Politiskt

…och skidan den slinter?

av Cecilia Garme

Hur kan det gå utför och uppför samtidigt? Vi synar politiken kring en nationalsport, om något sådant nu existerar.

I Norge pratar man om skidpolitik. Men i Sverige är glosan nästan konstig. Trots att uppkomsten av vår nationalstat hänger på skidåkning. Urscenen, när dalkarlarna skidar ifatt Gustav Vasa och historien tar en ny riktning. Borde inte längdskidåkning omgärdas av något sorts kulturskydd? Särskilt nu när snögränsen obevekligt flyttar norrut?

 

Dyster tittar jag på skogen där jag bor, utanför Stockholm. Chansen att åka skidor direkt från dörren var ett skäl att flytta hit. Men de underbara skidturerna med varm choklad och apelsiner i ryggsäcken har blivit allt färre. Snön kommer ju aldrig. Olles skidfärd av Elsa Beskow känns långt borta. En sorg, faktiskt.

Det är då man saknar en svensk skidpolitik.

Jag ringer till Svenska Skidförbundet där längdchefen (jo, det heter faktiskt så) Johan Sares låter kry som ett vinterny.

– Vi har haft en enorm tillväxt de sista tio åren, berättar han. Landslaget har tredubblat sin årsomsättning till 65 miljoner kronor. Det går strålande!

Jag tror knappt mina öron. Under de senaste 50 åren har snöperioden minskat med tre veckor och snödjupet sjunkit med 20 centimeter i genomsnitt, enligt SMHI. Under samma period har den alpina skidåkningen nära nog trängt ut längdskidandet som folksport. Bolagen som bygger liftsystem och anlägger pister har fått många statliga bidragsmiljoner och EU-stöd. Och dagens barn har vant sig vid att åka utför och gnäller om de måste åka långt, såvida man inte mutar dem med russin och kexchoklad.

Och ändå ett uppsving för längdskidåkningen? Johan Sares förklarar: Dels handlar det om hälsotrenden. Dels om förebilder som gjort sporten trendig.

– Vi har haft ett väldigt bra landslag med stora sportsliga framgångar sedan 2008. Skogsmullarna har flyttat till Stureplan, säger han.

I Sverige är all idrott välfärdspolitik.

Men ju mer hipp och urbaniserad skidåkningen har blivit, desto mer beroende har den också blivit av offentligt stöd – även om sponsorintäkterna är den största finansieringskällan.

Den gamla, folkliga längdskidåkningen var i princip gratis, medan den nya konkurrerar om resurserna med fotbollsarenor och ridhus.

– Det har hänt mycket med konstsnöanläggningar, säger Johan Sares och beskriver några av landets toppställen. Falun, till exempel, där nio snökanoner håller spåren i toppskick från början av december till slutet av mars. Sveriges första skidtunnel i värmländska Torsby öppnade 2006.

– En skidtunnel i Stockholmsområdet skulle betyda allt! Men en sådan kostar flera hundra miljoner kronor och det är svårt att hitta finansiärer till ett sådant stort projekt, säger Jan Engberg som sköter konstsnöanläggningen i Haninge i södra Stockholm. Det är tidningen Mitt i som intervjuar honom (20/1 2018), medan halvt desperata skidåkare ångar runt för att få åtminstone någon träning inför årets Vasalopp.

 

Här någonstans börjar mitt kulturhistoriska argument att slira. En skidtur i tunnel känns ju inte som Skansen direkt. Men förmågan att åka skidor kanske är kulturellt skyddsvärd? Jodå, säger Johan Sares, självklart är längdskidåkning en nationalsport. Den promotas ju till exempel idogt av kungahuset. Men bortom kungen? undrar jag. Är längdskidåkningen ett erkänt kulturarv med särställning i statens ögon?

Jag ringer nästa Johan, som heter Norberg i efternamn och är professor i idrottsvetenskap.

– Kulturarv med särställning? Absolut inte, säger han.

– I Sverige är all idrott välfärdspolitik.

Det har inte varit gångbart att någon ska åka fortare än någon annan.

Regleringsbrevet till Riksidrottsförbundet är – berättar Johan Norberg – allmänt hållet. Idrotten ska handla om folkhälsa, meningsfull fritid, demokrati, barn. Där finns inga skrivningar om några nationalsporter. Det handlar inte om folksjälen, och framför allt inte om att vinna.

– Så det är inte så lätt för de svenska idrottarna att få politiken med sig på olika satsningar. I Norge är det självklart att idrottspolitiken också ska leda till medaljer. Det finns ett elitcentrum vid Holmenkollen, till exempel.

Sverige är något helt annat.

– Det här är resultatet av en historisk utveckling och ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav. Det har inte varit gångbart att någon ska åka fortare än någon annan. Att alla svenska försök att få arrangera vinter-OS hittills har misslyckats beror på att idrottarna har fått med sig näringslivet, men inte politiken på samma sätt. Visst handlar det om att politikerna förstår att det kan bli en dyr nota. Men jag tror också att det hänger ihop med att elitidrott aldrig har varit det primära målet med politiken, och det begränsar förutsättningarna, säger Johan Norberg.

 

Jag försöker summera längdskidåkningen. Ett kulturarv som har tappat de naturliga förutsättningarna (snö) och är beroende av dyr teknik (snökanoner). En stat som förhåller sig energiskt neutral till medborgarnas val av sport och inte vill subventionera någon kanon (ordvitsen oavsiktlig). August Strindberg är inte bättre än Leif GW Persson, längdskidåkning är inte bättre än spökboll. Enda vägen till statens plånbok är att många utövar idrotten.

Natursnön får vi kanske aldrig tillbaka, men sporten kan åtminstone räddas. För första gången börjar kulturnörden begripa dem som kämpar för att få vinter-OS till Stockholm 2026. Enligt idrottsprofessorn Johan Norberg finns det även indikationer på att politikernas ambivalens inför medaljer börjar bedarra.

Richard Brisius är chef för Sveriges Olympiska Kommittés OS-bolag som ligger i startgroparna, om politikerna faktiskt bestämmer sig för att satsa.

– Hittills har vi tittat på tre riktigt bra alternativ i tre olika kommuner inom Stockholms län. Det finns flera fantastiska platser för en skidanläggning i Stockholmsregionen. Fler än vad de flesta nog anar, säger han.

Olles skidfärd kan fortsätta.

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Mattias Käll

 

Publicerat i Tidningen Vi, mars 2018

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar