Politiskt

Om krisen kommer …

av Cecilia Garme

I Italien sitter den nationella krisledningen ständigt på helspänn. I Sverige skriver vi handlingsplaner som sätts i pärmar och hamnar i hemliga skåp. krisberedskapen ser olika ut på olika håll.

Alla är vi tacksamma över att terrorattacken i Stockholm hanterades snabbt och skickligt av polisen.

Men frågan är vad agerandet den 7 april bevisar om landets krisberedskap. Världsklass?

Det är inte säkert. Låt oss följa med den forskargrupp som har rest runt till krismyndigheter i olika EU-länder för att undersöka krisberedskapens mjukvara, bortom bandvagnar och lavinhundar. Vad är det som får ett krismaskineri att fungera egentligen?

Det blev en resa mellan olika världar. I Italien, till exempel, satt den nationella operativa krisledningen samlad i ett enda rum i full beredskap. Den franske operativa chefen hade arbetat 25 år i brandkåren.

I norra Europa var det inte samma sak.

Förundran kunde därför uppstå när de olika länderna skulle samarbeta.

Och här blir det riktigt spännande. Forskarna skriver:

”Till exempel avslöjades i några av intervjuerna en fascination över vad som beskrevs som svenskarnas ’besatthet’ av att överproducera långa och ofta meningslösa (eftersom ingen orkar läsa dem och eftersom de har så kort bäst föredatum) texter i form av riktlinjer, styrdokument, utvärderingar med mera.*

Vi skriver, alltså krishanterar vi.

Eller?

Vi har inte haft en stor nationell kris sedan 1809.

Tidningen Vi ringer upp överste Bo Pellnäs och citerar forskarrapporten. Han var högt uppsatt svensk militär under 80-talet, tjänstgjorde under Balkankriget på 90-talet och bistod bland annat FN. Kan han förstå att utländska kristjänstemän tycker att svenskar är besatta av planer?

– Det förstår jag väldigt väl som gammal militär, svarar Pellnäs omedelbart.

– Vi hade fantastiska planer stående i pärmar i hemliga skåp. Men om kriget bröt ut skulle ingen hitta pärmarna och vad som stod i dem skulle inte stämma med verkligheten.

Självklart ska man planera, fortsätter han.

– Planer är bra för att man förbereder sig mentalt. Man kan rekognocera, man kan räkna på underlag. Men det blir farligt om man låser sig och tror att man har tacklat verkligheten bara för att man har en plan.

Tillbaka till forskargruppen. De kunde inte bara konstatera att vissa länder hade starka operativa avdelningar som hade rekryterats från ”blåljusmyndigheter”, medan andra främst hade vanliga tjänstemän på sina krismyndigheter. De upptäckte också hur viktiga personliga kontakter var.

– I länder med starka operativa avdelningar visste man på personnivå vem man skulle prata med när något hände, berättar professor Sten Widmalm som ingick i forskargruppen.

Det blev tydligt i länderna kring den lynniga floden Donau. ”Det gäller att hitta rätt person som kan leverera alla de sandsäckar man behöver när flodbäddarna svämmar över”, sa en intervjuperson i Ungern.

Personlig tillit visade sig rent av vara viktigare än hur själva förvaltningen var organiserad.

– Man vill ha ett ansikte på en person man litar på.

Om det stämmer är det otillräckligt med telefonlistor som säger att chef för funktion X ska ringa chef för funktion Y. Folk måste träffas.

I vissa länder var verkligheten kontaktskapande i sig själv.

– De som jobbade med den italienska krisberedskapen var oerhört vänliga och tillmötesgående, men vi fick boka om intervjuerna eftersom de så ofta var upptagna av jordbävningar, säger Sten Widmalm.

I Sverige är det annorlunda.

– Vi har inte haft en stor nationell kris sedan 1809, åtminstone inte en militär kris. Vi väntade så länge på det tredje världskriget att vi hade gott om tid att skriva planer, säger Bo Pellnäs.

Och om inte verkligheten tvingar aktörerna att bygga upp personlig kontakt, vad måste de göra då?

Jo, öva.

 

År 2005 ingick Bo Pellnäs i Katastrofkommissionen som granskade statens agerande efter tsunamin annandag jul 2004. Kritiken mot regering och myndigheter var utan nåd. Man hade inte bara övat för lite. Oklara ansvarsgränser och mandat hade dessutom försenat insatserna för att undsätta de tusentals svenskar som hade drabbats av tsunamin.

För att råda bot på detta skapades en krisenhet inom regeringskansliet. Den kallas GSS (gruppen för strategisk samordning).

Men hur mycket bättre har det blivit? Efter flyktingkrisen – elva år efter tsunamin – har myndigheterna fått ny hård kritik för bristande samordning och dålig beredskap. Anmärkningsvärt, ansåg Riksrevisionen som utredde saken, var att man inte hade övat. Dessutom hade regeringen, enligt utredaren Gudrun Antemar, tidigt information om flyktingkrisen utan att föra den vidare.

Regeringen har försvarat sig med att detta helt enkelt inte stämmer. Information spreds visst, och det hölls både möten och diskussioner. Men ingen hade kunnat föreställa sig den enorma och snabba ökningen av antalet flyktingar till Sverige.

Är möteskultur också en del av det svenska?

– Generellt kan man säga: om man får en förvaltningskultur där man tror att möten är verksamheten, då har det gått snett någonstans. Man måste träffa människor på fältet och man måste öva mycket. Särskilt i länder där det sällan inträffar katastrofer, säger Sten Widmalm.

 

På fråga från Tidningen Vi svarar regeringskansliet att krisenheten GSS höll flera möten och diskussioner under eftermiddagen och kvällen den 7 april då terrorattacken inträffade. Dessutom har inrikesminister Anders Ygeman deltagit i ett flertal scenarieövningar både av kriser med långsamt förlopp, som epidemier, och snabba förlopp, som terrorattack och naturkatastrof.

Gott så. Men varken Bo Pellnäs eller Sten Widmalm tycker att den 7 april var ett skarpt test av just regeringens krishanteringsförmåga.

I väntan på en ny kris kan man alltid göra ett test. Är planer en del av den svenska folksjälen?

Jag gör ett stickprov i Emil i Lönnebergas egen kommun Hultsfred (14 000 invånare). Mer svenskt kan det inte bli, tänker jag.

Och det blir napp direkt. ”Handlingsplan vid krissituationer” i förskola och skola. Punkt ett är en telefonlista.

Om övning står det inget.

 

*) Sten Widmalm, Thomas Persson, Charles Parker: EU:s civila krishanteringsförmåga, i Europaperspektiv 2016.

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels

 

Publicerat i Tidningen Vi, juni 2017

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar