Porträtt

Och kyrkan sa:
Dig vill vi ha

av Stina Jofs

Hon är en ärkebiskop i takt med tiden – twittrar, har en podd, citerar poplåtar under morgonmässan. Processen som ledde till att hon blev präst påbörjades ”i och med att jag döptes”, säger hon.
Antje Jackelén är Svenska kyrkans främsta företrädare i en orolig tid, men trots tillståndet i världen är hon hoppfull.

Ibland har man gudarna emot sig.

Redan med den inledningen är ett fel begånget. I alla fall i det Sverige vi råkar leva i just nu, där den absoluta merparten av befolkningen är medlemmar i Svenska kyrkan.

Gudarna?

Som om de vore flera.

Men misstagens tid är inte förbi, det ska bli värre.

För första gången i mitt numera långa journalistiska liv glömmer jag nämligen att stänga av mobilen inför intervjun och när det ringer i kappan till vänster om mig inser jag först inte att det är min telefon. Så anfaller vetskapen, attackerar skräcken, skammens färg rusar till huvudet och i samma stund som jag fumlar efter den trallande apparaten undslipper sig ett ”fan!”.

Lågmält visserligen, men ändå.

Fan?

En meter från ärkebiskopen.

Här har Svenska kyrkans högsta representant gett audiens – så känns det faktiskt – och så tvingas hon samtala med något som närmast kan beskrivas som en panikslagen, svärande tomat.

Det är just snyggt.

Och jag som bara fått en timme, tänker jag.

Det är mycket kort för ett porträtt i Tidningen Vi, men dyrbara minuter för ett stressat överhuvud. Av svaren att döma har hon fått frågorna förr. Ändå tycks hon vara på sin vakt.

Varför gör inte ni mer för förföljda kristna?

Varför ska kyrkan vara politisk?

Varför ser det ut som det gör i världen om Gud är god?

Varför toppar kyrkan sjuktalen hos kvinnor?

Varför? Varför? Varföööööör?

När jag började studera teologi i Tyskland hade jag aldrig sett en kvinnlig präst.

Lite längre bort sitter pressekreteraren Daniel Bramsell. Han har vänligt frågat om han får vara med under intervjun och nu ser han mig tappa telefonen i golvet, hör mig haspla ur mig en ursäkt.

– Ta det lugnt, det är ingen fara, säger Antje Jackelén.

Jag träffar ärkebiskopen i Kyrkans hus, en tidigare banklokal, får jag veta. Nordea är det företag som nämns, men säker är pressekreterare Bramsell inte. Men låt oss först backa några veckor i tiden innan jag fortsätter att redogöra för samtalet.

 

En råkall vintermorgon skakar en liten skara människor av sig mörker och snö utanför Uppsala domkyrkas imponerande port. Staden verkar ännu sova när morgonmässans besökare intar sina platser. Unga, gamla, män och kvinnor. Inga barn, vad jag kan se. Alla vana kyrkobesökare, tycks det. De hejar, nickar, ler mot varandra. Stämningen är vänlig, ja mild, och viskande. På andra sidan altargången slår sig förra LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin ner.

Snart ska vår första kvinnliga LO-bas ledas i bön av vår första kvinnliga ärkebiskop.

Två manliga bastioner, facket och kyrkan, har fallit.

Ett faktum som skickat chockvågor över världen.

Stefansskruden från 1960-talet. Siden och guldtråd. Kräklan från 1950-talet är en resekräkla och kan skruvas isär.

Stefansskruden från 1960-talet. Siden och guldtråd. Kräklan från 1950-talet är en resekräkla och kan skruvas isär.

Uppsala domkyrka är Nordens största kyrka och i ständig förvandling. Nya regenter och moden; nya pengar, metoder och material från 1200-talet och framåt har fått detta enorma bygge att hela tiden ändra skepnad. Flera storheter, både jordiska och himmelska, vilar här: Gustav Vasa, Erik den Helige, Johan III, Carl von Linné, Emanuel Swedenborg, ärkebiskoparna Laurentius Petri d.ä., Nathan Söderblom och Laurentius Stigzelius för att nämna några.

I detta kolossala kyrkorum sägs också besjälade ting rymmas.

En flisa av den heliga Birgittas höftben.

En bit av Jesu kors.

Domkyrkan är inte bara ett rum för dop, vigslar och begravningar. Nej, platsen har i långa tider också varit en storpolitisk samlingspunkt.

Här har kungar blivit till, bokstavligen. En kröningskatedral är det.

En tanke slår mig när jag lyfter blicken mot det välvda taket: Svenska kyrkan har enorma tillgångar.

Enorma.

Vad skulle hända om man sålde allt – mark, skog, aktier, hus? Förmedlade pengarna till hungriga stackare? Vad skulle hända om kyrkans representanter blev de jämlika, fattiga tjänare som Jesus en gång var? Naivt? Rent barnslig är tanken kanske, men det skulle sannerligen mätta många munnar, ge hundratusentals tak över huvudet och kanske ännu flera tron tillbaka.

Men nu förlorar jag mig igen – ärkebiskopens morgonmässa var det ju!

 

Klockan är 8.15 en onsdag i januari, och psalmerna 67, 65 samt 377 ska sjungas. Vi ska även be om förlåtelse, tacka, reflektera under tystnad, be nattvardsbön, bryta bröd, dricka vin och välsignas. Orgelpiporna ska tuta, klockorna ringa, ärkebiskopen tala och ”Herrens bön” ska ljuda: ”Ditt är riket, din är makten och äran i evighet. Amen.”

Liturgisk färg? Grön.

Tema för mässan? Sexagesima, det levande ordet.

Och levande blir det när Antje Jackelén talar. Hon står nära; på golvet framför oss berättar hon om när hon skrev sin avhandling. Familjens tonårsdotter spelade samma låt om och om igen, gruppen Bee Gees berömda Words från 1968.

It’s only words, and words are all I have to take your heart away …

– Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan, berättar Antje Jackelén. Ibland tyckte jag att jag skrev något stort, ja avgörande. Ibland tyckte jag att texten inte var mer än betydelselösa bokstäver, på rad efter varandra.

Ord är prästernas arbetsredskap men också journalisternas, fortsätter hon:

– Ibland undrar jag om Gud gnolar på samma melodi …”It’s only words …” Men ord kan förändra, ge liv och mening. Det är viktigt vad vi säger, hur vi säger det och att vi menar det vi säger.

När församlingen samlas stående i en halvcirkel för kommunionen (nattvarden) hör jag det milda mantrat ”Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet”, ser jag kalken vandra mellan händer och munnar, huvuden böjda i begrundan.

En märklig, 2000-årig ritual.

Att dricka någons blod, att äta någons kött.

Efter mässan bjuds jag in till sakristian. Stämningen är lätt, jag hälsar kort, vill inte störa och kliver sedan ut för att tända två ljus à fem kronor för en stunds bön för dem jag älskar.

Ateist är jag och naturvetenskapare i botten, men med en märkligt stark – och kanske hycklande – tilltro till kraften i alla de ljus jag tänt i kyrkor världen över.

 

Tiden tar skutt i den här berättelsen. Vid mitt nästa besök i Uppsala gör våren en trevare med tillfälligt takdropp och braksol. Det är precis efter lunch och när ärkebiskopen svarar på mina frågor fyller små pustar av en mentoltablett det ljusa mottagningsrummet. Ett stort gyllene kors vilar på hennes lila biskopsskjorta med sin vita krage. En grönblå, tjock omlottkofta håller värmen, svarta byxor om jag inte minns fel, bekväma skor.

– Tyvärr blir det inte morgonmässa varje onsdag som det är tänkt, och jag saknar mässorna när resor hindrar mig från att leda dem.

Hur då, saknar?

– Det är fint att ha en församling att vila i – och med. Mässan är en start på dagen som är jag är väldigt tacksam för.

Hennes tro har följt henne genom livet, säger hon.

Hur kom det sig att du blev präst?

– Det var en inre och yttre kallelse, kyrkan bekräftade den kallelsen genom att visa: ”Dig vill vi ha som präst.”

Yttre och inre, en kyrka som bekräftar. Tänker jag noga på orden – hela hennes predikan handlade om ord – får jag svårt att hänga med. Jag försöker igen:

När påbörjade du processen till prästyrket?

– I och med att jag döptes borde vara det rätta svaret, men jag var förstås inte medveten då. När jag började studera teologi i Tyskland hade jag aldrig sett en kvinnlig präst, men det var inget jag reflekterade nämnvärt över. Tankarna på prästyrket startade någon gång där men jag var inte säker, inte alls beredd att basunera ut: ”Jag ska bli präst!”

Tvärtom.

Vägen till yrket har varit en långsam och trevande process, säger hon, tonåren en brottningstid.

– När jag ser tillbaka på mitt liv inser jag att tron funnits med sedan tidigt. Den hade en naturlig plats i min familj, på ett självklart vardagligt vis.

Hon berättar om när hon som liten fick följa med sin pappa för att lyssna på en missionär som återkommit från Afrika.

– Missionären visade diabilder, på den tiden var det väldigt fint med färg! Det var så spännande, och jag minns att jag efteråt frågade pappa om flickor också kunde åka till Afrika, fotografera och missionera. Jag kommer inte ihåg exakt vad pappa svarade, men andemeningen måste ha varit ja.

Det råder en snällhetskultur inom kyrkan. Där måste vi bli modigare.

Hon är vår första kvinnliga ärkebiskop. Inför intervjun ber jag en präst berätta vad hon tycker om valet av Antje Jackelén och svaret kommer spontant: ”Det är bra att hon har barn och har upplevt det kaos det innebär att vara kvinnlig präst och småbarnsmamma.”

Jag är inte helt säker på att just kvinnligheten har med kaoset att göra, men kvinnan syftar förstås på det ojämlika förhållande som råder mellan könen. Till det kommer omvårdnadsaspekten i själva yrkesrollen. Kvinnlig sjukvårdspersonal har ofta vittnat om samma djupa dilemma som kvinnliga präster upplever.

En undersökning visar att präster är den yrkesgrupp som är mest drabbad av psykisk ohälsa. Är svenska kyrkan en dålig arbetsgivare?

– Jag tror att problematiken finns på nästan alla företag, men många präster brinner för uppgiften, brinner för dem de är satta att hjälpa. Man vill väl och mycket, ibland mer än vad som egentligen är bra för en.

Hon säger att undersökningar de gjort visat att ”konfliktmönstret följer normalfördelningen men att där man trivs, trivs man oerhört bra. Och där konflikter finns är de ofta mycket djupa”.

– Prästyrket är kreativt, och precis som konstnärer och författare tenderar man att bli sin egen chef. Då kan gränssättningen bli svår. En annan sak är att vi inom kyrkan ibland låter missnöje pågå för länge.

Hur menar du?

– Det råder en snällhetskultur inom kyrkan. Här ska man väl inte bråka eller klaga, tänker många, men att låta vantrivsel fortgå utan att göra något är inte bra för någon. Där måste vi bli modigare.

I april 1960 prästvigdes den första kvinnan i Sverige. Fortfarande är dock motståndet inom den globala kristenheten stort. ”Fråga henne om mötet med påven 2015”, säger en person, mycket insatt i kyrkan som institution, inför den här artikeln. ”Katolska kyrkan erkänner inte kvinnliga präster och påven hälsade henne inte välkommen som ärkebiskop utan titulerade henne som ’fru Jackelén’. Fråga hur det kändes!”

Frågan är förstås relevant, inte minst med tanke på att påven kommer till Lund i oktober inför det stora reformationsjubileet till minne av de 95 teser som Martin Luther publicerade 1517 och som blev symbolen för splittringen av den katolska kyrkan.

Hur kändes det att vara fru och inte ärkebiskop?

– Påven tilltalade mig på italienska med ett uttryck som översatt blir ungefär ”uppskattade, kära syster” och min akademiska titel. För mig fanns ingen konflikt i detta alls.

Men varför kan man läsa om fruandet på så många ställen?

– Det är ingen hemlighet att det finns krafter inom katolska kyrkan som tycker att den här påven är för spontan, för liberal. Jag skulle vilja påstå att det fanns ett syfte med spridningen av den historien.

 

En högsommardag 1977 kom Antje, då med efternamnet Zöllner, till Sverige och Uppsala för att fortsätta sina studier i teologi. Hon hade fått ett stipendium som inleddes med en månads hårdträning i det svenska språket. Ganska snabbt skiftade livet dock riktning, Sverige kom att bli hennes nya hemland. Här träffade hon blivande maken Heinz, gifte sig, fick barn, prästvigdes 1980 och valdes 26 år senare till biskop i Lund. När hon tillträdde tjänsten som biskop (efter flera års avbrott för arbete i USA där hon bland annat forskat om relationen mellan religion och naturvetenskap) hade hon ännu inget svenskt pass och medietränare bekymrade sig för frågan hur Svenska kyrkan kunnat välja någon som inte var svensk medborgare. Men Antje tog det med ro. ”Inom kyrkan gäller dopet mer än passet. Genom dopet blir man medborgare i Guds rike”, sa hon i sitt Sommar-program 2014 som svar på frågan.

Men varför blev det just Antje Jackelén som knep ärkebiskopstiteln?

”Hon var en mycket omtyckt biskop i Lund, det var dags för en kvinna och dessutom är hon väldigt duktig på sociala medier. Hon har en podd, är en flitig twittrare. Hon låg helt enkelt rätt i tiden”, säger en person med god inblick i kyrkan.

Ärkebiskopskorset är det enda i sitt slag. Landets andra 13 biskopar har kors utan ”strålar”.

Ärkebiskopskorset är det enda i sitt slag. Landets andra 13 biskopar har kors utan ”strålar”.

Under vårvintern har dessa mediala egenskaper sannerligen behövts för återigen har en diskussion blossat upp där bland andra debattören Ann Heberlein anklagat Svenska kyrkan för att inte göra tillräckligt för hårt drabbade kristna runtom i världen. Det talas om en mjäkighet, en oförmåga att ta striden för de egna. En del menar till och med att kristendomens vagga, Mellanöstern, håller på att tömmas på kristna. Och ärkebiskopen har svarat.

– Frågan ska förstås tas på allvar, men ibland kan jag irritera mig på den formen av kritik.

– Det är klart att vi står upp för kristna! Vi bedriver ett långsiktigt arbete i flera länder, har många stora och små kristna samarbetspartner. Vi är ju inte okunniga om vad som sker. Kritikerna glömmer ofta att i en akut insats kan man inte – ska man inte – göra skillnad på människor. Vad skiljer en hungrig muslim från en kristen? En förföljd, torterad? De är alla människor.

Hon tar exemplet med de romska EU-immigranter som utsattes för ett brandattentat.

– Jag kan tycka det är lite oroväckande …

Hon hejdar sig snabbt, ångrar sitt ordval och börjar om.

– … jag kan tycka att det är tänkvärt att när romer, som också är kristna, råkade illa ut skrek ingen efter försvar av det kristna. När andra kristna trakasserades på en flyktingförläggning beskylldes vi emellertid direkt för att vara undfallande.

Säger du att udden i denna kritik egentligen riktas mot muslimer?

– Ja, en del av den här debatten kommer ur krafter jag inte vill stödja. Det syns till exempel tydligt i mitt twitterflöde. Angela Merkel i Tyskland har fått samma kritik, nämligen att hon för dåligt försvarat de europeiska, kristna värdena. Hon svarade klokt att ”den som är rädd för islam i Europa kan bli hjälpt av att gå lite mer i kyrkan och ta reda på vad kristendom verkligen innebär”.

Och vad innebär den?

– Genom dopet finns ett alldeles särskilt band mellan oss kristna. Samma dop ger oss uppdrag att leva våra liv i kärlek och tillit, och där finns en uppmaning att inte göra skillnad på människor. Vi kan inte blunda för att vi är del av en global verklighet, kan inte blunda för att vi lever i en tid av ökad migration. Det här är inget nytt alls, det nya är att flyttströmmarna kommer till Europa. Jag är mycket oroad för den europeiska gemenskapen. Den har inte stått pall för påfrestningarna.

Som barn av Tyskland har hon vuxit upp med en skriande längtan efter de vuxnas löfte om ”aldrig mera krig, aldrig mer”.

– Med den mörka bakgrunden i minne gör det mig ännu mer sorgsen att det gått som det gått. Att 500 miljoner i EU inte kan ta hand om en miljon människor på flykt, vilket lätt skulle kunna ske om man enats om en fördelning.

Om man börjar i en annan ända. Vad är det som gör att världssamfundet inte lyckas få slut på de krig som orsakar dessa enorma strömmar av flyktingar?

– Varför kan inte världssamfundet få stopp på terrororganisationer?

Ja, varför?

– Några tjänar på det. Varifrån kommer alla pickuper som IS ståtar med, varifrån kommer alla vapen? Om FN finns många åsikter, men FN är det bästa vi har att ta till. Och de religiösa ledarna i världen spelar en viktigare roll än någonsin. Det kan inte bli världsfred om religiösa grupper inte klarar av att leva sida vid sida. Att hålla Europa ”rent från muslimer”, som en del kräver, kommer inte att gagna världsfreden.

Jag är sällan arg offentligt, men kan bli irriterad, ja fräsa ifrån.

Du framstår ofta som en förnuftets röst, blir du aldrig heligt förbannad?

– Jag försöker vara något så när balanserad.

Är det så bra alltid?

– I min position är det nog bra. Jag har tidigare märkt, och det kan vara både bra och dåligt, att när jag blir illa behandlad tar jag det ofta lugnt och sakligt men när jag sedan blir ensam kokar jag av ilska. Jag är sällan arg offentligt men kan bli väldigt irriterad, ja fräsa ifrån.

Kyrkan har 2000 års erfarenhet av skapelse och försoningsbranschen, har hon sagt. En klatschig och välformulerad fras, men stämmer den verkligen? Många skulle nog hävda det motsatta, att tro varit motor i fruktansvärda brott mot mänskligheten. Då försvarar sig en del kristna med att krig inget har med religion att göra utan är konsekvenser av dålig politik. Bör kyrkan vara politisk? kommer jag därför att fråga. Även den frågan har hon fått förr. Och jag läst svaren. Ja, kommer ärkebiskopen att svara. ”Ja, men inte partipolitisk.”

Vad innebär det?

– Du måste börja med att ställa dig frågan vad kyrkan är? Kyrkan är vi, och vi är många med olika politiska idéer. Som representant för Svenska kyrkan kan jag säga att evangeliet, berättelsen om Jesus, är vår identitet, vilket innebär att Svenska kyrkan kan stödja enskilda parter i sak, men aldrig påstå att vi som organisation stöder ett särskilt parti. Det gynnar helt enkelt inte det klimat av samförstånd vi vill verka för. Att vara kyrka betyder att leva utifrån
den frihet som tron ger för att tjäna sin nästa, arbeta för en rättvis, försonad värld.

Det återstår oerhört mycket arbete.

Minst sagt.

Blir du aldrig trött på frågan om varför Gud och kyrkan inte kan få stopp på allt elände vi människor möter?

– Nej. Min kristna tro ger mig ett realistiskt hopp, och att det finns så skyhöga förväntningar på kyrkan är faktiskt ett gott tecken.

Hur menar du?

– Jo, i Sverige lever vi i ett klimat som gör det svårt att säga:” Jag är kristen, jag tror på Gud”, men höga förväntningar på kyrkan kan vara ett uttryck för en tro som ännu inte hittat sitt språk.

Men någon gång blir du väl trött på den anklagande tonen?

– När jag var biskop i Lund och stod inför samma fråga, svarade jag att jag självklart någon gång drömt om att kräklan vore en trollstav som man bara svingar och så är allt löst.

Vi leker att du får den där staven med magisk kraft. Över vad, vem och vilka skulle du svinga den?

– Över alla som är i nöd. Just i dag över Syrien och Irak, men det finns många andra länder. På ett professionellt plan önskar jag att världen blir mer rättvis, fredlig och försonad.

Och om du svingar staven i din allra närmaste sfär?

– Då önskar jag som de allra flesta, att det ska gå väl för dem jag älskar.

 

Intervjun är slut, 60 minuter har gått. När vi tar farväl önskar ärkebiskopen mig vänligt en säker bilfärd hem till Stockholm innan hon försvinner ut genom samma dörrar som hon kommit ifrån. Hon framstod som mer engagerad under morgonmässan än i mottagningsrummet, tänker jag. Herrens tjänare som ämbetsman är milt grå, men lysande i domkyrkans höga rymd där orden griper tag och en underfundig värme lyser igenom.

Om hon har humor? Med tanke på mitt mobilschabbel hoppas jag innerligt det. Svära en meter från Svenska kyrkans överhuvud! Man baxnar. När skammen äntligen lägger sig på vägen hem skrattar jag så jag gråter i bilen. Herregud, så dumt! Och lättad blir jag när Daniel Bramsell återkommer någon dag senare med orden: ”Antje Jackelén hälsar att hon gärna skrattar med dig över den där mobiltelefonen.”

 

 

Text: Stina Jofs
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat i Vi nr 5, 2016

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar