Ledare

Om allt går åt skogen

av Sofia Wadensjö Karén

 

Vilka träd ska vi låta stå? Hur går det med barkborrefällorna? Och där borta, där ser vi ännu fler spår av vildsvinens nattliga framfart. De har verkligen blivit fler på senare år, muttrar vi.

Jag ser det så tydligt framför mig. Alltihop. Hur vi går där. Han lite före mig med självklara kliv. Hur han pekar och berättar, hur jag lyssnar och lär. Jag fortfarande så mycket stadsbo att jag försöker undvika spindelnät i ansiktet. Men lyssnande, lyssnande.

Var vi befinner oss? I min backup-plan. Ni vet om allt går åt skogen, då …

Då!

Fast egentligen är det ju så mycket mer än så. Det här är min dröm, att få gå bredvid svärfar i hans skog i södra Hallands inland. Få dyka in i skogens blodomlopp, bli en del av det.

 

Skogens betydelse för oss svenskar går inte att överdriva – varken känslomässigt, eller rent medicinskt. Numera skrivs skogspromenader till och med ut på recept. För ju mer vi vistas i skogen desto mindre är nämligen risken för diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och depressioner, i stället höjs immunförsvaret.

Vi är helt enkelt inte skapta för urbaniserade miljöer, är inte evolutionärt rustade för dem.

Så det är inte så svårt att förstå vår kung. Hur han så självklart söker sig till den skog där han får vara sig själv, där han kan hålla de där talen som kanske är svåra att få till, där han får vara en liten, liten kugge i ett naturens eget kretslopp.

Skogen har en unik förmåga att låta tillvaron återfå rätt proportioner. Ja, kanske helt enkelt efter dess känsla av lagomhet.

”Vi brukar vara bra på det i Sverige, att hålla oss lagom”, säger kungen själv i vår stora intervju. Och lite längre fram i tidningen berättar vi om hur hela lagom-begreppet just nu går på export. Fler vill vara som vi – kompromiss-villiga, måttfulla och duktiga på att hitta gyllene medelvägar.

Och ju mer jag tänker på det, desto självklarare blir det att gifta ihop skogen och vår svenska förkärlek för ”lagom”. Båda så djupt rotade i vår folksjäl, båda så viktiga i vår självbild.

 

Nu har vi kommit fram till den där gläntan vid älgtornet. Svärfar pratar stolt på om sina hundraåriga tallar, om att de ska sparas. Jag kikar upp i deras magnifika kronor, känner min egen litenhet, hur de ger mig perspektiv på min egen tillvaro och formulerar återigen min tanke, min dröm.

Om allt går åt skogen … Ja, då kanske jag också – till sist – förstår att göra det.

 

Text: Sofia Wadensjö Karén

 

Publicerat i Tidningen Vi, december 2017

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar