Ledare

Nog nu

av Markus Wilhelmson

Låten handlar om en tjej som går genom parken. Två killar följer efter och springer ifatt.

”Åh, tänk om du hade gått en annan väg
Eller inte vart så korkad och gått ute själv
Du kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta
Det måste va ditt fel.”

Den kom att kallas våldtäktslåten, Allt som är ditt.

Ett inlägg i debatten om insinuanta frågor som våldtagna kvinnor tvingas utstå i rättssalar. Hur de var klädda och om de hade druckit; att de med andra ord delvis fick skylla sig själva.

Istället för att rikta blicken mot männen, mot förövarna, som Annika Norlin sedan gjorde i den explosiva refrängen:

De jävlarna ska skjutas.

Första gången jag hörde henne sjunga den började jag gråta.

Den återhållna, sammanbitna vreden som leder till refrängen är ett knytnävsslag i magen, en spark i skrevet, för att den är så kompromisslös. I slutet av låtens video springer en ström av tjejer förbi Annika Norlin, framåt, och scenen förvandlas till en styrkedemonstration. Det är nog nu.

Jag grät för att jag skämdes över hur vi män beter oss, för att den manliga blicken och de manliga strukturerna tillåts härska ända in i rättssalen och för att straffen – om det ens blev några – var så låga.

Det här var före Linnéa Claeson, före #MeToo och det strålkastarljus som riktats mot de vidrigheter som förtigits alldeles för länge.

 

Årets Taubestipendiat – Annika Norlin – har ”en helt egen berättarstil”, som det heter i juryns motivering.

Musiken är självfallet inte oviktig, men det är orden som driver henne; får hon inte skriva tar hon livet av sig, säger hon i intervjun i nya numret av Tidningen Vi.

Av många sympatiska saker med Annika Norlin ingår att hon vågar visa brister och skavanker.

Hon ber om ursäkt till sin älskade för att han har fått tag i ett skadat exemplar. Efter utbrändheten reser hon sig inte och håller inte föredrag om vägen tillbaka. Hon slås ner, kastar upp, går sönder igen.

Det finns ett norrländskt mörker hos Annika Norlin som kan kännas fjärran från Sunnanö och Samborombon, men i nyskrivna Arktiska oceanen förenas hon med Taubes Änglamark i en vädjan om att vårda jorden vi ärvde:

”Paniken slog mig i det klara ljuset
tror lättare att trycka bort i vardagsbruset
att allt försvinner
att jag går runt och häller vattenglas när allt redan brinner.”

Hon skrev den i vintras i ett anfall av klimatångest.

Hon skriver för att hon måste.

 

Text: Markus Wilhelmson

 

Publicerat i Tidningen Vi, augusti 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar