Party-typer?

– Nej, jag tror inte ens att jag känner någon republikan. Jo, Nathan har nog några släktingar som är åt det hållet.

Du brukar säga att New York inte är USA. Kan du utveckla det?

– Jag märker att jag ibland glömmer att jag bor i USA. Trots att jag är inflyttad känner jag igen mig rätt mycket i New York, och tycker att jag bor på en fin plats. Men när man hör om resten av landet kan jag tänka ”USA är verkligen för jävligt!”. Samtidigt är det lite farligt med den här New York-bubblan, jag måste ta in det övriga USA också.

Hur mycket hänger du med i svensk samhällsdebatt?

– Inte så mycket. Jag läser inte svenska tidningar till exempel. Men jag pratar mycket med folk, det kommer ju över kompisar hela tiden.

 

För en sångare är rösten arbetsredskapet – ett verktyg som är betydligt mycket mer ömtåligt än en skiftnyckel, en dator, en kavel.

Jag har träffat sångare vilkas liv styrs av skräcken för att bli förkyld, som dränker vardagen i handsprit, som tackar nej till brorsdotterns treårskalas för att det finns dagisbaciller där, som hela tiden går och känner efter …

Nina Persson verkar ha en lite mer avslappnad attityd.

Är du och din röst kompisar?

– Ja, det tycker jag nog. Det finns fortfarande spännande saker som jag lär mig om den. Jag kan den inte utan och innan än.

Tar du hand om din kompis?

– I perioder, när jag jobbar med rösten. Jag värmer upp, känner efter och lever på ett sätt så att jag skonar den. Men nu har det varit några år när jag inte har sjungit professionellt, och då gör jag inte det.  Jag tror på vilan. Nu, när jag skulle vara sångerska igen, tyckte jag att det var härligt att ha haft en så lång paus, för jag hade glömt mina manér.

Det känns som om din klang har djupnat, jämfört med de tidiga Cardigansskivornas ljusa flickröst.

– Så är det nog. Det kan ju ha rent fysiologiska orsaker; jag har blivit äldre. Och så har jag skrivit musik med en ny människa – och han visste inte var jag trodde att mina begränsningar var.

Tidigare har du haft en ganska ”saklig” sångstil. Men på nya plattan tar du i på några ställen med ett soulspräck som gör att man hajar till.

– Det där var spontantagningar, för att ha texten ”på plats”. Jag är extremt petig när jag lägger min sång, och det var meningen att de där insatserna skulle tas om. Men så övertalade de andra mig att det var bra som det var. När vi jobbade med den här skivan blev jag flera gånger tvingad ut ur min komfort-zon, vilket är jävligt bra! Jag har en tendens att peta och ängslas och överanalysera. Det är nyttigt för mig att vara bland folk som inte respekterar mig, haha! Om jag får hållas kan jag få till en sånginsats som är helt perfekt, men då kanske den har förlorat i mänsklighet.

Nina Persson har på nära håll sett musikindustrins totala omvandling. Hon var med om de gyllene åren då allt var på topp och budgetarna för skivinspelningar och videor var astronomiska. Sedan kom digitaliseringen, den illegala nedladdningen och botten gick ur branschen.

– Det kändes som om saker gled en ur händerna. Jag jobbade lika mycket som tidigare, men inget hände. Ingen hade klurat ut hur man skulle göra i stället för att sälja skivor på traditionellt sätt, och plötsligt ansågs man girig om man ville ha betalt för sin musik. Så visst var det surt.

Under de senaste åren har Ninas främsta inkomstkälla varit royaltycheckar från Cardiganstiden. Mer pengar finns, men de sitter fast i en komplicerad ekonomisk härva kring Tambourine-studion i Malmö. The Cardigans har i första instans tilldömts 18,5 miljoner kronor, men domen är överklagad.

Hur ser din kulturkonsumtion ut i New York, som har ett sådant enormt utbud?

– Usch, det har varit dåligt med det sedan jag fick barn. Jag går inte på teater, knappt på bio. Däremot lyssnar jag på poddradio hela dagarna, och jag kollar på tv-serier tillsammans med Nathan. Så visst konsumerar jag – men på ett annat sätt.

Vad läser du för att få inspiration till ditt eget textskrivande?

– Väldigt olika. Och det är sällan så att jag läser och vet att jag blir inspirerad.

Poesi?

– Nej, men skönlitteratur. Jag läste Alice Munro för första gången i somras, och tyckte det var helt sinnessjukt bra. Det var inspirerande – att hon får in så mycket på det lilla utrymme som novellformen erbjuder. Det kan man ta med sig in i låtskrivandet, som ju handlar om att berätta en historia på tre minuter.

Du skriver själv ”öppna” texter, som ger stort utrymme för tolkningar.

– Där är jag inspirerad av Neil Young. När jag lyssnar på honom tänker jag: ”Vad skriver han om? Jo, han skriver ju om mig!” Det är så öppet och allmänt att det blir exakt jag.

Vi talar om begreppet persona – latin som betyder ’person’, men också ’roll, mask’. Vissa artister spelar enbart en roll, och sjunger om enbenta sjömän i Singapores hamnkvarter, där de garanterat aldrig har satt sin fot. Andra använder oblygt sina privatliv som material. Ta bara tidigare nämnda Plura Jonsson, vars uppbrott från artistkollegan Kajsa Grytt måste vara Europas mest trallade separation (låten Kärlekens tunga).

Var befinner sig Nina Persson på den skalan?

– Jag ligger nog närmare det självutlämnande, säger hon, och får till en elegant paradox:

– Mina låtar är inte självbiografiska, men de handlar om mig.

 

FAKTA/NINA PERSSON
Namn: Nina Elisabet Persson.
Ålder: 39 år.
Uppvuxen: I Bankeryd, en mil utanför Jönköping, ett av Kristdemokraterna starkaste fästen i Sverige och Göran Hägglunds hemort.
Bor: Hus i Harlem, New York, och lägenhet i Malmö.
Familj: Amerikanske maken Nathan Larson och sonen Nils, tre år. Mamma, pappa och syskon i Sverige.
Karriär: Sångerska i The Cardigans som slog igenom internationellt 1996 med låten Lovefool. Har sedan år 2000 sidoprojektet A Camp.
Aktuell: Släpper sin första soloskiva Animal heart den 29 januari.

 

Text: Tomas Dur Fläckman
Foto: Emmet Malmström
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar